#0:

Ja, så fungerar sinnet. Det kan aldrig hålla tyst och ständigt pågår den inre dialogen. Det värsta som kan hända en är det som ändå är oundvikligt, för alla kommer vi att dö en dag. Så även om man inte kan stoppa den inre dialogen, så behöver man inte tro på sina tankar och det är precis som du skrev, i stunden är man fri att ta dagen som den kommer. Vad ska man annars göra? 😊

#1
Det har tagit otroligt lång tid för mig, att bryta isen.😊
Sinnet har hållt fast mig i sitt järngrepp och vägrat släppa.

#2:
Det är svårt att ta sig ur järngreppet. Ibland kommer tankar om det förflutna, vad man skulle ha kunnat göra annorlunda/bättre och ibland kommer det tankar om framtiden som handlar om hopp och oro. Men nån gång inser man att 90 % av allt som man har oroat sig för inte har hänt och man slutar att tro på sina tankar och tar i stället dagen soom den kommer. Det är där som järngreppet släpper.

#3
Visst är det så ,som du förklarar i din text.🙂

#0: Det var fint skrivet. Känner så mycket igen mig i det där 😊

#0: I stundens frihet! Tack för fina klokord Igenkänning på det 🌼🌸

#0:

Det där upplever, eller har upplevt, nog de flesta (eller alla). Man kan nog inte stoppa sina tankar… men ja, man kan till stor del sluta identifiera sig med dem. Tankar är inte farliga eller fel… men "boven i dramat" är identifikationen. Den håller oss "fångna"…

Och på något sätt är det när identifikationen släpper (om så bara lite grann), som tankarna börjar gå långsammare, och bli färre, helt av sig själv.

Det kanske är på något sätt som att fälla ett träd…(ursäkta liknelsen😊). Man sågar, och sågar…och tillslut faller trädet av sig själv. Man har inte fällt trädet, utan man bara sågade… Eller som en brasa. Man fick inte elden att brinna och ta sig… utan man bara lade in vedträden, ett efter ett, och elden tog sig av sig själv.
Det är nog så mycket vi tror att vi kan kontrollera. Men i själva verket kan vi inte kontrollera något.
I de flesta fall kontrollerar vi inte ens vårat eget sinne. Oftast blir vi tänkta, och är inte den som tänker.

Kanske är det en del av illusionen, att tro att vi kan kontrollera saker och ting..?

Jag minns något jag läst en gång, i ett andligt sammanhang:

"Du har allt att vinna, och ingenting att förlora."

Det enda man har att förlora… är den del av sig själv som inte är sann.
Och också här tappar illusionen greppet. Eftersom att man såg igenom.

..Det här blev ett längre inlägg än jag hade "planerat".😊

#7: Boven i dramat är identifikationen med det som håller illusionen uppe. Tack för den. 😘Visst är den medvetande gjord under så många tillfällen…. ibland har den till och mer trillat ner. Du vet den där poletten och ett skönt aha som då sänder jubel genom kroppens signalsubstanser.

Där det finns en historia upprepar sig skådespelet - det går på repeat genom färdiga antaganden om det som är och alltid har varit. Mitt inre relaterar till familjeangelägenheter just nu.Men funkar säkert på annat också.

Bara genom ögonblickets insikt kan människan om hon är uppmärksam på sig själv. Ducka för upprepningen för att slippa återskapa ett antagande som funnits och levts i tron att fortfarande finnas…….

En kan ju inte ändra på någon annan än sig själv. I den stund som är. 😇

#8:

Så är det. Fint skrivet och reflekterat av dig🤗😘 "man kan inte ändra på någon annan än sig själv." Redan där, en del av frigörelsen.