Det finns en föreställning bland folk, att man efter döden skulle befinna sig på något ställe utanför den fysiska existensen. Somliga tror på himlen, somliga på någon sorts "andevärld", där livet efter döden fortsätter, där avlidna kan "se ner" på oss och där medium kan kontakta dom.

Men detta skulle förutsätta att tiden "där" skulle gå i takt med vår tid, att det finns en rumtidstruktur som liknar vår.

Det finns dock ingen gemensam tid i universum. Allt som existerar i universum rör sig genom rumtiden med ljushastighet och ju snabbare som man rör sig genom rummet, ju långsammare rör man sig genom tiden. Även gravitationen påverkar hastigheten som man rör sig genom tiden med. Ju högre gravitationen är, ju långsammare rör man sig genom tiden. Tid är alltså något som uppstår i relationer, rörelser, gravitation och inte en bakgrundsmatta som fortsätter efter att kroppen tystnat.

På ett ställe som befinner sig utanför den fysiska (dualistiska) existensen, alltså utanför rumstiden, kan det varken finnas rum eller tid. Att föreställa sig ett efterliv där tiden tickar som på jorden är egentligen en mänsklig projektion, inte en kosmologisk eller andlig realitet. Tid är inte något som finns utanför rumtiden. Tid är en egenskap av rumtiden.

Dessutom är det filosofiskt och logiskt motsägelsefullt att tänka sig ”tidslösa andar” som ändå kan observera, minnas och kommunicera. Utan tid finns ingen tankeprocess. Utan hjärna finns ingen identitet. Det är logiskt omöjligt.

Om man tar bort rumtiden, då försvinner också tid. Och utan tid finns ingen tanke, ingen minnesprocess, ingen identitet. Det går inte att ”observera” något när det inte finns någon sekvens av händelser. Därför är det inte logiskt att tro att det skulle finnas en gemensam tid utanför universum där själar fortsätter som om ingenting hänt.

Så om någon påstår att ”själens tid fortsätter utanför universum”, då säger de i praktiken: ”Fysikens lagar upphör, men ändå fortsätter de att gälla.” Det är en ren motsägelse.

Människor föreställer sig ett efterliv med jordisk tid för att vi är evolutionärt och neurologiskt bundna till tidsupplevelse. Vi tänker i bilder vi redan känner till och vi vill att döden ska vara begriplig och trygg. Det är just dessa tankestrukturer som religioner bygger deras tro på och som medium lever på. De säljer en jordisk modell av något som inte är jordiskt.

Men ändå finns det många som tror på den här modellen och de tolkar sina egna upplevelser efter denna modell. Det betyder inte att människor är dumma. Det betyder att de är sårbara. Medium utnyttjar en psykologisk mekanism som är lika gammal som mänskligheten: ”Om jag inte kan förstå döden, låt mig åtminstone få en berättelse som känns trygg".

Om något fortsätter efter döden, kan det bara vara i en form som inte liknar tid, plats eller identitet över huvud taget. En form utan dualitet, utan separation och utan identitet och definitivt inte i en andevärld som fungerar som en kopia av livet.