Hur skapas då det Fullt utvecklade medvetna Jaget?
Vi skapar sej själva genom insikter! Insikt läggs till insikt.. Som pärlemor som byggs på runt ett sandkorn i en mussla. Lager läggs till lager.. Tills en dag en pärla är skapad. För att komma till insikter, oavsett vilka insikter krävs kunskap. För att få kunskap krävs erfarenheter. Och för att få erfarenheten krävs upplevelsen av densamma. Genom upplevelser får vi således kunskaper som ger oss insikter. Insikter ger oss medvetande. Medvetandet gör att vi kan lära oss att se.. Att röra oss… Att andas.. känna, uppleva osv….
Processen fortlöper efterhand snabbare och snabbare.. Vi börjar blir medvetna om vår egen existens. Att vi är EN individ, avskild från alla andra individer. En individ i form av arten människan, med en själ eller ett Jag. Redan för årtusenden börjar vi separera själen eller Jaget ifrån kroppen. Man talar om de som två olika väsen! Vi börjar så sakta få perspektiv på tillvaron. Just genom att vi kan skilja vårt eget väsen från alla andra väsen! Således är också mångfalden av yttersta vikt för vår skapelse. För utan den kan vi inte få perspektiv. Utan perspektiv kan vi heller inte uppfatta dessa "mönster" Jaget måste följa mot sin födelse.
Vi måste också komma till den insikten att Jaget inte är detsamma som den kropp den skapas och lever i. Kroppen är endast ett redskap för Jagets möjlighet till de grundläggande och enklaste erfarenheterna och upplevelserna av känslor, fysiska samt psykiska av densamma inför sin födelse. Ett redskap gjort för att lära oss skillnaderna mellan de psykiska och rent kroppsliga känslorna av positiva och negativa stimulanser. Att till fullo förstå dessa stimulanser och att samla på oss så många olika sorters smärtor och njutningar som möjligt, samt av så många olika orsaker/skäl som möjligt. Tyvärr så tror jag att många människor idag glömmer bort den viktigaste orsaken till kroppen, näst efter överlevnad samt fortplantnings syfte givetvis. För många människor har kroppen blivit liktydig med dem själva och detta ser jag som ett stort problem för jagets födelse. Man skulle kunna jämföra kroppen och det "utvecklade jaget" med en bil och dess förare.
Kroppen bör visserligen skötas om så mycket som möjligt, men inte så till den milda grad att den endast skall fungera som ett lockbete för det motsatta könet samt för de rent sexuella relationerna. Att ta så väl vara på sin kropp så att man kan bli så långlivad i densamma som möjligt är heller inget vunnit med om man inte tagit till sej de lärdomar man kan göra med detta så viktiga redskap. Man måste ta till vara den oerhörda nytta man har av sin kropp och använda den som det redskap det faktiskt är! Ni vet säkerligen alla vilka rent patologiska retningar av er kropp som skänker er smärta, obehag eller njutning. Men har ni tänkt på hur mycket som handlar om just patologiska njutningar kontra psykiska? Vad är det som avgör om en viss retning i form av en smekning som avgör huruvida du uppfattar den som obehaglig, njutningsfull eller kanske rent av sexuellt? Det är nämligen återigen orsaken till smekningen som i detta exempel som oftast har den största bidragande effekten på hur du upplever den samt de associationer den väcker i ditt inre och oftast inte skälva retningen i sej! Om man som människa till fullo kan ta in dessa insikter innebär det att hon i vilken given situation ständigt själv kan avgöra hur hon skall uppleva situationen oavsett huruvida hon själv kan påverka den rent praktiskt.
Nu, efter min födelse så har jag även på något sätt inte bara förlikat mej med min värk, utan jag kan dessutom se den som något positivt! På grund av värken kan jag på ett mycket vidare plan njuta av de positiva stimulanserna i form av värme, närhet och njutning. Även så små njutningar som jag innan min skada knappt bemödade mej med att känna kan jag idag uppleva som oerhört positiva och njutningsfulla just eftersom jag kan sätta dem i relation till den ständiga värk jag dras med. Liv i kroppsform är således det allra enklaste formen av liv! Det är endast begynnelsen till evigt liv i icke kroppsform! Och ju fortare "jaget" kommer till dessa insikter dels genom egna praktiska övningar samt varvade med rent teoretiskt andliga övningar, så kan man gå vidare till den utvecklingen i icke kroppsform som är så oändligt mycket behagligare och varierande än den i kropp. Som med alla andra "läxor" ju fortare man sätter fart med att ta itu med dem desto fortare kan man gå vidare.
Ett Jag kan inte skapas och födas till full insikt inom loppet av ett enda liv i kropp. Jaget måste inför sin födelse vara komplett ifråga om känslor och upplevelser. För att Jaget skall bli komplett krävs det att den varit allt i alla konstalationer. Jaget skall ha upplevt att vara Jägaren och bytet, den som ätit och ätits, offer och förövare. Den som sårat och den som sårats, vinnaren och förloraren, skaparen och förgöraren. Alltså läraren och eleven i alla upplevelser och konstalationer som existerar!
Därför inkarnerar sej Jaget ned i de olika kropparna efterhand som den tagit till sej de upplevelser, lärdomar och insikter som för den vidare i utvecklingen.
Sålunda är kroppen till för att användas till just dessa upplevelser som vi via vårat nerv system kan uppleva och känna rent fysiskt. Numera går mycket av min tid åt till att just lära mej alla de aspekter som spelar in, för att jag skall kunna uppleva en viss retning som njutningsfullt eller smärtsamt. För ofta är det så att det är en samverkan mellan minnet och associationer, syn och luktupplevelserna samt den rena fysiska beröringen och orsaken till den specifika beröringen som är avgörande för hur jag upplever den. Genom att träna mej i vad som är det väsentliga i varje situation kan jag lära mej att i mitt sinne framkalla den känsloupplevelse som jag för stunden önskar. Jag kan således välja exakt efter eget gottfinnande hur jag skall uppleva alla beröringar jag utsätter mej för. Så för att sammanfatta detta stycke: Kroppen är INTE till för att tittas på, eller åtminstone väldigt lite. Den är till för att användas för att få kunskap och erfarenhet av alla de olika känslor man kan förnimma i kropp! Inga känslor är för ringa eller för oväsentliga för att man inte skall försöka uppnå dem. Sen måste man också givetvis ställa dem i relation till de psykiska känsloupplevelserna och försöka förstå dess inbördes samanhang. Betänk också att alla känsloförnimmelserna upplevs olika beroende på syftet med densamma, så en och samma känsloretning av en viss del av din kropp kan upplevas på ett otal olika sätt, beroende på orsaken som sagt samt ur vilket perspektiv man använder sej av just för stunden.
För mej är detta ett axiom som jag utan problem kan väva samman med vetenskapen, teologin och filosofin. Och det är just det som måste till för att man skall kunna få alltings vara att hänga samman. Med andra ord kan man säga att jag hävdar att ingen vetenskaps man, hur stor och framstående han än må vara ensam kan lösa den frågan. Inte heller den kunnigaste och frommaste teologen eller den mest beläste och utbildade filosofen. Tillsammans? Absolut!
Tyvärr lider de flesta av alla dessa högt aktade män och kvinnor av ett, å ena sidan synnerligen roande och andra sidan mycket beklämmande beteende. Som små barn i en sandlåda kivas de! Både inom det egna skrået och mellan varandra.
- JAG HAR RÄTT och NI HAR FEL!
- JAG SKA BESTÄMMA, ANNARS SÅ ÄR INTE JAG MED!
- DET SKA VARA EXAKT SÅ SOM JAG HAR BESTÄMT! Osv.
Tänk om de istället kunde ta del av varandras rön och kunskaper? Om dom istället för att slå ned på varandra kunde tänka: Hummm… Undrar om det går att passa ihop det han påstår sej veta med det jag tror mej veta.. För det är så att de alla har delar av svaret! Men för att kunna få fram hela svaret måste de använda sej av varandras rön och kunskaper, först då kan svaret bli helt korrekt!
Det går helt enkelt inte att med bara vetenskapen förklara livets mening eller skapelse processen. Det går heller inte att med bara de olika teologiska teorierna förklara alltet. Man måste försök att se dessa "vetskaper" som olika pusselbitar. Pusselbitar som faktiskt passar ihop om man hittar det "rätta" sättet att lägga dom samman. Rätt sammanlagda bildar dessa bitar en bild, eller kanske snarare ett mönster. Och just detta "mönster" är vägen till de "insikts nycklar" som öppnar de dörrar som man som människa inte kan se med blotta ögat. De dörrar som Jaget senare skall vandra vidare i sin utveckling till att bli en skapare. Under den senare delen av Jagets utveckling så kommer Jaget att "splittras upp" i tre olika Jag. Det ursprungliga medvetna Jaget samt det övermedvetna Jaget och det undermedvetna Jaget. Dessa "tre" Jag, måste slås samman för att det "färdiga" Jaget skall kunna "födas" till vad Jag kallar Ett fullt utvecklat medvetet Jag. Denna process från början till slut tar oerhörd lång tid. En tid som inte kan räknas i år utan snarare i antal LIV.
Att rent vetenskapligt bevisa detta påstående tordes vara mycket svårt, ja kanske till och med omöjligt i detta läge. Inte heller med bara Teologins hjälp eller för den sakens skull Filosofins lära. Jag tror att endast genom att använda alla dessa tre lärorna så kan man komma någotsånär i närheten av "bevis". Man måste dessutom ta till sej andemeningen och förstå dessa tre stora lärors syften. Och här har vi nog en av orsakerna till att människan har så svårt att lösa denna gåta. För som regel tar man bara till sej EN av dessa läror och låser sej vid den. Men genom att låsa sej så blir man ju rent automatiskt bunden och man kommer inte vidare i sin utveckling. Människans otroliga förmåga att ständigt försöka begränsa sej själva i sin utveckling är helt fantastisk! Hon skapar sej en mängd "oskrivna regler" tabun och fördomar, och oftast är de alla till ingen som helst nytta eller mening. Jaget kan endast fortlöpa sin färd mot födelse om det är fritt! Det är endast den fria människan och det fria Jaget som kan födas till odödlighet och komma att bli ETT med alltings vara! Tills Jaget har kommit till denna stora insikt och födelse, kommer den att vara bunden till liv i kroppsform. Och få göra om dessa "ekvation" om och om igen tills den uppnått denna insikt.
Att kunna komma dithän kräver bl.a. att vi lär oss att sätta allting i relation till någonting annat. Man måste ta till sej relativitet teorin och förstå dess totala innebörd. När jaget till fullo kan inse den övergripande totala innebörden av att allting står i relation till allting annat som existerar i detta universum, samt hur de står i relation till varandra. Samt att INGA upplevelser är för små och obetydliga eller på något sätt onödiga! Då vet också Jaget VAD det är och HUR det uppkommit samt MENINGEN med sin existens i kropp. Såsom t.ex. den urgamla frågan "Vad är meningen med livet". Denna fråga är faktiskt en omöjlighet föresten att besvara, för att kunna besvara denna fråga måste den omformas till följande: " Vad är meningen med liv" Till att börja med, följdfrågan lyder, "Vad är meningen med liv i kroppsform". Men.. Detta är ju inte viktigt på något sätt!
Med Jagets födelse kommer också vetskapen och med den kommer tryggheten och kärleken, Glädjen och tilliten. Det som Jag innan har upplevt som ohyggliga evighetslånga år av skräck, förtvivlan osv. har nu förminskats till det lilla stick som Jag i människokropp upplever i samband med att jag behöver ta en spruta.. Inte mer än så… Alla dessa upplevelser har varit nödvändiga för att Jag i mitt "seende" skall kunna få färg, kontraster, djup och förståelse, medlidande och empati.. För att kunna bli hel och ett!
Det som i första hand gör, att jag i mitt allra innersta känner att det var den stora sanningen Jag funnit, den sanningen som alla religioner söker, som filosoferna söker och även vetenskapen söker. Är hur hela mitt tänkande och medvetna Jag har utvecklats på ett helt enormt sätt efter min födelse. Jag upplever att jag har funnit en nyckel, eller kanske snarare några få genomgående mönster som går igen i ALLT! Ett mönster som till synes kan se ut på hur många sätt som helst tills man väl har sett den genomgående strukturen. Exakt som om ni har testat att hålla dessa tredimensionella bilder man ibland får i tidningarna som man skall hålla ett par centimeter ifrån näsan för att man sedan skall sakta flytta bilden längre och längre ut.. Tills helt plötsligt den där gråaktiga till synes bara en kladd, visar sej vara en bild på ett skepp eller på någonting annat. När man väl har sett vad bilden föreställer så ser man den hela tiden… Den gråa kladden vägrar infinna sej..
Väl mött/I
![[Mariann]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
AMEN! ;) Delar av denna text tycker jag stöds av Karl-Erik Edris artikel om vetenskap och religion… :)
Alla vägar bär till Rom och man ska ha gått på (provat) de många…
För många människor har kroppen blivit liktydig med dem själva och detta ser jag som ett stort problem för jagets födelse. Skriver du, ev missförsår jag.
men är det inte så att vi måste vara fokuserade i kroppen och utveckla detta individuella jaget/personligheten så själen får ett fungerande redskap att arbeta genom? För mig så är själen stadd i utveckling också. Utveckling tar aldrig slut och själens sätt att utvecklas är att ta sig en kropp och en personlighet. När själens utveckling är till enda så går den upp i en högre enhet som är Anden/monaden. Så ser iaf utvecklingen ut för mig…
Ja och nej skulle jag vilja säga, redan innan vi anländer till ett liv i kropp så är det i syfte att ta till oss vissa specefika kunskaper och insikter, därför väljer vi ett liv där möjligheterna är som störst för oss att möta dom uppgifter vi är här för att ta till oss. Skriver åxå att kroppen skall skötas så mycket som möjligt. Det är därför vi aldrig kan säga att någons livssätt är fel, utifrån ditt eller mitt perspektiv kan det tyckas vara så, men eftersom vi alla för att "födas" måste ha genomgått ALLT i kropp så måste vi leva på alla olika tänkbara sätt, och vi vet inte vilken "lektion" den människan är här för att lära sej och sin omgivning således kan vi då inte heller fördöma eller anse att den personen lever fel.
Du är i alla liv och alla livs skeden läraren och eleven, så en viss människas enda livsuppgift kan vara att döda, exempelsvis mej, för att lära mej upplevelsen av att blivit mördad på just det viset men åxå för att själv lära sej konsekvenserna av sitt handlande, både själsligt och kroppsligt, men sen har du dom anhörigas lärdom i samma skeende, sorgen, smärtan, hatet men även förlåtelsen mm mm…. Och alla dom lärdomarna är lika viktiga för Jagets utveckling.
Och du har helt rätt i det du skriver om själens utveckling! Liv ÄR synonymt med utveckling, således finns det heller ingenting (varken i denna eller andra världar) någonting som är perfekt, för vore det perfekt så vore det omöjligt att utveckla och således vore det motsatsen till liv, degenerering. Det "perfekta" är just utvecklingen, en paradox! *S*
Inte ens skaparna av detta universum som vi föds i är perfekta utan utvecklas ständigt!
Din hänvisning till Karl-Erik Edris artikel (vilken jag tyvärr inte läst) är lite "lustig", skriver själv på en bok, texten här ovan är ett stycke ur den boken, men en dag fick jag en bok som heter "Den nionde insikten" i min hand. När jag läste den fick jag flera gånger gåshud för en del stycken var nästan identiska med dom jag själv skrivit innan jag ens varken hört talas om boken, jag skrev ingenting på två år efter att ha läst den boken då jag totalt tappade modet, men sen kom jag på att det nog inte är så konstigt… När vi alla närmar oss vår födelse eller har fötts, så har vi åxå kommit till samma insikter…
En fråga till dig, Wassago: Du skriver "För ofta är det så att det är en samverkan mellan minnet och associationer, syn och luktupplevelserna samt den rena fysiska beröringen och orsaken till den specifika beröringen som är avgörande för hur jag upplever den." Jag hör till dem som har svårt att stå ut med beröring/närhet annat än som en mekanisk del i sexuella aktiviteter. Jag upplever alltså de mest omtänksamma och kärleksfulla smekningar som jobbiga/påträngade/störande. På samma sätt känns det med så att säga okroppsliga smekningar, alltså yttringar av välvilligt intresse (Hur mår du? Hur har du det?).
Däremot har jag inga problem att relatera fysiskt, emotionellt och mentalt till resten av min värld, med alla dess yttringar - det är bara människor jag inte fungerar med.
Sådan är jag och många som har så kallade bokstavsdiagnoser. Min fråga är hur sådana personer passar in, så att säga, i tankesystemet ovan?
*som vanligt inte ute efter att dj*vlas, är bara nyfiken på hur denna livsförståelse fungerar*
Nu vet förstås inte jag hur Wassago ser på det, men utifrån att det liv man lever handlar om att skaffa sig kunskap och erfarenheter så skulle det ju kunna handla om just det. Du skaffar dig kunskap och erfarenheter av att vara sådan som du är, liksom att hantera omgivningens reaktioner samt att ge de i din omgivning erfarenheten av en människa med skillnad i sina behov än många andras.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
#2 :)
Angående "perfekt" så resonerar jag lite "tvärtom" här, jag anser allt vara perfekt eller fullkomligt! Jag ser det mer som att det är perfekt till den nivån som det är utvecklat till. Varje människa är perfekt på det steg man är, likväl som en ett tomatfrö är perfekt i vilket steg den än befinner sig…
#3 Alltid roligt med andras livsförståelser :)
Här hittar du artikeln jag nämner!
http://www.andligutveckling.ifokus.se/Default.aspx?ArticleId=9e284dd8-8fea-4c02-84a5-23d4d160ae29
#4: Men om man som jag så att säga är handikappad av en grundläggande avsmak mot mellanmänsklig närhet, "ska" jag då arbeta för att lägga bort det eller lära sig att reagera på andra sätt, eller är det något som "är som det är"?
Som jag ser det så är det upp till dig… du är ju som du är oavsett vad det innebär. Känner du att du skulle vilja reagera annorlunda, ja då får man väl jobba på det… känner du att det är andras förväntningar så är det kanske inte lika intressant.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
#8: Jodå, det vet jag 
. Jag undrar (som vanligt) hur en som tänker teosofiskt/esoteriskt skulle se på det om det var vederbörande själv det handlade om.
Aha, ja då får vi passa frågan vidare till de som är utbildade i saken :) Trodde frågan var riktad till mig och jag kan inte den "läran", jag svarar bara på saker utifrån mina egna tankar och sätt att se på livet :)
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Ok… jag skulle se det som hoppfull, och om wassego är "teosof/esoteriker" vet jag inte…
Hej Gronstedt! Tänkte inte ens tanken på att du skulle vara ute för att dj*vlas! *L*, tycker snarare din fråga är synnerligen adekvat! Vill först säga att jag trots min vetskap och min födelse inte sitter inne med alla svaren, men din livssituation passar in alldeles utmärkt, Hoppfulls svar är ganska så komplett, genom att vara som du är lär du dej själv och din omgivning oerhört mycket! Sen exakt vad din stora lärdom går ut på i just det liv du lever nu, kan jag inte svara på med så lite information och kunskap om just dej som jag nu har. Kanske inte ens med mer kunskap!
Men det är ju så, att dom flesta av oss tar så oerhört mycket som självklart, jag gör det ofta själv mot bättre vetande! T.ex så tar man det ju som ganska självklart att alla vill ha och njuter av välvilliga och "sanna" ömhetsbetygelser men så är ju uppenbarligen inte fallet och det är bara EN sak av allt som du säkert har att lära ut.
Har mer saker jag skulle vilja skriva, känner att detta inte är komplett men måste fundera mer på det du skrev och åxå finna bättre formuleringar… Tack för din fråga och hoppas du förstod mitt kanske lite luddiga svar, är som sagt inte själv riktigt nöjd med det!
Väl mött!
Mariann, ditt svar om ämnet perfekt är nog liktydigt med mitt, men min formulering var annorlunda! Andemeningen är att det är just hur alltings varande i utveckling som är perfekt, det var det som var paradoxen i mitt svar! *L*
Och nej, jag är varken "teosof/esoterikere" Jag var en vandrare och sökare som er alla här, dom svar jag ger var dom svar jag fick den natten jag "föddes". Jag kan bara förmedla det jag påstår mej veta, men kan varken bevisa eller kräva att ni tror på det jag påstår mej veta. Jag vill bara förmedla sen är resten upp till var och en att tolka, misstro, instämma eller döma.
Väl mött
Tack för svar, Wassago! Jag väntar med spänning på att du funderar färdigt 
!
Detta att inte gilla gos och smekningar har ställt till det i ett stort antal förhållanden, och det gnisslar litegrann även i det nuvarande ibland, även om det på det stora hela fungerar numera. Sett med "världsliga" ögon är det frågan om en viss diagnos som föranleder detta, men det är intressant att tänka sig att det kan ha innebörd på flera plan eller till och med ett budskap. Jag är väldigt fysisk i förhållande till resten av min omgivning … I umgänget med hästar, till exempel, handlar nästan all kommunikation om beröring. Ibland undrar jag om jag egentligen är riktigt mänsklig. Det ligger ingen bitterhet i detta, jag ser det inte som en merit att vara mänsklig!
Jag har läst att barn med Asperger (vilket jag tror att jag har) drar sig undan kroppslig närhet redan vid amningen - så det är förmodligen något en del har med sig från början. Enligt mamma gjorde jag det.
#14, Du skriver att du ibland undrar om du egentligen är riktigt mänsklig…. Då (nyfiken som jag är) vill jag fråga vad du menar med att vara mänsklig?
Kan förstå att ditt handikapp måste ställa till det rejält både i ett kärleksförhållande men även i samband med alla andra djupare kontakter antar jag?
Det jag känner är att du går igenom en stor och viktig lärdom i detta livet och som alla dom stora och viktiga lärdomarna så är dom svåra!! Men som någon en gång sa; Det som är lätt att göra är inte värt att göras, ligger mycket i det! (Och har jag inte fel så tror jag det var Tage Danelsson som sa det, men säker är jag inte! *L*)
Glad att vi "möttes", tror du har mycket att lära mej!
Jag är inte heller så stor på gos och kel vilket har ställt till det rejält med mina barn när de varit bebisar. För egen del är jag övertygad om att det handlar om psykosociala saker som att jag knappt aldrig blivit tagen i och därför nästan är rädd för att bli tagen i. Jag tror inte att min mamma knöt an till oss barn (utom den yngsta) och därför är vi ganska känslomässigt förvirrade med problem i våra kroppar och vår känslomässiga närhet. Så det finns nog många olika typer av orsaker till ett beteende och kanske orsaken är mindre viktig än hur man upplever att man själv och andra bemöts och mår av beteendet?
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
#16: Där tror jag du har väldigt rätt! Jag har inte problem med att jag är sådan här. jag blir bara trött på alla andra som envisas med att "kladda". Jag valde redan som nyfödd att hålla mig på avstånd Du, Hoppfull, hade velat vara annorlunda(?), men du valde inte avståndet själv när du var liten. Det är kanske där den viktigaste skillnaden ligger!
#15: Jag har faktiskt inget handikapp, Wassago ! Men som du gissar har jag inte många djupare mänskliga kontakter (om man inte ska räkna några intellektuellt genomgripande "nätvänner"). Jag lever dock i ett särboförhållande sedan 9 år, så jag är inte alldeles "enastående".
Vad som är mänskligt - och varför inte jag skulle vara mänsklig? Jag råkar ofta på fraser som "Du är ju lustig du", "Men så kan man ju inte tänka!", "Men alla andra brukar …" eller "Det är inte direkt vanligt att …" eller (när folk hunnit bli trötta på mig) "ALLA NORMALA MÄNNISKOR BRUKAR …". Så tydligen är jag annorlunda. Jag är ytterst fysisk/taktil i mitt umgänge med djur, växter och "döda" ting, men ihop med människor ger det mig inte mycket annat än sexuellt. Eftersom jag inte har samma utbyte av att umgås med en människa som att röra/beröras av ett djur eller ett träd eller en sten, så känns det som om jag hör ihop mindre med människor än med resten av världen.
#16, du har säkert ställt svaren på hur det kommer sej att du är som du är korrekt, men har du ställt dej frågan om vilket syfte du har med att leva detta liv med den bakgrunden och vad du har att lära och lära ut av denna erfarenheten? För som du skriver, orsaken är mindre viktig… även om den åxå har betydelse.
Även jag bemöts ständigt med att jag är udda, annorlunda och med exakt samma kommentarer som du Gronstedt!! Länge försökte jag förstå vad det var för "fel" på mig för det blev så uppenbart att det inte gick att tycka om mig heller utifrån mina konstiga tankar. Och att bli omtyckt har varit centralt för mig utifrån min uppväxt.
Idag lever jag ihop med min sambo och både han och mina ungar tycker att jag är högst udda men de älskar mig för den jag är :) Jag har fått inse att jag måste nöja mig med det och försöka finna annan tillfredsställelse än goda vänner som kan acceptera mitt uddaskap.
Och nog har det lärt mig saker… som att förskjutas och bli vänd ryggen åt (även av familjen), att bli missförstådd och misstrodd, att utnyttjas och sedan dumpas, att hånas och skrattas åt… osv osv. Att i detta känna kärlek till andra människor var under en tid ett påtagligt problem men jag kan idag förstå att det bara är så här. Det är så det fungerar just här och just nu. Jag är den jag är och just det går inte att ändra på.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
#19: Jo, vi har "pratat" om detta förut, Hoppfull - att du och jag hamnat på samma ställe från helt olika håll. Även jag har upplevt det du beskriver, "… som att förskjutas och bli vänd ryggen åt …, att bli missförstådd och misstrodd, att utnyttjas och sedan dumpas, att hånas och skrattas åt…". Med den stora skillnaden att jag var lika glad eller gladare att vara utanför - om jag bara kunnat få vara ifred där! Men "de andra" låter inte ensamvargarna går för sig själva, de måste "dödas" eller inlemmas i flocken.
Jag tror vi kan ha hittat något fundamentalt här - alltså detta att det valda och det icke valda utanförskapet ser väldigt lika ut till både form och innehåll, i synnerhet för dem som är inne i flockgemenskapen, men upplevs väldigt olika och får väldigt olika konsekvenser för individen som är utanför.
Fresten är i alla fall jag glad att du är som du är och inte går att ändra på 
!
Ber om ursäkt för den formuleringen av hela mitt hjärta Gronsedt!!
Men om du, utifrån mycket av vad du skrev om i ditt svar om definisionen av att vara människa, ja.. då e inte jag heller människa.. Man har i större delen av mitt liv kallat mej för "Djurmannen" Dels pga. mitt yrke eftersom jag varit just djurvårdare större delen av mitt liv, men åxå för att jag fungerat och trivts bättre med djuren än med människorna, en tattuerare, en vän till mej, fick en gång fria händer att göra en tattuerring på min överarm… Jag skall göra dej sa han… När jag sedan tittade på resultatet var det en gestalt, hälften varg hälften människa som ylade mot månen… "Du är bara hälften människa sa han… *L*
Och känner åxå igen "hetsjakten" mot oss ensamvargar som inte vill inlemmas i flocken även om jag periodvis är en mycket sossial människa så trivs jag allra bäst ensam bland mina djur å i skogarna… Men på ett vis kan man väl säga att jag själv valt att leva så… men samtidigt inte… Det är bla. under mina etologi studier som jag kom "mönstret" på spåret… det som jag senare kom att applicera på människan… vilket ledde vidare till mina sista upplevelser som blev upptakten till den veckan före min födelse….
Tack för det 
Håller med dig Gronstedt! Frågan är varur känslan av utanförskap kommer, är den egen, kommer den ur gruppnormen eller är den en kombination.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
#13 tänkte det, men var osäker….
#22 Den kommer ur den existensiella ensamheten, den att uppleva sig utanför "Gud". + att som stjärnmänniska och ängla/deva människa så är man van vid en annan "miljö" vilket gör att man känner sig som på en främmande planet.
Gronstedt efter läst detta ovan, så känns det som om du kunde kanske vara en sorts deva och att du kanske inte haft så himmelens många inkarnationer på jorden, att du inte hunnit (ännu) att bygga upp en människoidentitet… du nämnde ju att du kände igen dig i vissa av artiklarna som ligger ute…
det tror jag och kan vara mina bud på det hela!
Blir sugen att läsa nionde insikten igen! Den kom på "tal" på övernaturligt för en stund sedan också! Synkronicitet kallade han det väl för? James redfield.
Aha, ja det kan nog stämma. Jag känner mig ju ofta ensam även i sällskap av andra människor. Har alltid känt osm om jag vistas på en främmande planet :)
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
Gronstedt, jag känner igen mig i mycket! Mitt första minne som litet barn som jag kommer ihåg var den smärta jag kände när jag förstod att jag var människa…bara människa….
Djuren har en mycket ärligare kommunikation, vad som gör att jag drar mig undan människor är nog att jag läser in för myckat vad dom eg tycker och tänker, och när det inte alls överensstämmer med vad dom säger känner jag att jag hellre drar mig undan. Denna falskhet är så utbredd bland människor. Man känner sig mkt obekväm. Udda. Då är det lättare med vännerna djuren. :)
Wassago, vilka bra ord! Det som är lätt att göra är inte värt att göras.
Så, då är det bara att ta sig an mänskligheten då va? ;)
Absolut camilla777!!
Ju snabbare man tar till sej de lärdomar som är nödvändiga för att kunna leva i icke kroppsform, desto snabbare kan man lämna den många gånger trista och jobbiga "skolbänken", därmed inte sagt att man någonsin får det problemfritt efter det, men man får nya och uppfriskande lärdomar att ta till sej och när man väl gjort det svåraste, att ta till sej detta ni nu alla går igenom så blir det så oerhört mycket mer begripligt och därmed slipper man den svåra rädslan och osäkerheten…
Väl mött och tack för idag!
#29
Jag läser "detta ni nu alla går igenom"
är det så att du har gått igenom det redan?
Tack själv för idag! :)
Oj vad jag känner igen mig i det Camilla: jag läser in för myckat vad dom eg tycker och tänker, och när det inte alls överensstämmer med vad dom säger känner jag att jag hellre drar mig undan. Fast eftersom jag alltid sökt felen hos mig, fick lära mig att det var mitt fel att jag inte passade in, så har jag inte kunnat se det som att människorna är oärliga för att de bara är sådana utan för att de inte velat blotta sig för just mig.
Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?
Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.
#30 Blev visst en sista vända in innan kvällspromenaden
Ja, har gått igenom alla faserna, detta är mitt sista liv i kropp! Man kan inte "födas" innan man har gått igenom alla faserna..
Min längtan nu är enorm… känns precis som den sista timmen sista dagen i nionde klass…. *L* Oändligt lång, men så oerhörd kort… Och det är precis som i denna grundskolan som i det stora livet det "högre riktiga" livet, Vissa går ur nian med raka femmor, eller som man säger idag fullt med MVG, andra lämnar nian med sämre "betyg"…. Men oavsett om man är en medelmåtta eller en högsta betyg student så är stunden kommen nu för mej…. Men jag tillhör bara "medelmåttorna"..
Mönstret går igen i allt, stort som smått, världsligt eller andligt…
Var en medelmåtta när jag gick ur grundskolan, men tog igen det i gymnasiet…
#32 Ibland är det svårt å hålla sig borta från datorn.. jag vet av egen erfarenhet…
Ok… intressant detta att du tror att det är ditt sista liv, det väcker frågor i mig, ok? 
Vart ska du sedan, efter detta liv?
Vad gör du då?
Vilka bedömningsgrunder använder du när du säger att Vi inte är där (på vårt sista liv)?
Förstår dina frågor, ska försöka besvara dom så gott det går! *L* Men låt mej besvara dom med en följdfråga med utgångspunkt från min tidigare liknelse om livet i kroppsform som en "grundskola".
Tvivlade du ens för en sekund din sista dag, din examensdag på att detta var din sista dag i grundskolan? Frågade en enda av dina klasskamrater på allvar om det var deras sista dag? Nej… Jag tror inte det… på din examens dag visste du! Tron har förbytts mot vetskap!
Efter detta livet skall jag lämna detta universum, hur det exakt ser ut kan jag inte säga då jag utifrån min nuvarande horisont kan skåda längre bort än innom detta universum, under min födelseakt fick jag många svar, men fick dom i syner jag kunde känna igen och relatera till, som jag skrev i ett annat inlägg i en annan tråd, man kan inte beskriva något som inte finns i ens sinnesvärld, men eftersom jag vet att alltings vara och utveckling följer några få genomgående mönster så kan jag återigen gå till baka till människans levnadsbana där jag nu står som en ung 15:åring på väg att lämna grundskolan bakom mej för gott…
Jag har en del vetskap om vad som skall ske som 15 åring under min närmaste framtid och om livet i stort, jag har en del drömmar om mitt framtida liv och förhoppningar om hur livet skall te sej.. Men för hur många 15:åringar blev derass framtida liv så som dom trodde att det skulle bli och som dom hoppades på att det skulle bli? *L*
Jag vet endast en sak bestämt, att jag skall fortsätta att utvecklas och att jag, precis som dom flesta andra Jag/själar en dag själv skall vara med om att skapa nya universum så att Jaget kan leva vidare och utvecklas i oändligheten samt för aatt nya Jag/själar skall kunna skapa sej själva. För när man väl är "född" då finns det inget slut…
Väl mött!
#34
jag förstår vad du menar!
jag visste också att grundskolan var slut och att jag började gymnasiet i slutet augusti, det visste jag med!
#27: För mig var det kanske snarare en känsla av "Vad menar ni? Vad är ni för konstiga djur?" när jag hamnade i dagis/kola. Min barndom innan dess, till 5 års ålder, var mycket fri och full med djur och natur. Ungarna i skolan var liksom inte alls av min sort, jag fattade ingenting! Men inför djur man inte har något gemensamt med, kan man bara gå undan och så är det bra med det. Människodjuret följer efter och ska tvinga en att anpassa sig, man får inte gå sin egen väg!
Starta ny diskussion