Jo, så har jag också tänkt. Ett Universum som får leva och verka i människokroppen.

Att själva upplevelsen av livet är resan av det som varit och blir till…

Och sen vindlar tankarna och allt blir ogreppbart😇

#0:

Jag håller med, man behöver utmaningar för att utvecklas. Kommer att tänka på en dokumentär jag såg för över 10 år sedan om en buddhistisk kvinnlig munk som berättade för hennes andliga vägledare om att hon helst hade suttit i bergen och meditera hela dagarna i stället för att hålla föreläsningar på det andliga temat (om jag nu minns rätt). Men hennes vägledare ska då sagt till henne då att vi är som en träbit som behöver putsas med ett grovt sandpapper för att bli slät… Jag tänker på detta ibland, och utmaningarna i livet är ju det grova sandpapperet som putsar oss släta. Om inte sandpapperet varit grovt så hade inte träbiten blivit slät, och utan utmaningar så hade vi heller inte utvecklats😊

Med andra ord, spelar det ingen roll för mig personligen om jag utvecklas eller inte, om jag lär mig något eller inte. Det är precis som med myrstacken, det är alla myror tillsammans som bildar ett myrsamhälle, medan en myra hit eller dit inte spelar någon större roll. Alla är bara delar av något större. Så är det alltså med oss människor också, dvs att vi utvecklar oss, inte för vår egen vinnings skull, utan för existensens skull, så att evolutionen kan fortgå. Att jag läser och lär är liksom endast bra för den mänskliga hjärnans utveckling. Eller så tänker jag i alla fall 😊

#1:

Det passar också bra till det som en känd upplyst en gång sa. Jag minns inte vem det var, men Fata Morgana minns säkert, att gud är den som äter med tusentals munnar, ser med tusentals ögon osv. och då är vi menade och kanske andrta livsformer också. Fast det är betydligt fler ögon än tusentals förstås.

#2:

Jag skulle också föredra ett lungt liv, utan problem, utan motstånd och utan utmaningar, helst med en massa pengar. 😄 Men om jag tänker på hur mycket jag har lärt av att hantera sådana saker vet jag inte var jag idag skulle vara utan dessa.

#3:

Just det! Om vi någon gång slutar att lära, i så fall är vi "levande döda". Om våra hjärnor inte ständigt konfronteras med nya utmaningar, i så fall händert samma sak som med muskler som inte tränas.

Och det där med att vi alla är delar av något större (exemplet med myrstacken) får mig att tänka på en historia som jag har läst en gång, som visar skillnaden mellan det som den enskiljda männniska kan göra och vad alla tillsammans kan göra:

Det var en gång en lärare som gav alla i klassen var sin ballong och bad eleverna att skriva deras namn på ballongerna. Sen hamnade alla ballonger på en hög och läraren blandade dom. Sen sa han tilll barnen att alla har en minut på sig att hitta sin ballong. Men det var ingen som lyckades hitta den så snabbt.

Sen sa han till eleverna att dom ska ta den första bästa ballongen och läsa vilket namn som det står på den och sen ge det till barnet med det namnet. alla barn fick deras ballong inom en minut.

…sen undrar jag hur stor chansen är att man fått någon andlig insikt om man aldrig utmanades.😄 Tänker på Tolle som till slut inte kunde leva med sig själv, och släppte därför taget om allt och erfor Samadhi. Om han inte hade utmanats så pass mycket hade han kanske aldrig behövt släppa taget om den "yttre verkligheten" så pass att han "blev upplyst".🤔

Men visst, att bo på en paradis-ö och bara äta frukter, bada i havet och mediterat hela dagarna hade ju förstås varit väldigt skönt😄

#7:

Precis som det gick för Tolle, gick det för mig med. Jag tror att man även kan få andliga insikter utan sådana här utmaningar. Exempel buddhistiska munkar som lever i ett kloster. Men om dom skulle lämna deras kloster och konfronteras med världen utanför och vara tvugna att hantera t.ex. ekonomiska problem, konkurrenskamp inom yrket och liknande vet jag inte om dom skulle klara av det.

En sån där paradisö som du beskriver skulle jag också vilja ha. 😄 Odla sin egen mat och vara nästan oberoende av världen utanför ön. Men då skullle jag nog bli lat och avtrubbad. 😄

#8:

Just ja, minns att du skrev det förr. Jag har fått andliga insikter i meditationen utan att utmanas något speciellt, men också utanför meditationen pga att jag utmanades… Som den gången jag var så spänd i nacken att jag behövde gå till kiropraktorn, som ledde till att mitt sinne fungerade mer från tystnad… Vilket nog var mycket pga att jag isolerade mig av corona. Vilket ju var en utmaning som ledde till en andlig erfarenhet.😊 Så det går nog på båda sätt som du säger.

Hehe, ja. Kanske skulle det bli lite tråkigt efter ett tag också, där på ön? Jag vet inte 😄 men jag hade nog inte tackat nej.

#9:

Jag skulle heller inte tacka nej til ön. 😄 Vet inte om det skulle bli tråkigt. Jag tyckte heller inte att det var tråkigt när vi hade lockdown under pandemin. Först när det blev varmt ute och man inte ens fick lägga sig på en strand blev jag nog lite frustrerad. Men prommenader i naturen fick man göra.

#10:

Till en början var det ganska jobbigt för mig, eftersom jag tycker om att vara ute och röra på mig, och vara bland folk. Men jag träffade ingen alls på väldigt länge. Kanske hade du i alla fall FataMorgana att umgås med då? Om jag haft en sambo att vara med då, hade jag nog heller inte haft det tråkigt. Men efter ett tag vande man sig ju, och man kunde gå ut och träffa lite folk igen.

#11:

Skulle jag ha varit ensam, skulle det kanske ha stört mig att inte få gå ut. Men vissa saker som promenader i naturen fick man ju göra.

En annan lustig sak. Jag hade inte i minnet var jag hade hört uttalandet om att vi är delar av ett universum som försöker att förstå sig själv. Men igår, en dag efter att jag skrev mitt inlägg, när vi tittade på en TV dokumentation, var det en astrofysiker som sa det.

#4: Det var Vivekananda som ska ha sagt att det är jag som äter genom miljoner munnar och jag som arbetar genom ett oräkneligt antal händer och med jag menade han naturligtivs Gud inom oss, som inte är två, tre och fler, utan En. Det är med andra ord en och samma Gud som verkar genom oss människor 😊

#12:

Ja, promenader i naturen kunde man ju göra😊 minns att jag tog bilen och fotograferade blommor och växter efter en skogsväg. Det var nog lite andningshålet för mig då.