Att förstå sitt ego
Inom andlighet pratas det mycket om egot. Ofta är det på tal om saker som att bli av med sitt ego, egodöd och somliga människors föreställning är att upplysta har blivit av med deras ego.
Fast det pratas så mycket om att bli av med egot, är det inte lika många som i stället försöker att förstå det. Man måste förstå att det är egot som vill bli upplyst, så upplyst att det vill "bli av med egot".
När vi föddes hade ingen av oss ett ego. Vi alla föddes faktiskt som upplysta. Vi hade ännu inget förstånd som satte igång processen "jag är jag" och identifierade sig med detta "jag". Vi hade ännu inget förstånd som tolkade sinnesutryck år oss och som separerade sig från resten av existensen och som sa "du är du och jag är jag".
När man växer upp utvecklas förståndet och bildar ett jag, ett ego så att säga. Samtidigt som barnet växer, växer också barnets ego och det hamnar i trotsåldern. Senare kommer andra saker som göder egot, t.ex. skolan, utbildning, yrke, konkurrens, partner. Vem som har ett starkt ego strävar mer och har det bättre i livet. Ibland kan det slå över till skrupelfrihet. Livet reduceras till en kamp för att ha det bra och för att överleva. Den starkare överlever. Men priset är att ett starkt ego ger skygglappar och att man lever i sin bubbla där man vill vara bättre än alla andra.
Detta är vad man kan förstå. Man kan inte bli av med sitt ego, för egot är inget annat än en process i huvudet som förståndet håller igång. Det skapas på nytt av förståndet varje bråkdels sekund. Utan ego skulle vi heller inte kunna överleva. Det är en falsk myt att upplysta inte skulle ha ett ego. En samadhi erfarenhet (upplysning) är inget annat än att förståndet håller tyst för en tid och under den tiden existerar heller ingen process som skapar ett ego/en falsk identifikation och man kan erfara sin sanna gudomliga natur.
Men så fort förståndet är aktivt igen, är egot tillbaka och det är också nödvändigt för att överleva. Om någon alltså säger saker som "jag har inget ego" har han inte gjort något annnat än att ha polerat upp sitt ego och smyckat det med "egolöshet". En sådan person har inte ens förstått sitt ego och allra minst är en sådan person upplyst. Personen lever bara i sin bubbla där han kan betrakta sig som den egolösa.
Man måste förstå, att oavsett vad man strävar efter, att det alltid är egot som strävar och om man vill någonting, oavsett vad det är som man vill, så är det alltid egot som vill. Allt som man önskar kommer från egot, oavsett vad man önskar.
Men alla människor är olika och har olika önskningar. Den ena vill bli rik, den andra mäktig. Andra vill bli "mer andliga", mer goda eller att andra människor eller djur ska ha det bra. Man ska förstå att även de bästa önskningarna kommer från egot. Grejen är den, att egot styrs av både hjärtat och förståndet. Ju mer man styrs av hjärtat, ju mindre har förståndet att säga. Ju mer förståndet styr, ju mindre hjärta blir det i det som man vill. Utmaningen är att hitta en bra balans.
#0:
"Om någon alltså säger saker som 'jag har inget ego' har han inte gjort något annnat än att ha polerat upp sitt ego och smyckat det med 'egolöshet'."
Frågan som kommer då när jag läser detta är "Vem är det som inte har ett ego?", tror att du själv var inne på nåt sånt i nån tråd här förut också.
- Redigerat 2023-07-06 16:26 av snowy00
#1:
Det är uttalande som man ofta läser på sajter där new agare skriver.
#2: Nu tror jag att du missförstod Snowy 😄
#1 Måste medge att jag älskar det här temat, man kan liksom inget annat än att sätta krokben för sig själv 😄 Men jag skulle i alla fall svara på den frågan, att det inte finns ett "vem" som inte har ett ego 😄
Apropå egot, så läste jag att Ramana Maharishi menade, att den enda frågan vi behöver ställa oss är "var är det här jaget / egot, som vill det ena och det andra eller som oroar sig för det ena eller andra. Om vi alltid när vi kommer på oss själva vara t.ex oroliga över någonting, går tillbaka till frågan, var finns detta jag som oroar sig, så kommer vi med tiden att märka att där inte finns ett ego hitta, tankarna kommer så till sitt slut och självkännedom uppstår. Det ska inte tolkas som att där aldrig mer kommer att finnas tankar (som skapar egot) men stunder av tystnad, inre frid och harmoni uppstår.
Ja, Condor missförstod nog. Men jag menade att det är egot som säger sig inte ha ett ego..😄
Det finns säkert lika många sätt att uppfatta egot på som det finns människor.
Egot var tidigare någonting som jag ville bli av med.
Någonting som lyste giftigt mot mig. Egot var fult, något jag ville få bort. Det tog många år för mig att inse att egot - även var min vägvisare även när andras egon blåste upp sig.
Jag insåg att egot var en del av mig som jag behövde stifta bekantskap med. Jag behövde lära mig eller kanske snarare lära om…… och se egot ur ett annat perspektiv.
I många år följde jag olika flöden i media där det talades om andlighet, om vikten att tänka positivt för att må bra, för att bli upplyst för att lyckan skulle börja le mot mig…… Nä, jag trivdes inte med mig själv då och ville förändra nått som jag inte förstod.,,,,
Hur 17:on ska jag kunna känna lycka och harmoni när det lever ett kaos av missmod inuti och jag inte får ska* bör* tala om det? Var min ständiga invändiga fråga. Jag platsade inte någonstans till en början……
Jag ser egot som min skugga, en inlärd karaktärs brist som skapar obalanser i kropp och knopp.
Egot är för mig ungefär som ett litet negligerat barn som skriker och härjar oförtrutet - Tills någon sätter den i knä, håller om vyssar och visar sin närvaro och ingen annan än jag kunde göra det insåg jag till slut.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#5:
Det där med barnet var en bra jämförelse. Barnet ska vara nöjd för att inte skrika men även lära att man inte kan få allt som det vill ha.
#4: Ja det är ju så som du säger, dvs egot som säger sig inte ha ett ego. Men egentligen är egot ju som säger det, bara en illusion, därav mitt svar "att det inte finns ett "vem" som inte har ett ego 😄 Men ändå måste vi leva med denna illusion så länge vi lever och där tycker jag att Rore skrev det så fint, med att se egot som en vägvisare och att stifta bekantskap med det i stället för att kämpa emot det. Att kämpa emot och vela bli av med saker och ting är ansträngande, men att famna om och välkomna saker och ting gör en mer avslappnad och gör att man får ett friare energiflöde.
#7: jag tror jag förstår hur du menar.😊
#5: Ja varför denna ständiga kamp mot någonting som vi behöver för att överleva? Men ändå är det vad nästan alla som vandrar den andliga vägen gör, dvs betraktar egot som något fult och som något som måste kämpas emot. Jag har också sett egot som en fiende en gång i tiden eller rättare sagt som en hårdnackad illusion som jag bara ville bli av med. Men idag ser jag det som något som behövs för att existera i den fysiska tillvaron. I slutändan en illusion som inte finns där utan orsak 🙂
#9:
Det är pga myterna som sprids ut om egot, att många, ofta i början av den andliga vägen, ser egot som en sorts fiende.
Egot är inte bara "egoistiskt" utan är också styrd av hjärtat. Det finns dock så mycket mer som styr egot, förståndet, känslor, hormoner, vilka erfarenheter som man har gått igenom och annat. Om hjärtat är "chefen" och allt annat som styr är hjälparna är det en bra sak.
Det protesterade våldsamt innom mig när jag läste om att "Döda egot" i en bok för länge sedan. Någonting var verkligen fel.
Nu många år senare vill jag ha ett lyckligt, godhjärtat, givmilt, väluppfostrat och kärleksfyllt ego.
#11:
Ja dom där myterna om att döda egot eller att bli av med egot spökar till och med omkring i böcker. 😄 Tror man på detta, har man ett ego som vill vara egolös. 😄
Bättre att ha ett ego som vill vara kärleksfyllt. 🙂
Starta ny diskussion