Ett citsat av Alessandro Manzoni:

"Ett stort mysterium är livet, som bara begriper den sista stunden."

Jag har tidigare skrivit att det är medvetheten om döden som gör livet till en medveten tid. Här är en kort vishetshistoria som är passande till citatet och som visar vad medvetheten om sin egen död kan ha för en effekt:

En man låg i sin säng, badad i svett. Han undrade om han bara drömde eller var allt verkligen verkligt?

Döden hade plötsligt dykt upp framför honom och ville ta honom med sig.

Mannen bad skyndsamt om åtminstone några timmar till
att lämnas vid liv!

"Varför skulle jag göra det?" frågade döden. Då förklarade mannen för honom:

»Så jag kan berätta för några människor hur mycket jag älskar dem!«
Under timmarna som följde visade han sin kärlek för många människor.

Han uppriktigt fördelade sin tacksamhet och uppskattning och avslutade fred med vissa människor. Eftersom han inte visste hur många timmar fortfarande beviljades honom, gjorde han detta till en vana.

Han levde så här i många år till – gladare och mer nöjd än någonsin tidigare!