Att ta saker för givet och självklart, en vishetshistoria
En man sitter på tåget med sin 17-åriga son. Den unge mannen tittar ut genom fönstret med stora ögon och frågar:
"Pappa, är det en ko?" Fadern ler och svarar: "Ja, min son." Upphetsat fortsätter pojken: "Pappa, den här blomman är en solros, eller hur?" Svaret är återigen: "Ja, min son." Flera frågor följer: "Pappa, är det en lastbil? … en gran? … en helikopter? … ett högt berg …?" Samma svar ges varje gång: "Ja, min son."
Ibland pekar fadern i en riktning och säger: "Se, min son, fågeln är en hök, det trädet är en ek och där borta är ett rapsfält…"
En medresenär som sitter mittemot dem talar till fadern efter en stund:
"Med all respekt, men ditt sons beteende är ganska märkligt." Han pekar på att det idag finns väldigt bra kliniker för fall "som detta" och att medicinen har gjort stora framsteg inom alla områden.
Fadern avbryter honom: "Du har så rätt!" ropar han och fortsätter vänligt: "Vi kommer just från en sådan specialistklinik. Min son förlorade synen för tolv år sedan och kan se igen sedan några dagar."
Mannen tittar ner, synligt generad. Efter en stund vänder han sig till pojken: "Unge man, jag måste be om ursäkt." Och efter en paus tillägger han: "Och jag vill tacka dig. Du har precis visat mig att jag inte uppskattar många värdefulla saker i livet, för jag har tagit dem för givet."
#0: Vilken vacker och tankeväckande historia! Den visar verkligen hur vi människor ibland dömer andra utan att förstå deras bakgrund eller situation. Den påminner oss om att vi ofta tar så mycket för givet och att vi kan lära oss uppskatta de små stunderna i livet 😊
#1:
Ja och historian lär oss 2 saker, det som du nämnde, att döma ut människor utan att förstå deras bakgrund. Men även att pojken som var blind sedan barndomen uppskattade att kunna se världen igen. För oss är det självklart att se världen och därför går mycket förbi oss. Men pojken missade ingenting och uppmärksammade varje detalj.
Vem som vill kan göra ett experiment, att se världen som om vi skulle se den för första gången. Det är mindfulness och att vara i nuet.
![[SolaH]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ja, det är nog mycket som går förbi en, utan att man ens reflekterar. När man inte själv har varit i situationer.
#3:
Ja, precis.
Ja, vi tar ofta våra sinnen för givet, och uppskattar dem inte förrän de är borta, eller problem uppstår med dem. Syn, hörsel, känsel, smak, osv mm.
Lika så, jag hade en farbror (han gick bort här om året) som i yngre ålder förlorade båda armarna. Nu levde han gott ändå, utan sina armar. Men tänk så värdefulla våra fingrar är, våra händer, ben, armar, fötter. Och hur lätt det är att förlora något av allt det här. Tänk att aldrig kunna gå igen, aldrig kunna springa, vandra i naturen, spela piano med sina fingrar (om man nu gör det).
Man har egentligen så mycket att vara tacksam för, som man bara tar för givet, tills det är borta. Som gör livet värt att leva 😊
Det visar denna historia oss…
#5: Så väldigt sant skrivet. Tacksamheten över det mest självklara att vara tacksam för…. Det missas i den självklara verkligheten. Där vi har vår medvetenhet och våra önskningar på annat - ofta något utom räckhåll och ouppnåeligt. 🙄
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5:
Sant! Man känner sig ju redan handikappad om man har ont i ett enda led. Jag hade en gång en skada i högra handen och fick göra allt med vänster hand över flera veckor. Det tyckte jag redan var jobbigt, fast det inte går att jämföra med din farbror.
Men kanske sådana saker lär oss att mer uppskatta att vi har saker som armar, ben syn och hörsel.
#6:
"Där vi har vår medvetenhet och våra önskningar på annat - ofta något utom räckhåll och ouppnåeligt."
Precis så är det ju. Är man tacksam för de "småsaker" man redan har, så har man väldigt mycket att vara tacksam för😊
#7:
Ja, han var ganska aktiv ändå, utan sina armar. T ex åkte han längdskidor ändå, osv. Men tänk att inte kunna styrketräna, och tusentals andra saker man inte kunde göra. Så det är hårt.
Kom förresten att tänka på denna min tråd om tacksamhet som vi hade förra året: https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1560181/vara-tacksam-foruppmarksamma-
#8:
Jag kommer ihåg den tråden. Att din farbror inte kunde göra styrketräning är nog det minsta problemet. Man behöver ju hjälp med allt som man gör, t.ex. äta, dricka, borsta tänderna, tvätta sig och att gå på WC´t och behöva hjälp där är nog ett stort problem.
#9:
Jo, han hade ju personliga assistenter så klart. Men han kunde köra bil själv (styrde bilen med en platta på golvet, med foten), sen minns jag att han alltid drack ur ett sugrör ur glaset som stod på bordet, och tog hjälp med munnen om han behövde ta tag i nåt. Sen hade han nå arm-proteser (men detta var ju på 90-talet jag minns att han hade dem) som hjälpte honom att t ex klä på sig som jag förstod det. Men en riktig kämpe var han, och väldigt positiv, social och trevlig, trots allt, och vid god fysik i övrigt.
#10:
Om han styrde med foten undrar jag hur han gasade och bromsade, hur han satte på säkerhetsbältet, startade bilen, öppnadae dörrarna, blinkade, hanterade saker som fläkt, ljus, vindrutetorkare och sånt. Svårt att föreställa sig.
Men det värsta är nog att behöva någon för att gå på WC´t.
#11:
Nu vet jag inte exakt hur det fungerade, men vet iaf att han körde bil själv. Hans armar var ju inte borta ända vid axlarna, utan han hade en bit av överarmarna kvar. Så kan hända att han styrde fläkten, blinkers, vindrutetorkare osv med den delen av armarna som fanns kvar? Jag vet faktiskt inte helt säkert.
Här står det lite om handikappanpassning av bil: https://gotlandska.se/handikappanpassning-av-din-bil/
T ex:
"…om du har svårt att använda händer och armar så finns det möjlighet att styra bilen med ett fotreglage."
#12 + 13:
För mig är det svårt att föreställa sig hur det ska fungera, men tydligen gör det det.
#14:
Jo, nog är det svårt att föreställa sig 😊
Starta ny diskussion