Ville bara dela med mig av den här korta fina visheteshistorian Av Mingqing Xu.

En gång levde en vandrare som en dag gav sig av för att till fots nå en avlägsen plats. I ivern att nå sitt mål och driven av strävan efter fulländning, lade han inte märke till den lilla stenen som hade hamnat i hans sko och ständigt orsakade honom smärta. Han fortsatte outtröttligt framåt och när han såg att endast ett berg skiljde honom från hans mål, drog han en lättnadens suck, stannade upp och började ta bort den lilla stenen.

I det ögonblicket då han böjde sig ner för att ta av sig skon, såg han skönheten i det omgivande landskapet, som han tidigare helt hade missat. Bergen reste sig majestätiskt, floderna glittrade i solskenet och naturen visade sig i all sin prakt. Då insåg han en djupare sanning: Hans hastiga framåtskridande, fokuserat enbart på målet, hade hindrat honom från att se vägarnas under.

Vandringsmannen tog av sig skon, tog den lilla stenen i sin hand och sade vördnadsfullt: ”O lilla sten, vem hade kunnat tro att ditt ständiga stickande skulle lära mig en så värdefull läxa? Du har påmint mig om att se livets skönhet i sin helhet. Sannerligen, du har varit en vis lärare.