Det var länge sedan nu jag mediterade. Länge sedan jag lät mig själv bara sitta still och sikta inåt. Allt har vari så svårt och ångestfyllt så länge.

Jag vet faktiskt inte vad som hände, men jag hittade en punkt inom mig som kändes så stark och välbekant. Det var som en ansamling av känslor, en klump. Jag utforskade denna punkt och fann att en bild av morfar visades framför mina ögon. Tårarna började rinna och känslorna bara tog över hela min kropp. Jag föreställde mig att han rörde vid mig, kände hans närvaro så starkt.

Till min förvåning fann jag att min högra hand var halvöppen, medan den andra handens långfinger och tumme fortfarande möttes. Den högra handen var formad precis som om någon höll i den.

Jag är en skeptiker och kommer alltid att vara, men allt som har med morfar att göra är väldigt viktigt och har en underton av andlighet. Jag vet att han trodde mycket när han levde, och kanske är det därför hans närvaro är så stark. Jag minns inte mycket av honom längre, men det band vi hade finns tydligen fortfarande kvar.

Jag behövde bara skriva av mig, få berätta om min speciella morfar som jag inte kan släppa taget om. Som fortfarande påverkar så starkt.

Jag saknar dig.