Det hade förresten också varit intressant att höra om andras erfarenheter, om någon vill dela😊

#0: ingen fara om något upprepar sig 😊 Det är alltid kul att få ta del av dina erfarenheter igen, speciellt så här i en längre form, så tack för att du delar 😊

#2: vad bra😊 ingen fara, det är alltid skönt att få dela med sig, och reflektera också.

#0:

Tack för din berättelse. Det är alltid intressant att läsa hur det gick till för andra. När det hände mig, visste jag heller inte att det är det som kallas samadhi, upplysning eller andligt uppvaknande. Jag intresserade mig heller inte för vad andlig upplysning är och föreställde mig någpnting i stil med någon sorts kunskap som kommer från någonstans.

För mig var det någon sorts andlig erfarenhet i förbindelse med reiki, som jag inte hade en beteckning för. Först när jag läste Oshos och Tolles historia slog det mig att det var ju precis det som hände med mig.

#4:

Ingen fara🙂 Tack för att ni läste.

Intressant det där, att sinnet inte hänger med erfarenheten. Det var precis så för Tolle också, att det tog en tid innan han förstod intellektuellt vad som hade hänt. Minns att han sagt att han pratade med någon Buddhist om det, och då gick det upp för honom vad det handlade om för honom själv.

Om jag får fråga, hur var det för dig just det här med den inre tystnaden i vardagen som i alla fall följde min erfarenhet (som sagt), upplevde du någon märkbar förändring där på sikt? Kom den direkt eller med just samadhi-erfarenheten, eller tog det ett tag innan du hade någon märkbar skillnad i vardagen? Det hade bara varit intressant att höra hur det var för någon annan😊

#5:

Den inre tystnaden var för mig att jag jag inte "ville" någonting mer i livet längre. Det fanns ingenting för mig längre att sträva efter och det skulle inte ha spelat någon roll när jag dör, om det skulle vara om en minut eller om 100 år. Jag bara "varade" utan en massa tankar och planer om framtiden. Bara nuet existerade.

Det kom nog direkt, men med en utveckling pga att se världen med nya ögon och nya känslor. Egentligen handlade det om 2 erfarenheter. Erfarenheten med ljuset, där jag kunde känna ljusets glädje av att jag "kom hem" hade jag ju medan jag gjorde min första reiki grad. Jag hade också utrensingen efter initieringen och allt som följde var för mig en konsekvens av reiki initieringen, så det är idag svårt att säga vad som är ett resultat av samadhi och vad som är ett resultat av initieringen.

Den andra gången, 2 år senare, har jag inget ljus i minnet av, men det som jag erfor stämmer ungefär överens med det som Osho berättade om sin erfarenhet. Det var intensivare än den första gången och varade längre. Jag släppte ju taget om allt pga "livsomständigheter" och undrade varför jag mår så bra och varför jag har en sådan energi i mig. Första natten sov jag nästan ingenting och jag kände mig som i trance. Jag har inte mycket i minnet eftersom det var erfarenheter utanför sinnet.

Jag sov kanske 1-2 timmar, fast det var ingen djup sömn. Men när jag vaknade upp var jag inte trött, utan hade en sådan energi i mig att jag inte visste vad jag skulle göra med den. Mina ögon såg inte trötta ut, som dom borde ha gjort, utan dom lyste och strålade. Det första som jag gjorde när jag vaknade var att jag gjorde armhävningar för det var som om det skulle finnas en generator i mig som producerar energi som får mig att "bubbla över".

3 veckor senare blev jag initierad i den tredje reiki graden, så det gav mig en till booster. Jag gick omkring så här i flera månader och förändringen i mig var att hjärtenergierna tog över, eftersom förståndet inte gjorde lika mycket oväsen. Den förändringen känner jag än idag, fast inte lika starkt som när det just hände.

Att lära hantera dessa känslor brottas jag med än idag. Om jag ser lidande någonstans kan jag bli så ledsen att jag måste titta bort om jag inte kan göra någonting åt det. Ett exempel, igår tittade jag på ett TV program som handlade om ett djursjukhus. Där behandlade dom en kattunge med ett hjärtfel. Kattungen skrek och skrek när den behandlades och jag fick kämpa med tårarna när jag såg det. När dom sen sa att den inte överlevde stängde jag av TV kanalen. Jag undrar hur mäst are som Osho eller Tolle hanterar sådana här saker. Måste dom också "titta bort"?

#6:

Fint att läsa om dina erfarenheter. Det var nog detta jag också menade i frågan:

"…och förändringen i mig var att hjärtenergierna tog över, eftersom förståndet inte gjorde lika mycket oväsen."

Det beskriver ju flera "mästare" också, att antalet tankar minskade drastiskt efteråt.

Tolle har alla fall pratat om att tårar kan komma hos honom, som när hans föräldrar gick bort, eller när han såg en vacker dal i solnedgången, som jag minns det… Så nog tror jag att dessa mästare har känslor precis som andra😊 det är min tanke i alla fall.

Jag kan förresten också behöva titta bort om jag ser något otäckt på TV exempelvis. T ex i skräckfilmer som Saw (vilka jag aldrig sett) där det mest handlar om olika sätt att ha ihjäl folk på, om jag fattat rätt… dvs väldigt blodigt… Det har jag svårt att förstå meningen att se.

#8:

Skräckfilmer har jag inga problem med, för jag vet ju att det inte är på riktigt. SAW filmerna såg jag men det var inte riktigt min smak. Däremot gillade jag wrong turn filmerna från 1 - 3. Dom som kom ut senare var inte riktigt lika bra.

Men på tal om SAW filmerna, så kom jag att tänka på ett TV program med dolda kameran som heter "old ass bastards", där gamlingar spexar med unga människor. Då var det en ungefär 80-åring som stod i ett videotek med 3 filmer i ena handen och telefonen i andra handen. Han pratade i telefonen och sa "jag har här SAW 1,2 och 3 och ska fråga om dom är bra.

Sen frågade han killen från videoteket och killen svarade att han inte gillar dom pga för mycket blod och för mycket våld. Då svarade gamlingen "din vekling" och i telefonen sa han "jag tar dom. Dom är bra". 😄

#9:

Hehe, ja… Kanske är man lite vek ibland😄 men jag kan också uppskatta vissa typer av skräckfilmer, men gillar mest de som har en kuslig, mörk stämning i sig. Det behöver alltså inte vara så mycket mord i de jag ser.

Men ja, film är ju film, och inte på riktigt😊

Såg en naturdokumentär förut där man följde en elefantflock där en elefanthona nyss fått tvillingar. Och den ena elefanttvillingen höll på att drunkna i leran, och sedan dö av uttorkning. Jag behövde inte se bort då… Men var fint att se den överleva dessa faror sen på något vis.😄

#10:

Ja, man tittar för man vill ju se om elefantungen överlever.

Jag gillar mest skräckfilmer med mycket spänning och där dom kämpar mot någonting som vill ta livet av dom. Helst ska det vara ute i naturen, så som wrong turn filmerna. Den första wrong turn filmen är för mig den bästa skräckfilmen någonsin. Spänning genom hela filmen. Men jag gillade också zombifilmer som 28 days later och 28 weeks later.

#11:

Ok, kanske man får ge Wrong turn en chans nån gång.
I stort sett de enda med zombies jag har sett är Walking dead serien. Den såg jag klart för inte så länge sen.

Jag älskar skräckfilmer, har gjort det ända sen jag var ett barn. Den enda skillnaden mellan då och nu är att jag inte längre gömmer mig under täcket medan jag tittar och att jag vågar gå på wc i mörkret efteråt 😄

#12:

Ett litet klipp ur den första wrong turn filmen.

#13:

Det kan vara en skön känsla att se något kusligt/läskigt men ändå veta att man är trygg hemma i soffan.
Det är nog vad som lockar folk till skräck😊

#14:

Ser ganska spännande ut. Får se om jag ser den runt nästa halloween eller så, då tycker jag det passar bra med skräckfilmer.

#15: Ja, men för mig är inget kusligt eller läskigt längre av någon anledning 😄Det är mest för att det finns så mycket action med i filmerna som gör att jag tycker dom är kul att se på 😊 Men önskar ibland att kunna få se en film där jag verkligen fick rysa lite också. Kanske produceras det någon sådan film någon gång.

#16:

Förstår hur du menar.
Sådana jag har gillat är i alla fall t ex filmen Sjätte sinnet och serien Arkiv X. Men ska medge att det är lite som för dig nu… Det är bara inte lika rysligt som förut

https://music.youtube.com/watch?v=khpzyveLRyM&si=HB5aDTzkVJ545V4j

Jag kom att tänka på denna sång i samband med tankar på denna tråd.

#18:

Vacker sång. Texten i den var också fin, och passade ju till tråden.

#19: Ja, jag känner att det är lite så min väg har sett ut.

Att bli omfamnad och bada i ljus - leva i bliss - korta stunder -
För att sen glömma bort Närvaron i Livet - springa runt i ekorrhjulet - övertänka - döma - tappa bort mig själv - För att sedan åter igen återvända och omfamnas av - Livskraften som bär mig på min vandringsfärd här på jorden.

#20: Det känner jag igen mig i 😊

#21: Fint att veta att det finns åtminstonde en till 🙂.

#20:

Här är en till som känner igen sig.
Det är ju liksom själva livet på nåt vis😄
Och lite som Tolle har sagt (för att "citera" honom igen); om man förstår och accepterar att livet är så, då "är man där"…. 😊

#21, 22, 23:

Jag känner också igen mig och tänkte att det där är ju det helt normala på en andlig väg.

#23: 🤗

#24: 🤗