#0:
Det är verkligen svårt, för förståndet bedömer allt, alla sinnesintryck, även helt omedvetet. Men det är en övning att tysta ner sitt förstånd. Lyckas man kan man erfara att man är upplyst.

Ja. och bedömningen går omedvetet blixtsnabbt fram.
Men tror ni inte att det finns en rädsla i det. En försvars mekanism som aktiveras inför det okända, någonting som är nedärvt sen urminnes tid.

Sen har vi ögon kärleken också, där egot bedömer en människas yttre. Det förekommer ofta i media , typ oj så vackra ögon).
Nu är det media, men värklig kärlek kommer ju inifrån. Tänker hur även media drar oss ifrån verkligheten i månt och mycket.

#2:

Kan hända att förståndet är rädd att tappa kontrollen, men även utan denna rädsla bedömer det per automatik.

Ögonkärleken är egentligen en del av att förståndet bedömer om någon är älskvärd eller inte pga dess egenskaper, som bland annat är utseendet. Men det kan också vara andra egenskaper. Det är inte den sortens kärlek som kommer från hjärtat.

Det är lätt att älska människor som tycker och tänker som en själv, men den sortens kärlek försvinner lätt om dessa omständigheter ändrar sig. Om kärleken kommer från hjärtat är det en annan sak.

Man hör ofta när självutnämnda andliga vägledare pratar i deras youtube klipps, att de är ganska kärlekslösa mot folk som inte håller med dem, fast de hela tiden pratar om kärlek och hur kärleksfulla som de är. Säger man någonting som går emot det som de proagerar säger de t.ex. "du är inte välkommen här" eller "här pratar vi kärleksfullt med varandra". Det är inte pratet som är det avgörande, för det är förståndet som pratar och förståndet tänker strategiskt. Kärlek känner dock ingen strategi och inget bedömande.

#2: Men även om den verkliga kärleken kommer inifrån, precis som du skriver, så tänker jag att "ögonkärleken" kanske också har sin mening, t.ex för fortplantningens skull. I djurriket fungerar det ju som så, att det just är fågeln med de starkaste färgerna och med den vackraste sången som är den som lockar de flesta honor till sig. Och så är det med oss människor också, att vi ofta söker oss till en partner som attraherar oss och som uppfyller våra krav. Så på något sätt är det också så som vi fungerar och eftersom vi fungerar så har det säkert sin mening och är inget som är fel i sig. Det handlar bara om att bli medveten om det här, om att det inte är samma kärlek som den inre kärleken som inte ställer några krav, utan som älskar allt och alla villkorslöst och som var en i sitt inre kan upptäcka 😊

#4 Se,det var en sak som jag inte kom att tänkta på. Att i djurriket så finns detsamma.

#5: Ja djuren följer bara sina instinkter, men eftersom dom till skillnad från oss människor inte har ett förstånd som bedömer och värderar saker och ting, till att vara endera fula eller fina, bra eller dåliga är dom på så sätt "närmare" det gudomliga än vad vi människor är. Djuren har alltså inte en lika tjock "rökridå" som vi människor. Kanske därför djuren har en så hög status i länder som i Indien t.ex 😊

#6: Jag menar, att djuren endast följer sina instinkter, medan det för oss människor inte bara är instinkterna som följs utan även förståndets bedömningar och värderingar. Men att det i grunden också finns något inbyggt i människan som också ska vara där…

#0:

Det är bara jag, som gräver i arkivet igen 😄

Det du skrev här om att det är svårt, det är verkligen svårt. Om jag försöker observera utan att sinnet tänker saker, så blir jag ofta spänd i sinnet. Därför föredrar jag egentligen att låta min exempelvis meditationspraktik spilla över i vardagen helt spontant, alltså att jag helt utan ansträngning och helt spontant med tiden blir mer medveten om mitt sinnets djupare delar, så att tankeverksamheten minskar helt spontant, och ansträngningslöst. Annars är jag lite rädd att jag skapar fler "blockeringar" än vad jag "löser upp" i mitt sinne.
Men vad vet jag, det kanske bara är något jag personligen föredrar. Andra kanske föredrar det motsatta, att inte ha en formell meditationspraktik och i stället endast öva observation i vardagen.

Till slut kan man ju dock göra både och, att ha en formell meditationspraktik, och att medvetet öva observation i vardagen, vilket kanske är det allra bästa😊 därför trivs jag nog med både och till sist.

#6:

Tolle brukar säga att djuren är "under tänkandet", medan en andligt uppvaknad människa är "över tänkandet". Båda är ett med tystnaden inom, med skillnaden att den "uppvaknade människan" både är ett med tystnaden inom samtidigt som den kan använda tanken/förståndet när det behövs… Medan djur inte har samma förmåga att använda tanken på samma sätt, men är ändå "ett med Alltet/Gud".

Vad är då en "icke andligt uppvaknad människa"? Kanske kan man säga att den inte är medveten om sin sanna natur än, och därför "fast" i tänkandet… Ett slags "mitt emellan" och kanske en "inte helt färdig produkt"…..🤔

Bara lite tankar och reflektioner.
Men egentligen är detta bara sinnets sätt att dela upp saker och ting. Till sist är vi ändå alla uppvaknande i vår essens, både djur och människor

#9:

Det är nog så som du skriver, att en icke uppvaknad människa är en människa som inte är medveten (en medvetenhet pga erfarenheter) om sin sanna natur. Men jag tror inte att den människan "därför" är fast i tänkandet. Man kan tysta ner förståndet i meditation även om man inte är andlig uppvaknad. Är man andligt uppvaknad, är man ändå för det mesta inne i tänkandet.

Vi måste ju bedöma en hel del i livet, så man kan ju inte stänga av förståndet, även om det skulle gå. Hela vardagen består av att vi måste bedöma saker som t.ex. om vi går över gatan, måste vi bedöma om det är säkert. För att hantera saker som datorer, smartphones behövs en massa bedömningar. Varje gång som vi fattar ett beslut, hur oviktigt som det än är, måste vi bedöma situationen.

Skillnaden är, om man är andligt uppvaknad, att man är medveten om att tänkandet inte är allt och att det finns en verklighet som inte är tillgängligt för förståndet. Kanske det är det som Tolle menade, med att stå över tänkandet?

#10:

Ja, så kan det ju vara. Det är lite därför jag känner som jag skrev i #8, att sinnet behöver ju på ett plan tänka, och bedöma saker i vardagen, och då blir jag lite "rädd" att störa detta flöde genom att försöka "stänga av" det flödet och bara observera. Men det kanske inte funkar så heller.

"Man kan tysta ner förståndet i meditation även om man inte är andlig uppvaknad. Är man andligt uppvaknad, är man ändå för det mesta inne i tänkandet."

Och det här ovan som du skrev kan jag bara hålla med om.

Vill bara lägga till, att även om man behöver och är inne i tänkandet i vardagen, så vet jag av erfarenhet att man kan "lära sig" att tänka mer eller mindre oviktiga tankar. Dvs, man kan "lära sig" (vilket är ett lite dåligt ordval) att inte över-tänka saker hela tiden. Sen går ju det där i perioder också… Tänker jag.

#11:

Det finns en massa onödiga tankar som inte behövs, t.ex. "vad som skulle kunna hända" och sen oroar man sig för det som skulle kunna hända fast över 90 % av det som man oroar sig för aldrig händer. Det går nog inte lätt att stänga av sådana tankar, men man behöver inte ge dom en grogrund.

#8:

Gräv på du bara 😄

Jag tror att det största problemet ligger i alla dessa försök. Egentligen handlar det ju om att sluta göra allt som kräver mental ansträngning och att bara låta allt vara som det är och för det behövs inga försök, ingen ansträngning, ingen strävan osv, dvs det behövs ingenting av oss. Vi bara gör det svårt för oss själva genom att vi försöker att t.ex observera utan att bedöma och det är inte det som är meningen.

Men där har jag också märkt en skillnad mellan människor, dvs att somliga tycker det är lättare om de bara observerar ett objekt i gången. Minns inte vem det var som blev "upplyst" genom att studera en groda. Du vet, när man bara har uppmärksamheten på en enda sak och kanske t.o.m finner denna sak jätte fascinerande eller spännande, hur man då lätt kan upptäcka hur totalt närvarande man har varit, hur alla sorger och bekymmer varit som bortblåsta för en stund. Medan andra igen tycker det är lättare om de inte fäster blicken på ett visst objekt, utan mer observerar mellanrummet mellan de olika objekten som finns i en omgivning.

#13:

Exakt, det är där spänningen kommer, i försöket och ansträngandet. Förstår att det inte är meningen egentligen 😊 så kanske gör jag mer av detta än jag tror, utan att tänka på det (att observera ansträngningslöst). Sånt som kommer helt naturligt.

Ja, lite som när jag fotograferar t ex (helst med systemkamera, den gör det hela mer naturligt). Som jag skrev i mitt huvudinlägg om det förr, så när jag fotar är det som att tiden försvinner, och jag bara observerar, eller blir ett med det jag fotar. Det är som att man "vaknar upp" efter en tids fotande, och bara kommer på sig själv att tiden har gått på nåt vis. Det kan nog vara samma sak som du nämner om den som ex observerade en groda.

Så jag förstår hur du menar, och kanske ska jag låta dessa försök att observera bara vara.

#14: Ja bäst att bara låta dessa försök vara. Öva i stället på att bara observera, utan att försöka 😉 Men så fort du märker att du är där och försöker igen, så släpp det och gör något helt annat i stället, så att du inte förspänner dig 🙂

#15:

Prövade just att bara observera min tekopp ☕ som ett objekt. Det är inte så svårt egentligen… Inte allt för många tankar och bedömningar kommer, och det är ganska lugnande.