Jag vet inte hur ni ser på saken, men för mig känns det som att språket på nätet har blivit alldeles för hårt, föraktfullt och avhumaniserande.

Eller kanske har det alltid varit så och bara jag som varit blind.

I alla fall känns det som att alltför många av de texter jag snubblar över handlar om att reducera människor till narcissister, energitjuvar, toxiska och omedvetna. Till låga vibrationer och frekvenser som inte matchar våra egna. Till skit, ego och kaos.

Som om människor inte längre vore människor, utan en samling brister, dåliga energier och problem som står i vägen för vår egen utveckling. Något vi behöver skydda oss från, rensa bort ur våra liv eller helt enkelt säga hejdå till.

För mig är det dock inte andlighet, utan avhumanisering.

Och när vi avhumaniserar människor på det här sättet möter vi dem inte längre som människor, med styrkor, brister, rädslor och sår. Vi möter en etikett. En narcissist. Ett ego. En energitjuv. En låg frekvens.

Som om allt annat hon är, allt vi inte vet om henne och allt vi själva också bär på, inte längre existerade.

Men ingen av oss är bara ”hög vibration” eller ”låg vibration”. Ingen av oss är bara ”ljus” eller bara ”skugga”. Ingen av oss kan sammanfattas i en etikett.

Vi bär alla på olika sidor, som kommer till uttryck på olika sätt beroende på dag, livssituation, historia och sammanhang. Och vi förändras ständigt. Den vi är idag är inte nödvändigtvis den vi var igår eller den vi kommer att vara imorgon.

En människa kan bete sig själviskt i en situation utan att själviskhet är hela hennes identitet. Hon kan agera utifrån rädsla utan att vara en rädd människa. Hon kan vara omedveten om något utan att vara en omedveten människa.

Ingen etikett kan fånga hela hennes väsen.

Så var har ödmjukheten tagit vägen?

Om jag verkligen ser hur begränsad min egen kunskap är, hur skulle jag då kunna vara så säker på att någon annan är omedveten? Om jag verkligen ser mitt eget mörker och mina egna blinda fläckar, hur skulle jag då så lätt kunna lägga sådana etiketter på andra?

Många av de stora mystikerna och andliga lärarna pekade snarare åt motsatt håll. Ju mer de insåg, desto mindre tycktes de vilja döma och ju djupare deras förståelse blev, desto större blev deras medkänsla.

Som Osho sa: En handling är bara en liten del av människan. Den lilla delen borde inte få bli en dom över hela hennes person.