Ett uttryck jag så ofta stöter på är det här om tidslinjer.
Speciellt i nyandliga sammanhang dyker det ofta upp.

Ofta som förklaring till varför människor inte kan mötas.
och till varför relationer inte håller.

Då är förklaringen,
att de befinner sig på en annan tidslinje.

Men helt vetenskapligt
betyder en tidslinje egentligen bara
en ordnad sekvens av händelser över tid.
Vad som händer, i vilken ordning, och när.
Att vi föds, åldras och dör.
Att vi får symptom, diagnos och behandling.
Orsak blir händelse och händelsen till en konsekvens.

Psykologiskt kan man säga
att en tidslinje är den väg av val, beteenden och utveckling
som en människa befinner sig på just nu.

I det finns inga värderingar.
Inget som är rätt eller fel.
Inget som är högre eller lägre.
Det är bara en beskrivning.

I nyandliga sammanhang däremot
används ordet ofta på ett annat sätt.

Där antyds det att det finns “högre” vägar och “lägre” vägar.
Vägar man vibrerar högre på, och vägar man vibrerar lägre på.
Vägar som leder till ljuset och vägar som leder till mörkret.

Och plötsligt blir allt en fråga om att välja rätt väg, rätt tidslinje.

Om förhållanden spricker, sägs det bero på att den andra vibrerar “för lågt”.
Om människor inte kan mötas, beror det på att den andra inte är redo.

Jag hör det så ofta.
Människor som säger att de tagit avstånd från någon
för att den andra
“inte är redo för nästa steg”,
“inte är i sin tid”,
“vibrerar på en lägre nivå”
eller “har valt en annan tidslinje”.

Men det är inget annat än ett elegant sätt att slippa ta ansvar
för konflikter, sorg, och mänskliga begränsningar.

Det är att placera allt i ett kosmiskt schema
istället för att säga: vi har svårt att mötas, och det gör ont.

Själv tänker jag,
att det av personliga skäl kan vara nödvändigt med distans ibland.

Men då är det inte för att jag skulle vibrera högre,
utan för att jag inte klarar av relationen.
För att jag inte kan förbli i mitt inre lugn och harmoni.
Inte för att den andra skulle vibrera lägre
eller befinna sig på en annan tidslinje.

För när jag verkligen lever energierna ur hjärtat
förblir jag i mitt inre lugn och i kärlek
även under de svåraste omständigheter.
Då kan jag möta andra människor utan att gå sönder.

Så om jag inte klarar av mötet med en annan människa
eller att vårda en relation, så beror det på mig.
På att jag inte kan leva ur hjärtats energi just nu.

Inte för att jag vibrerar högre, utan tvärtom
för att jag inte klarar av att vibrera högt just nu,
för att använda mig av samma språk.

Det är mer ärligt att säga:
Jag tar avstånd för att jag inte förmår vara i kärlek just nu
än att säga:
Jag tar avstånd för att du inte förmår vara i kärlek just nu.

Det är mer ärligt att säga
“Jag är inte där.”
än att säga:
“Du är inte där.”

Att vara ärlig är väldigt viktigt.
Det lämnar den andra människans värdighet orörd.