#0:

När jag läser dina rader tänker jag på vad som står i Castanedas böcker.

Jag citerar vad Don Juan sa:

"Den inre dialogen är det som förankrar oss människor i världen. Världen är så och så bara för att vi säger till oss själva att det är så och så. Passagen in i shamanernas värld öppnar först efter att krigaren har lärt sig att stänga av sin inre dialog."

Vi är både en berättelse i vårt eget huvud och i andras huvud. Men allt det där är en del av "maya", illusionen som vi alla är anslutna till och som i shamanism kallas "tonal". När den inre dialogen upphör och ingen talar om för oss vad vi är och vad och hur världen är, ser vi verkligheten som den verkligen är, dvs. att vi erfar samadhi.

#0: Fint skrivet. Det är just de som är de stora utmaningarna på den andliga vägen, att våga släppa taget om den påtvingade och inlärda verkligheten 🙂 Tack!

#1: mmmm. Jag brukar kalla det för när de inre draperier dras isär. Och visar skymtar av något annat.

#2: Ja, det har verkligen varit en utmaning och är fortfarande så klart. Men på ett helt nytt plan….

#0
Inlärda tankemönster, oj så svåra att släppa taget kring.
Gång på gång så är man där ingen.
Illusionen får kraft, vad är nu sanningen bakom allt.
Vad har man missat? så måste det vara.
Man söker vad som är rätt och fel.
Vad ska härnäst komma i morgon tänker man.
Hur ska jag nu förklara mig…
Gång på gång, så är man där igen.

#5: Ja, de är verkligen svåra att se igenom.

#1: Det är lite som att stå med fötterna i två världar, kan jag uppleva.

#7:

Det finns ett uttalande som jag redan hörde för många år:

"Fötterna på jorden och huvudet i himlen".

#8: mmmm, ja. En märklig tillvaro😇