Resan mot det Upplysta Berget / En vishetshistoria
Den här vishetshistorian har jag själv skrivit idag 😊
Det var en gång två resenärer, Björn och Ylva, som båda bestämde sig för att bege sig ut på en resa mot det Upplysta Berget. Ryktet gick att den som nådde toppen skulle finna den högsta sanningen och leva i evig frid. Men vägen dit var lång och krokig. Många hade försökt, men få hade lyckats nå sitt mål.
Björn hade förberett sig i många år. Han hade ägnat mycket tid åt att studera olika skrifter och koncept om energier och chakran och var nu säker på att han var redo, att hans höga frekvens skulle bära honom fram snabbare än de flesta. "Jag är vaken," tänkte han ofta. "Och jag kan se att så många omkring mig fortfarande sover."
Ylva, å andra sidan, hade aldrig läst om chakran eller frekvenser. Hon hade inte läst några skrifter och såg sig inte som det minsta andlig. Hon levde ett enkelt liv, hjälpte andra där hon kunde och tog emot varje situation med ett öppet hjärta. Hon hade ingen särskild förväntan på vad berget skulle ge henne, men hon kände en längtan efter att se vad som fanns där, bara för upplevelsens skull.
På vägen mötte Björn och Ylva olika utmaningar. När de kom till en by där folk bråkade om småsaker, suckade Björn djupt. "De är fast i sina låga frekvenser," tänkte han. "Här kan jag inte stanna." Han fortsatte sin resa, utan att ge dem en andra blick. "Jag är här för att nå det Upplysta Berget," påminde han sig själv. "Jag har inte tid för deras drama och vill inte utsätta mig för andra människors låga frekvenser."
Ylva stannade dock upp och satte sig bland byborna. Hon lyssnade på deras berättelser och erbjöd några vänliga ord. Hon plockade upp en liten flicka som gråtit över ett trasigt leksaksdjur och lagade det med sina händer. Byborna kände en värme från henne, och utan att säga mycket lyckades hon föra samman de som varit i konflikt. Efter en stund kom Ylva ikapp Björn. Tillsammans fortsatte de sin resa mot berget.
När de två resenärerna fortsatte sin färd möttes de av två andra resenärer som var i nöd. En av dem hade fått ett öppet sår på sitt ben som nu var inflammerat. Ylva såg genast att de behövde hjälp. Hon gick fram till dem och plockade några antiseptiska blad från en växt för att behandla såret.
Björn däremot var övertygad om sin egen överlägsenhet och kunnighet. 'Den här personen har valt att bli sjuk som en del av sitt livskontrakt,' sa han. 'Därför tänker jag inte hjälpa till'
Ylva, som inte trodde på sådana koncept, svarade: "Det där med livskontraktet tror jag inte på, men jag tror på kärleken, och den kan aldrig vara till skada. Om det verkligen finns ett kontrakt, hur vet du då att det inte är en del av deras kontrakt att få hjälp – kanske av dig eller mig?"
Björn fnös och gick därifrån, fast besluten att hålla fast vid sina uppfattningar utan att reflektera över vad Ylva hade sagt. "Jag är på en högre frekvens," sa han för sig själv. "De kommer kanske att förstå en dag, men inte ännu." Han fortsatte sin väg, fortfarande fokuserad på sina egna ambitioner.
Medan Björn skyndade på för att nå sitt mål, stannade Ylva på vägen för att hjälpa alla människor hon mötte. Hon delade sina förnödenheter med dem som behövde det, även om hon inte hade överflöd. Hon lyssnade på deras berättelser och kände en djup samhörighet med dem, trots att de aldrig talade om upplysning eller andlighet. "Vi går alla samma väg," brukade hon säga med ett leende.
När Björn slutligen nådde Berget, stod han framför dörren till Sanningen och väntade på att den skulle öppnas. Men inget hände. Han satt där i flera dagar och väntade, men dörren förblev stängd. "Hur kan det vara?" frågade han sig själv. "Jag har gjort allt rätt. Jag är högfrekvent. Jag borde vara redo."
När Ylva några dagar senare anlände till berget öppnades dörren utan förväntan. Till Björns förvåning öppnades den omedelbart för henne. Förvirrad och upprörd vände han sig om och såg en äldre kvinna som stått och iakttagit dem på avstånd. Hon kom närmare och sa lugnt till Björn:
"Du har arbetat så hårt för att vara 'andlig' och 'högfrekvent', men det var aldrig nyckeln till att öppna dörren. Den verkliga hemligheten är enkelhet och närvaro. Ylva har inte tänkt på sina frekvenser, men hon lever redan den sanning du har sökt så länge. Vi är alla, oavsett om vi är medvetna om det eller inte, förkroppsligandet av den gudomliga kraften."
"Det gudomliga har ingen kropp förutom din, inga händer eller fötter på jorden förutom dina. Genom dina ögon ser det gudomliga med medkänsla på världen. Ju mer du fokuserar på dig själv, på dina mål och på din belöning, desto mindre kan den gudomliga kraften inom dig träda fram. Men när du låter din uppmärksamhet riktas mot andra, när du ger av dig själv utan krav på erkännande, då kan den flöda i dig fritt."
Björn stod tyst och tog in hennes ord. Den äldre kvinnan fortsatte: "Ylva levde redan dessa sanningar genom sina handlingar. Hon fokuserade aldrig på sig själv och just därför utstrålar hon energierna från sina högre chakran. Du, däremot, var så upptagen av din egen utveckling och ditt eget ego att du förlorade kontakten med det som verkligen är viktigt. Sann kärlek och medkänsla är inte begränsade till koncept eller teorier; de kommer från hjärtat och manifesteras genom våra handlingar."
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det var en fin historia med många sanningar 😊
#1: Tack! 😊
#0:
Det var en jättebra historia. 👍 Kunskap är en sak för huvudet, men kunskap bidrar inte till att väcka hjärtats energier och med kunskap uttrycker man inga högre energier.
Det är inget fel att ta till sig kunskap. Men om man tror att det är kunskapen som är vägen hamnar man på en villoväg. Björn inbillade sig bara att han är högfrekvent, medan Ylva uttryckte de högsta frekvenserna genom hennes kärlek.
Björn var inte öppen för det som Ylva sa till honom. Kanske han till och med hade en youtube kanal där han propagerade det som han trodde att det var vägen? I så fall skulle han ju förlora sina följare om han skulle erkänna att han befann sig på en villoväg och att han vilseledde dom till samma villoväg.
Att han fnös åt det som Ylva sa var en försvarsmekanism för att kunna fortsätta vägen som han inte var medveten om att det är en villoväg. Han försvarade sig mot att bli medveten och för att fortsätta med egotrippen som han befann sig på.
Sen kan var och ens fantasi tänka ut sig hur historian fortsatte när dörren inte öppnades för honom. Kommer han att fortsätta att tänka "jag är högfrekvent, jag har inget ego längre…. jag …. jag…. jag……. ???
#3:
Det är nog den där "jag"-spänningen i sinnet som måste släppa, och slappna av, och lämna plats för medvetande, närvaro, och Nuet. Så länge spänningen i sinnet finns där, kommer man hopplöst att vara fast i "jag"/"ego"-tänket och inte se det som finns runt ikring en på sin vandringsfärd. De olika människor som finns att uppmärksamma, deras perspektiv, och historia. Den hjälp man kan ge och få.
För att Gud ska kunna komma på besök, måste man själv stiga åt sidan, och lämna plats. Är ungefär något jag hört nånstans 😊
#4:
Det där jag-tänkandet har sin ursprung i att somliga tar sig allt för viktiga. Det är som att ta på sig skygglappar. Det sa redan Don Juan.
Han sa "Så länge du tror att du är det viktigaste i världen, kan du inte riktigt uppskatta världen omkring dig. Du är som en häst med skygglappar på och du ser bara dig själv, separerad från allt annat."
och det passar ju bra in på hur Björn agerade i världen.
Don Juan sa också:
"Självviktighet är människans största fiende. Att förlora den är ett viktigt steg på krigarens väg, utan vilken den energi som krävs för att uppnå frihet och självförtroende och i slutändan stoppa världen aldrig kommer att finnas tillgänglig."
Ja, dörren öppnades ju inte för Björn. Han bara inbillade sig att vara högfrekvent, utan att vara medveten om vilka energier som han blockerade i sig.
Det finns allt för många "Björns" och allt för få Ylvas i världen.
#5:
Så sant, och bra citat. Det är en konst det där, att inte ta sig som allt för viktig, utan att behöva vara oseriös hela tiden. Men nu vet jag ju att det inte är det det handlar om, om man tar saker och är serös eller inte. Det går nog djupare än så. Och ja, självviktigheten är nog vår största fiende.
#6:
För mig handlar det om insikten om hur oviktig som man egentligen är. Hela mänskligheten existerar bara ett litet ögonblick i universum. Om hela mänskligheten inte är viktigare än så, hur oviktig är då en av miljarder människor? Och varför skulle man själv vara så viktig? 😄 På kyrkogårdarna ligger det massor av människor som tyckte att dom var viktiga.
#7:
Just precis. 😄 Det är bara egot som spelar en ett spratt.
.
Starta ny diskussion