Det är något märkligt med hur den esoteriska scenen har förändrats. Vad som en gång var en väg till inre frid och harmoni har förvandlats till ett slagfält – en plats där många ser sig själva som hjältar, ljusarbetare eller vakna i ett ständigt pågående krig.

Men detta är ingen andlig väg. Det är en väg av konflikt, en väg av polarisering. Att inta dessa roller leder inte till insikt och frid, utan i stället skapar de splittring, motsättningar och en ständig kamp mellan "oss" och "dem."

Men varför är det så? Därför att varje roll bygger på en uppdelning – och på den andliga vägen är varje uppdelning en illusion.

1. Hjälten – den som behöver fiender

För att vara en hjälte måste man ha fiender. Den som vill bli ihågkommen som en hjälte har ingen nytta av fred; den som vill vara hjälte behöver ett krig. Därför har hela den esoteriska scenen förvandlats till ett slagfält – till en kamp mellan ljus och mörker, med både hjältar och fiender. Hjälten behöver skurken, krigaren behöver ett slagfält.

Och vad händer när någon börjar se sig själv som en krigare för det goda? Han måste ständigt leta efter en motståndare, hitta något att kämpa mot. Men striden som pågår är inte mellan gott och ont – den är mellan illusioner. På den andliga vägen finns det ingen yttre fiende att besegra, eftersom den verkliga kampen sker inom oss själva. När vi slutar se världen genom linsen av konflikt och fiender, öppnas vägen för inre frid, där alla illusioner om motsättningar löses upp.

2. Ljusarbetaren – den som behöver mörker

För att vara en ljusarbetar behövs ett mörker att lysa upp. Utan mörker finns inget ljus att sprida och utan mörker kan man inte definiera sig som ljus. Därför skapar ljusarbetaren ett mörker – för att kunna se sig själv som en som sprider ljus.

Vad händer när vi bygger vår identitet kring att vara den som bekämpar mörkret? Plötsligt finns mörkret överallt. Ju mer vi fokuserar på det, desto mer tycks det breda ut sig. Men tänk om det största mörkret inte existerar i världen, utan i vårt sätt att se på den?

Den vise vet att ljuset inte behöver bekämpa mörkret. Ljuset bara är. Och i dess närvaro försvinner mörkret, för det existerar inte i ljuset.

3. Den vakna – den som behöver de sovande

Det kanske mest splittrande narrativet på den esoteriska scenen är idén om att vissa är vakna och andra sovande. Men om vi ser oss själva som vakna, måste vi i samma andetag definiera andra som sovande – som mindre medvetna, mindre insiktsfulla, mindre värda att lyssna på.

Vad händer när vi börjar dela upp världen i vakna och sovande? Vi skapar ett avstånd mellan oss och andra. Vi placerar oss på en högre nivå, ser oss själva som någon som vet mer än andra, någon som har sett det andra inte har sett.

Att genomskåda illusionen av separation

Den verkliga andliga vägen handlar inte om att dela upp världen i motsatser, utan om att genomskåda illusionen av separation.

• Om vi ser världen som en kamp mellan ljus och mörker, kommer vi alltid att söka fiender att bekämpa.

• Om vi ser oss själva som ljusarbetare, kommer vi alltid att se ett mörker att kämpa emot.

• Om vi ser andlighet som en uppdelning mellan vakna och sovande, kommer vi alltid att placera oss på den ena sidan och andra på den motsatta.

Så vad händer om vi slutar upp med att försöka vara hjältar, ljusarbetare och vakna – och istället bara är?

Det sägs att när en blomma blommar, så gör den det inte för att bli sedd, beundrad eller för att förändra världen. Den blommar för att det är dess natur.

Den som förstår detta har inget behov av att definiera sig själv genom kamp, ljus eller uppvaknande. Han bara är. Inom honom finns frid och harmoni.

Man kan säga att sättet vi ser på världen formar hur vi behandlar den. Om vi ser oss själva som hjältar som behöver fiender, kommer vi att se världen som en kampplats där vi ständigt söker motsättningar. Men om vi slutar se oss själva som hjältar, slutar vi också att se andra som fiender. När vi slutar dela upp världen i oss och dem, i "de goda" och "de onda", börjar vi se andra som medmänniskor. Och när vi ser varandra på detta sätt, kommer vi att bemöta varandra med respekt, ödmjukhet och kärlek istället för att kämpa mot varandra.

Om vi ser oss som ljusarbetare som behöver mörker att bekämpa, kommer vi att måla världen med skuggor – men om vi ser världen som en plats full av ljus, där mörkret bara är en illusion, då sprider vi snarare frid än konflikt.

Om vi ser oss själva som de vakna och andra som sovande, skapar vi bara ett avstånd mellan oss och dem. Men om vi istället ser alla människor som medresenärer på en gemensam resa, utan uppdelning mellan vakna och sovande, då kommer vi att möta varandra med kärlek och förståelse istället för överlägsenhet.