Alla barn är mer eller mindre klärvojanta fram till omkring 7-9 års ålder…Då glider detta bort i de flesta fall…

#1 Jag hoppas att det inte glider bort allt för mycket för honom. :)

Det gör det ju oftast.. Tyvärr kan man ju tycka, men man får se det som ett skydd. Den dagen vi är redo för det så kommer det till oss per automatik…

#3 Jag befinner mig just nu (sedan ca 10 år tillbaka) i en period där jag är "låst" känns det som och det gör mig väldigt nedstämd och ledsen. Så jag hoppas att min son får en bra start inom detta område genom att jag inte bortförklarar hans upplevelser som inbillning. Vad jag vet så brukar barn behålla en del av sin öppenhet om föräldrarna uppmuntrar till det.

Ja, det kan mycket väl vara så…Viktigt är ju dock att inte pusha fram något som kanske rent anturligt utifrån hans ståndpunkt skall hållas tillbaka.

Fortsätt ta det naturligt bara…

#5 Försöker. :)

Vilken härlig bild jag får när du berättar om din son. Hur gammal är han? Jag vill tipsa dig om böcker om Doreen Virtue. Hon har skrivit en hel del om de nya barnen som kommer till jorden och tipsar på hur man kan förhålla sig till det hela.

Mitt råd är att låta honom prata och även berätta lite om det är saker du känner igen. Han ser ju redan - det är för oss vuxna saker och ting kan vara konstigt. Du kan ju berätta positvia saker du själv upplevt. fråga gärna om han börjar berätta om tidigare liv. Det är helt normalt och så länge man visar ett allmänt intresse för det de berättar och inte propsar på att de ska utveckla sin andlighet och håller på och frågar dem en massa saker så anser jag bara det är sunt att prata om änglar, andar osv. Många stänger av av den anledningen att de känner sig konstiga "Ingen annan säger ju att de upplever sånt här. Jag måste ju vara knäpp". Tipsar också om "Änlgar i mitt hår" av Lorna Bryne. Jag har inte läst hela än men det är en fin berättelse tycker jag.

kramar :)

Hej!

Vad bra att du och din son kan prata om dessa saker.

Lycka till!

Veronica

Jag blir också helt fascinerad av att han fortfarande ser sådant
som brukar "växa bort".
Och tänk så många barn som berättar om sina "låtsaskamrater"
och djur och man bara skrattar och säger att det är inbillning.
Men det är det ju inte, det är ju bara det att vi vuxna inte
ser och förstår.
Det är synd att man som äldre inte får minnas det som man
upplevde som barn.

#9 Han kanske fortfarande "ser" dessa saker just pga att jag inte skrattar åt honom och säger att det är inbillning.

#9. Att vi inte minns å att det göms bakom "dimridåer" är ju ett skydd för oss. Som vår fysiska hjärna inte klarar av att hantera på den utvecklingsnivå vi förnärvarande befinner oss på.

Att baransinnena är "oskyldiga" kan ju härledas till att det personliga egot är tämligen nyskapat för denna inkarnation.. Man kan säga att detta är den tredje gången vi fötts i denna vårannuvarnade inkarnation…

Först skapar ditt överjag (din egentliga själ)  en mentalkropp/medvetande för att sedan dana astralkroppen/medvetandet och då slutligen välja ut ett föräldrapar för den fysiska födelsens manifestation.

Denna fysiska kropp har ju inga somhelst intryck och erfarenheter från tiden i de två medvetandenivåerna innan den fysiska födelsen varför då minnen och fragment från tiden där genomslår mycket starkt på den unga fysiska människan.

Det är alltså inte bara våra föräldrainställning som fördärvar barnens klärvoajanta förmåga uten helt enkelt ett inbyggt försvar (allt är ju inte GULD på "den andra sidan")

Alltså allteftersom den unga fysiska hjärnan utvecklas så slår dimridåerna helt naturligt ner. Kanske inte alltid helt och fullt, men detta beror nog på förutsättningar dvs. utvecklingsnivån….

Jag har själv gått igenom detta då jag föddes medial. Nu hjälper jag föräldrar samt de mediala barnen i deras utveckling  //Kethy  Maila till kethys@live.se

#11  Om jag förstår det rätt så är det så här:

1. Själ

2. Mentalkropp

3. Astralkropp

4. Fysisk kropp.

Eller?

Sedan, om jag fortfarande förstår det .. så är mentalkroppen våra känslor - astralkroppen våra tankar?

Men då kommer nästa fråga.

Om man tar bort dessa kroppar .. vad återstår då? Vad i sådant fall är själen? Utan tankar och känslor ser jag bara en tråkig, stendöd docka - om du förstår hur jag menar.

Astralkropp är den kropp där personlighetens känslor manifesterar sig. Mentalkropp är den kropp där personlighetens tanke manifesterar sig…

Dessa känslor och tankar är slags speglingar (om än bleka sådana pga karma) i din personlighet från din Monad eller ditt överjag.

Jämfört med din fysisk kropp är ditt överjag ingalunda någon stendöd docka…

#14 ah, fick det lite om bakfoten. :) Men men …

Men du svarar inte på det sista. Vad återstår om man tar bort känslor och tankar?

Någonting högre bortom personliga känslor och personliga tankar…

Vi kan inte förstå detta, ungerfär lika lite som en 4-åring undrar vad finns det bortom lekplatsen och Bollibompa…

Lite banalt kanske men ungefär så…

Detta är min övertygelse som jag givetvis inte har några somhelst bevis för utan bara känner att det är så…

#16 Det är en intressant teori, men jag har lite svårt att förstå den när jag läser artiklarna här på iFokus osv. Själv står jag nog ganska neutralt inför den. Är det så, så är det så, liksom.  Men för mig känns det väldigt konstigt, om inte fel, att ta bort en del av vad jag är dvs mina känslor och tankar. Jag har svårt att se vad som blir kvar, men det är som du säger. Vi kan inte förstå allt.

vi kan ju vara rörande överens åtimstonde om vi tror på reinkarnation att vårna personlighet är förgänglig dvs ändras från liv till liv.. Det är bl.a därför vi inte kommer ihåg våra tidigare liv annat än glimtvis genom då vårt överjag.

Man kan därför se personligheten som du kallar en del av vårt jag för den yttre manifestationen av vårat överjag…

DVS syftet med alla förgängliga personligheter i inkarnation efter inkarnation kan man tänka sig att överjaget kan säga: Glöm inte att syftet är MIN utveckling……

MIN i detta fall är ju våran Monad/ överjag eller varför inte den gnista som är utsänd av Gudomen..

Det kan jag gå med på, att vi glömmer allt när vi är här och att vi har olika intressen i varje liv, men att vi ändrar personlighet är jag lite mer fundersam på.

Vår personlighet skapas av vår miljö och omständigheterna omkring oss. Då beror allt på hur vår "grundpersonlighet" är och utifrån den utvecklas vi här på jorden. Denna GRUNDpersonlighet är det du är från början och alltid varit. Det tror jag i varje fall. När jag kommer hit till jorden har jag endast denna grundpersonlighet i bagaget och den utvecklas sedan vidare (till bättre eller sämre) beroende på hur jag klarar av det jag utsätts för.

Jag ta mig som exempel. När jag blundar och känner efter riktigt ordentligt så vet jag precis hurdan jag är inombords. Jag är en vänligt sinnad "själ", harmonisk, lugn med en släng av auktoritet och varma leenden. Detta är JAG, min själ, min grundpersonlighet.

Men denna personlighet är inte det jag visar utåt för jag har haft ett tufft liv. Få människor går igenom det jag varit med om. Stress, negativitet och högra krav på sig själv har förföljt mig genom hela livet - skapat av min miljö och omgivning. Detta kämpar jag hela tiden emot, men det har också skapat en personlighet som egentligen INTE är jag. Pga att jag inte kan vara just den jag känner att jag är inombords mår jag dåligt. Men jag är på väg dit.

Personligheten hoppas jag ändras, min nuvarnade personlighet som man vill jag ju absolut inte ha om jag föds tillbaka som kvinna i nästa liv och tvärtom.. Eller?

Personligheten skapas ju när vi individualiserar från djurrikets gruppsjälar, får en kausualkropp och blir människor..

Personligheten skapas senare inför varje liv utifrån de karmatiska förutsättningarna vi har med oss från föregående…

Det du känner om du blundar och kontemplerar är ju glimtar från ditt egentliga jag alltså din Monad.. men det är bara glimtar än sålänge, inte någon personlighet…

Att det känns personligt är ju inget annat än din personlighet som tolkar det så… Personligheten är ju bara ett verktyg vi har sålänge vi befinner oss i reinkarnationscykeln, dvs då vi tvingas utifrån vår karma födas om igen å igen å igen…

Jag tror att ordet "personlighet" har olika betydelse för oss. Min grundpersonlighet dvs den jag egentligen är har ingenting att göra med att jag är man eller kvinna här på jorden. Grundpersonligheten är JAGET, inte mannen eller kvinnan här på jorden.

den "personlighet" som du kallar Grundpersonlighet går under namnet "individualiteten"… Som är nästa steg efter kausualiseringen dvs då vi gick från djurets gruppsjäl och blev människosjäl med en "lägre karmatisk personlighet"…

En gång i tiden trodde våran gruppsjäl att den var det ultimata och kunde inte tänka sig något utanför gruppen så resonemanget  från vårat "lägre jag" personligheten känns ju igen

Det finns en bra schematsik skiss på en annan sajt som  kanske kan hjälpa lite… Inlägget heter  "Skiss över de olika planen" och ligger under alltid synliga inlägg på "min" sajt..

Eller jag lägger in den här….Tror nog att ingen blir förbannad på mig för det

Där kan man ju tydligt urskilja att inte ens nästa steg är det ultimata och inte ens Monaden är ju heller det ultimata utan Logos som omsluter allt. Logos är i detta fall = Gud

I denna Gudomlighet så tror jag att evolutionen fortsätter på något vis i nya universum efter "nya big bang"