Ömsesidighetens språk
På sista tiden har jag funderat en hel del
på det här med kanaliseringar.
På hur många det finns
som säger sig kanalisera
den ena gestalten efter den andra.
Jesus.
Maria Magdalena.
Änglar.
Uppstigna Mästare.
Och det slår mig
när jag läser många av dessa texter
att de ofta är väldigt förkunnande.
"Lyssna på mig."
"Jag har kommit till er
för att säga er detta."
"Ni är här för att…"
Men det är ett sätt att tala ovanifrån.
Det är inte en människa
som talar till en annan människa.
Det är en röst
som placerar sig
i en högre position.
Men jag undrar:
Om budskapet är vackert,
varför räcker inte det?
Om orden handlar om kärlek,
medkänsla
och närvaro,
varför behöver de komma
från någon ovanifrån?
Varför kan de inte bara komma
från en människa?
Om kärleken är universell
och tillgänglig för alla,
varför behöver den låna
någon annans röst?
Varför behöver orden
tillskrivas en människa
som levde för två tusen år sedan?
Varför räcker det inte
att orden står på egna ben?
Jag kan inte låta bli
att fundera över det.
För kärleken blir väl inte sannare
för att någon säger sig
tala i Maria Magdalenas namn.
Och medkänslan blir väl inte djupare
för att någon säger sig
få budskap om den.
Om något är sant
kan det sägas av vem som helst.
Av en mystiker.
Av en granne.
Av en sjuk människa.
Av en gammal kvinna.
Eller av en gammal vän.
För i den andlighet
jag känner igen
finns ingen som står ovanför
och ingen som står under.
Ingen som äger ljuset.
Ingen som saknar det.
För mig handlar andlighet om att mötas
sida vid sida.
Inte ovanifrån.
Att utgå från
att också den andre
bär på erfarenhet,
insikt,
sårbarhet
och visdom.
Och att ingen människa
bara finns där
för att ta emot
någon annans sanning.
För andlighet är inte:
"Lyssna på mig."
Utan:
"Vad ser du?"
"Hur upplever du det?"
"Det här är min erfarenhet,
vad är din?"
"Vi möts här,
som två människor."
Där ingen behöver vara kanal,
profet
eller budbärare.
Det är en andlighet
som inte bygger på position,
utan på närvaro.
Det är ömsesidighetens språk.
Inte förkunnelsens.
#0
Och du är inte ensamen över den frågan.
En förkunnare som talar samma språk som man själv vill höra.
Förstärker man bara sin egen tro, att få höra det från någon som har den andens uppgift att förmedla budskapet över folket.
Man når långt in i människans själ.
Tror att man tar det för lätt om det är vardagspråk, det måste vara någonting speciellt. Annars är det ingenting värt att uppnå.
Så man trollar bort sig själv, redan från början.
#0: Kan inte säga annat än Amen på den 🙏
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0:
Det är relevanta funderingar, och jag håller med dig.
Det var någon som sade: "Jag är världens ljus, och du är världens ljus". Jag ser ingen skillnad på det du förmedlar här, och vad den mannen sade för länge sedan.
#0:
Om man säger att man har kanaliserat budskap från någon sorts, säger vi "högre entitet", försöker man att ge sina ord mer vikt och man framställer sig som en som har en viss "connection" till högre entiteter. Man har någonting som andra inte har och därför är man något "speciellt", någon som står över andra och som man gärna kan spendera pengar till, någon som har ljuset som andra inte har.
Men som du redan skrev, äger ingen ljuset. Vi har alla en och samma ljus i oss. Riktiga andliga vägledare (t.ex. Tolle, Osho, Mooji) ställer sig inte över andra och hjälper i stället människorna att hitta ljuset i sig själva.
Men dessa "kanaliserare" går efter samma mönster som religionerna går efter sen tusentals år. Människor är borta från gud, från ljuset och det behövs en förmedlare. Riktiga vägledare säger dock "du behöver ingen förmedlare, du har ljuset och all visdom i dig, du behöver bara upptäcka det".
Och förresten, dessa "kanaliserade budskap" innehåller ingen visdom, det är bara ljusbabbel.
#1:
Ja, kanske är det just det. Som om orden måste komma från någon särskild för att tas på allvar. Medan samma ord från en granne eller vän lätt passerar obemärkt förbi 😊
#2: Tack 😊
#3:
Tack. Ja, precis. Vi är alla världens ljus 😊
#4:
Ja, exakt så. Det är just tanken på förmedlaren jag har svårt för.
Att någon skulle stå närmare ljuset än andra människor. För mig börjar andlighet i motsatt riktning. I insikten att ingen äger ljuset och att ingen står närmare det än någon annan.
#4:
Bra skrivet.
Starta ny diskussion