Ibland läser man att människor klassar vissa människor som "andliga" och andra människor som "oandliga" och för det mesta är det just människor som klassar sig själva som "andliga" som håller på med den sortens dualistisk separation.

Det brukar att vara människors förstånd som tänker ut sig kraven för att vara "andlig" och ofta förknippas det med att ha vissa speciella förmågor eller vara speciellt "god".

Men vem som är medveten om sin egen andlighet, vet att det är samma andlighet i alla människor och att det därför inte kan finnas oandliga människor eller människor som är mer andliga än andra.

Att vara medveten om sin och allas andlighet är inte samma sak som att få det meddelat av en annan och säga "jaha, så är det" för att man tycket att det låter logiskt. Medveten blir man endast pga att man har erfarit det. I så fall är man heller inte "mer andlig" men mer medveten och det är meningen med andlig utveckling.

Andlig utveckling innebär att utveckla sitt medvetande och det kan man inte separera från att utveckla hela personligheten. Detta sker inte bara när man sitter och mediterar med benen i kors, utan omfattar hela livet.

Vem som klassar människor som mer eller mindre andliga, kan inte ha erfarit sin egen andlighet, utan förståndet har gjort sig ett ramverk för egna eller andras föreställningar som dom bedömer världen med, för att separera sig själva och liksinnade från andra.

Men vem som har erfarit sin egen och därmed också andras andlighet har ingen anledning till att tänka ut sig ett ramverk för att vara andlig och att separera sig från andra. Den människan ser ju att ramverket bara kan bli fel.