Det som inte kan förloras
Jag tänker på det där med att “stå i sin kraft”.
Att bli suverän, större, stark.
Det låter så rätt, så starkt, så självklart.
Men är det inte att blanda ihop kraft med kontroll,
ego med vår sanna natur?
Andlighet är inte att bli suverän,
utan att bli verklig.
Inte att bli större,
utan mindre än ingenting.
Inte att vinna kraft,
utan att förlora allt,
tills inget återstår.
Att förlora allt.
Precis allt.
Så att det som blir kvar inte är jag, inte egot.
Inte en röst
som vill vara stark,
som vill stå i sin kraft,
som vill bli suverän.
Inte en röst som vill glänsa eller bli hörd.
Bara stillhet.
En stillhet som inte behöver något.
När alla roller, alla ambitioner
och alla försök att hålla ihop något
faller bort.
När alla hierarkier mister sin mening.
När viljan att vara speciell faller bort,
när rädslan för att vara vanlig mister sin kraft.
När alla identiteter, titlar uppgifter,
idéer om syfte och uppdrag släpper taget.
Och hungern efter mening,
strävan att vara viktig,
tron att behöva bli något,
när allt detta har fallit bort.
Då, i tystnaden som återstår,
träder det fram som aldrig kan gå förlorat.
Din sanna natur.
Din gudomliga essens.
Det som är före alla namn,
före varje tanke,
före allt du någonsin försökt bli.
Det som alltid varit här.
Som ensam barn, utan lekamrater. När man började skolan, var det som en främmande värld. En rangordning bland elever. Ställde jag mig frågan, varför?.
En mening som följt med mig hela livet.
Varför så viktigt, ett tävlande. På att bli bäst i olika ämnen. Eller ute på skolgården.
Än idag ställer jag mig den frågan. Fast det är stenålder sedan skolan.
Strävan läggs redan i tidig ålder, kanske omedvetet. Eller så är det bara den naturliga rytmen.
Lite tankar som dök upp ur minnet.
- Redigerat 2025-11-01 15:56 av Gråeld
#1: Ja… det börjar tidigt det där, med att jämföra och mäta. Kanske är det därför vi längtar så mycket efter stillhet senare? För att få vila och komma bort från allt det där 🤗
#2
Kanske är det så. Eller så är det en mognad.🤗
#3: Så kan det också vara 😊
#0: Jag håller med dig.
Tack för vacker text.
Det finns inget som går förlorat.
Det bara täcks över -
Det finns nått som ändrar riktning - skapar mer normer och tvång.
Men in under, där i djupet
ligger sanningen och skvalpar. I väntan på att upptäckas igen och igen.
Det är den där vägen som lägger av alla masker och som leder oss hem…..
Hem till styrkan i vår svaghet
som växer sig stor utan några ord
och omfamnar
det vi glömde på vägen att vi var.
Oändliga och älskade
Bortom vårt förstånd.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5:
Tack själv 🤗 Det du skriver om sanningen som ligger där under, styrkan i vår sårbarhet och det oändliga i oss, det är så innerligt och sant. Tack för det 😊
#6: 🙂
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Starta ny diskussion