I morgon när ni tänder era adventljus, kan ni tänka på den här historian, som är av en okänd författare:

På adventsljusstaken brann fyra ljus. Utanför låg snö och det var helt tyst. Så tyst att man kunde höra hur ljusen började prata med varandra.
Det första ljuset suckade och sa: "Jag heter FRED. Mitt ljus ger trygghet, men det finns så många krig i världen. Människorna vill inte ha mig." Dess ljus blev mindre och mindre och försvann till slut helt.

Det andra ljuset fladdrade och sa: "Jag heter TRO. Men jag känner mig överflödig. Människorna tror inte på någonting längre. Vad spelar det för roll om jag brinner eller inte?" En vindpust blåste genom rummet och det andra ljuset slocknade.

Tyst och mycket försiktigt hördes det nu från det tredje ljuset: "Jag heter KÄRLEK. Jag saknar kraften att fortsätta brinna; själviskhet regerar världen. Människorna ser bara sig själva och de är inte beredda att göra varandra lyckliga." Och med en sista flammande ljusstöt var även detta ljus släckt.

Då kom ett barn in i rummet. Förvånat tittade det på ljusen och sa: "Varför brinner ni inte? Ni ska ju brinna och inte vara släckta." Bedrövat lät det blicken glida över de tre släckta ljusen.

Då hördes det från det fjärde ljuset. Det sa: "Var inte ledsen, mitt barn. Så länge jag brinner kan vi tända de andra ljusen igen och igen. Jag heter HOPP."

Med en liten bit trä tog barnet ljus från detta ljus och återuppväckte fred, tro och kärlek till livet.