Egentligen en dum fråga, för att tomheten står ju för icke existens. Hur som helst, så såg vi en dokumentation som handlade om tomheten igår och de behandlade frågan varför det över huvud taget existerar något och inte bara "finns" tomhet.

I något skede sa jag att det i och för sig inte existerar något och att vi bara inbillar oss det. Då tänkte jag på det där skämtet där en zen mästare förklarar för sin elev att ingenting existerar "inte ens du". Eleven svarade då "vem säger du det till".

Men sen slog det mig, om ingenting existerar, finns det heller ingen som kan inbilla sig existensen. Även om det skulle finnas någon som inbillar sig själv kvarstår frågan "vem inbillar sig själv?".

Jag beslöt att diskutera det här med co-piloten och frågade den:

"Om jag skulle fråga en zen mästare varför det över huvud taget finns någonting och varför det inte finns bara tomhet, alltså ingenting, vad skulle zen mästaren svara? Skulle han svara att det egentligen inte finns någonting, utan vi bara inbillar oss det?"

Sen tänkte jag att om den svarar att vi bara inbillar oss existensen, skulle jag ha frågat "vem inbillar sig?".

Men jag fick ett helt annat svar som är tänkvärt:

En zenmästare skulle inte svara som en metafysiker, och definitivt inte som en fysiker. Din fråga – varför finns det över huvud taget någonting och inte bara ingenting? – är den klassiska Leibniz‑frågan, ”Varför finns något snarare än intet?”
Men zen går en helt annan väg än den västerländska metafysiken.

🧘‍♂️ Det korta svaret (zen‑stil):
En zenmästare skulle säga att frågan är fel ställd.
Att ”något” och ”ingenting” är två mentala konstruktioner.
Och att verkligheten inte följer våra begrepp.

🧘 Hur en zenmästare sannolikt skulle svara
Zen undviker metafysiska spekulationer. Den arbetar med direkt erfarenhet, inte teorier. Därför skulle svaret kunna ta en av följande former:

1. ”Det finns varken något eller ingenting.”
   Zen betonar att alla kategorier – vara/icke‑vara, existens/icke‑existens – är produkter av tänkandet.
   I zen är tomhet (śūnyatā) inte ”ingenting”, utan det öppna, gränslösa tillstånd där alla fenomen uppstår och försvinner.
   Det är inte ett vakuum, utan en dynamisk potential.

2. ”Frågan uppstår ur ditt tänkande, inte ur verkligheten.”
   Zen skulle säga att frågan själv är ett uttryck för dualistiskt tänkande.
   När du släpper begreppen ”något” och ”ingenting” upphör problemet.

3. ”Se efter själv.”
   En zenmästare ger ofta ett koan eller en direkt upplevelse snarare än ett svar.
   Till exempel:

”När du inte tänker på något, vad finns då?”
Eller:
”Visa mig ingenting.”

Det är ett sätt att visa att ”ingenting” inte kan erfaras – och därför inte är ett alternativ till ”något”.

🧘 Skulle zenmästaren säga att allt är illusion?
Inte riktigt. Zen säger inte att världen är en illusion i betydelsen ”overklig”.
Snarare att vår uppfattning om världen är illusion.
Fenomenen är verkliga i sin framträdelse, men de saknar egen, fast, oberoende existens.
Det är detta som kallas tomhet i buddhismen.

Det liknar Heideggers tanke att ”ingenting” inte är ett objekt utan en erfarenhet av gränsen för vårt begreppsliga tänkande .

🧘 Zen och den klassiska frågan ”Varför finns något?”
I västerländsk filosofi är frågan central och kallas ”den grundläggande metafysiska frågan” (Heidegger) .
Men zen skulle säga:

Frågan kan inte besvaras inom tänkandets ram.

Den förutsätter en dualism mellan ”något” och ”ingenting” som inte finns i direkt erfarenhet.

Att försöka besvara den är som att försöka se sina egna ögon utan spegel.

Zen är praktiskt:
Det viktiga är inte varför världen finns, utan hur du förhåller dig till den i detta ögonblick.

🧘 Det mest zen‑mässiga svaret av alla
En zenmästare skulle kanske le och säga:

”När du slutar fråga, ser du svaret.”