Det var en gång en pojke. Han var född med endast en arm, den vänstra saknades.

Nu var det så att pojken var intresserad av kampsport. Han bad sina föräldrar så länge om att få ta lektioner i judo tills de gav efter, även om de inte såg mycket mening med att han skulle välja den sporten med sin funktionsnedsättning.

Mästeren som pojken lärde sig av lärde honom bara ett grepp, och det skulle pojken träna om och om igen. Efter några veckor frågade pojken: "Säg, mästare, ska jag inte lära mig flera grepp?"
Hans lärare svarade: "Det är det enda greppet du behöver behärska."
Även om pojken inte förstod svaret, lydde han och fortsatte träna.
En dag kom det första turneringen som pojken deltog i. Och till hans förvåning vann han de första matcherna utan ansträngning. Med omgångarna ökade också hans motståndares färdighet, men han lyckades nå finalen.

Där mötte han en pojke som var mycket större, äldre och starkare än honom. Han hade också mycket mer erfarenhet. Några föreslog att avbryta den ojämna matchen, och även pojken tvivlade ett ögonblick på att han hade en chans.

Mästeren insisterade dock på att matchen skulle fortsätta.
I ett ögonblick av oförsiktighet från sin motståndare lyckades pojken använda sitt enda grepp - och med det vann han, till allas förvåning.
På vägen hem pratade mästaren och pojken om matchen. Pojken frågade: "Hur var det möjligt att jag kunde vinna turneringen med bara ett enda grepp?"

"Det finns två anledningar: Greppet du behärsker är ett av de svåraste och bästa greppen i judo. Dessutom kan man bara försvara sig mot det genom att ta tag i motståndarens vänstra arm."
Och då blev pojken klar över att hans största svaghet också var hans största styrka.