Man får verklignen väckt sina tankar om just detta, att man är inte odödlig. Tankar om nära och kära till människan som nu mår dåligt och är ledsna.

Man vet ju hur man själv skulle ta det om någon som är nära drabbas. Bara jag får höra kunder berätta om mer eller mindre svåra saker, så kommer tårarna av medkänsla.

Mor o far var ute för en liten incident, när de nästan körde på en älg, päls fanns på kofångarn. Men älgen hoppade på något sätt iväg.

Ja, livet här är skört. En sekund, om ens det, mellan liv och död. Våra kära lämnar ett tomrum efter sig. Kanske hade en sådan händelse ändå en djupare betydelse för någon? Att ur sorgen och smärtan så växer något nytt upp, som man annars inte hade haft? Ibland kan förlust bli till vinst. En del som skadats allvarligt och blivit förlamade kan ändå vara tacksamma över sitt öde då det givit dem något de annars inte skulle haft.

ja usch så otäckt..livet är bra skört..

Men fy så obehagligt Farwuq! Låter som ni haft flera tuffa upplevelser på ditt jobb!

Sköt om dig!

Vilken skakande händelse, Farwuq! Jag förstår att den fanns med i både tankar och känslor hela dagen och ännu längre.

Det blir liksom en nära-nära-döden-upplevelse att antingen bevittna något sådant, aller att själv vara med om något som kunde blivit fatalt.

Jag hoppas kunna slutföra arbetet med att översätta Döden - det stora äventyret (som du Farwuq, hade påbörjat så snyggt!) snart, för det är en fascinerande läsning. Över huvud taget är det mycket fokus på döden för min del nu på olika sätt, dock inte på så sätt att någon (nyligen) har dött.

#2 Jag skrev en novell för några år sedan om en sådan problematik. Funderade mycket över det då. Tänkte på Stephen Hawkins, Thomas Fogdö, Christofer Reeve med flera.

Ja, så fort jag ser en bilolycka blir jag gråtfärdig. Minnen av katastrofer kanske?

Usch så otäckt! Jag hörde om olyckan på nyheterna men nu när jag hör din berättelse så blir det ännu mer obehagligt.

Man lever farligt som cyklist!

Hon som dog var lärare på gymnasiet Spyken. Hon var lärare i historia i min dotters parallellklass. Enligt obekräftade uppgifter så hade hon hade precis lämnat sin ettåring på dagis och skulle köra de sista 200 metrarna ner för backen till jobbet (hon lär ha haft ytterligare två barn), hon var lite sen till ett lärarmöte som troligen skulle börja 8:30 (olyckan hände 8:28 enligt min klocka). Hon hade bara tio meter kvar till cykelstället vid skolan.

Det var hjärtskärande att se hur (den som jag uppfattades som)hennes åldriga moder komma och lägga ner blommor vid olycksplatsen.

Dessutom så hade han som körde på henne två barn i sin bil.

Usch och fy!! Ibland ter sig livet väldigt märkligt och man har svårt att se meningen med saker! Stackars stackars små barn som nu ska växa upp utans in mamma.

Ojdå…. vad gräsligt…. alldelse… jag finner inte ord…

Vilken sorg för många inblandade, vilken sorg…

Böner från mitt hjärta går nu till alla drabbade.

Ja det känns i hjärtat när man får läsa om små barn som blir moderlösa.

Så sorgligt! Stackars barn… Min tanke går till hela familjen…