Läst 2005 ggr
[niklaeri02]
2014-08-14, 22:14

Min andliga tid på jorden

Det gick inte att bifoga PDF-fil, så jag klistrar in detta i en tråd i stället. Jag fick skrivlust och har reflekterat lite om de gångna åren. Kommentarer är alltid trevligt. Välkommen att skriva.

Min andliga tid på jorden

Det började, eller slutade, för cirka fyra år sedan, på sommaren. Närmare bestämt sommaren 2010. Jag hade ganska nyligen blivit en del av iFokus, och skapat mitt användarnamn. De sajter jag tog del av var sådana som foto, om jag inte minns fel, och senare gick jag även av nyfikenhet med i sajter inom andlighet. Jag träffade någon som jag delade intresset om andar, och annat andligt. Vi samtalade i text, och jag lärde mig en hel del om det övernaturliga.

En dag trodde jag i mig att jag bekämpade demoner. Det låter kanske barnsligt, men jag hade dessa funderingar då. Jag fick ur mig demonen och nästan landade på golvet, och det kändes då ungefär som att jag skulle dö. Jag gick igenom som en slags port, och allt var efter detta helt annorlunda. Nu minns jag knappt hur det var innan, men jag lärde mig sedan att det som hade hänt, och hände var upplysning. Kanske inte just det hela med demoner, men själva insikten som kom…

Jag bestämde mig denna sommar, efter det som hänt, att flytta till Kiruna. En väg som var över hundra mil från vart jag då bodde. Jag valde att byta utbildning, till vad som kom att bli en av mina drömmar. En utbildning till naturguide. Jag tror att jag fick för mig att flytta så långt delvis på grund utav denna insikten. Kanske hade jag stannat om inget av det ovan hade hänt?

Efter att ha bott i Kiruna i ungefär sex månader (och det var en magisk tid, på många sätt) valde jag att återigen flytta. Då söder ut, till Italien. Denna resa var tre gånger så lång som den till Kiruna. På något sätt kände jag som det jordiska inte spelade större roll, och att jag var fri att ta mig för det mesta. Som att rädslan för döden hade försvunnit så pass mycket att saker inte spelade någon större roll överhuvud taget. Som att dessa resor var lättvindiga, något som hade varit enormt stort bara några år tidigare.

För att komma till Kiruna funderade jag på i min ensamma lägenhet hur jag skulle göra med alla saker jag hade. Jag minns inte nu riktigt hur det blev med sakerna, men min tanke var att minska mitt behov av saker. Klara mig mer utan dom. Efter en flytt så kändes allt så överflödigt, jag lastade in sak på sak i min lägenhet, och jag började att fundera på om detta verkligen var rätt.

Meditation hade följt med mig sedan slutet av gymnasiet, något jag började med för att sänka min egen stressnivå. Jag tänkte sällan eller aldrig på upplysning. Det var ett begrepp som var för de få, och stora mästarna. Jag trodde aldrig att jag skulle nå insikten i detta liv. Jag tänkte sällan på att man kunde ha flera liv heller. Jag levde ganska mycket här och nu i denna världen, vilket på flera sätt är rätt sunt. Jag mediterade en gång var dag och kunde sitta upp emot 45 minuter till slut. Den meditation jag använde mig av var från en bok. Jag använde andningsfokus.

Tillbaka till mina långa resor. När jag väl hade bestämt mig för att flytta från det snöiga Kiruna, till Italien, Milano så började jag att ta hand om det krångligaste: alla saker. Jag slängde en stor del av mina ägodelar, och sparade det som behövdes, och det jag kunde bära med mig. Som ni kanske förstår här så var detta en ganska stor linje att korsa: att kasta mycket av sina ägodelar. Det är inget som man gör ofta, eller som är särskilt vanligt… Men jag kände som att jag inte hade mycket att förlora, och döden fanns ju inte längre i min världsbild.

Då jag lämnat Kiruna och kommit till Italien studerade jag Italienska där. Det var så jag fick pengar. Tyvärr så blev jag rånad via internet av stora summor av mina pengar så det fick jag lösa genom att använda ett bankkort som man betalar av skulden var månad. Inget stoppade min framfart. Jag har nu betalat tillbaka skulden och glömt att jag blivit rånad.

Under vistelsen i Italien fick jag för mig att göra mig av med mer av det jag ägde. Kastade till slut till och med mina strumpor. Jag gick barfota i skorna och blödde om tårna. Kastade en del värdefullt, som en av mina föräldrar lånad vandringsryggsäck, och en ganska dyr kamera. Kanske någon hittade dessa saker? (En sovsäck gav jag bort till en av de uteliggare som jag stötte på i Italien.) Kunde ändå här se saker rätt klart… Men jag var äventyrslysten.

Innan jag bestämde mig för att återvända till Sverige så gjorde jag en resa i Italien, och ville spendera natten utomhus i skogen. Jag kom så långt som att göra upp en brasa och ligga där i mörkret. Dock så ändrade jag mig och vandrade hem från stället på höjden med en Italiensk by om jag inte missminner mig som lyste med sina lampor nedanför höjden där jag ensam gick.

Kontakten med min familj hade jag sagt upp. Det hade varit rätt trassligt mellan oss, och det enda jag skickade hem från Italien var en lapp där det stod på italienska: ”Kärlek varar för alltid.” Jag har ännu inte hört om mina föräldrar fick lappen och vad de tyckte om det hela.

Då jag kom hem så var jag visst svår att få kontakt med, och jag gjorde flera resor till bland annat Stockholm där jag tillbringade en natt utomhus. Stötte på någon som sade sig ha sovit utomhus i flera nätter sedan han kommit från ett annat land om jag minns rätt. Här började jag nog att se saker lite mindre klart, i mitt psykiska mående. Jag trodde bland annat att jag stött på någon slags maffia, vilket nog inte var fallet om jag tänker tillbaka nu.

Efter ännu en resa till Kiruna för att vandra och kanske börja utbilda mig igen så bestämde jag mig för att försöka utbilda mig till naturguide i Örnsköldsvik i stället. Men jag hade nog blivit ännu mer sjuk här. Den psykiska sjukdomen hade smugit sig på och här var jag så pass sjuk att jag såg flera personer i Örnsköldsvik som inte fanns där, och hörde flera som skrek till mig att jag skulle hoppa från en plattform. Jag vet inte om jag såg och hörde andar, eller om detta bara var ett fenomen av sjukdomen som jag fått. Men jag ville inte hoppa då, och jag gjorde det inte heller. Jag gick på tåget och åkte hem. Har fortfarande inte gått färdigt denna utbildning, men drömmer om att klara den i framtiden kanske.

Efter att ha varit hemma ett tag och bott hos mina föräldrar blev sjukdomen som värst, och det slutade med att jag demonterade hela vår vind, och kastade ut närmare hälften av alla saker från vinden. Jag hade bestämt mig för att göra mig av med alla mina ägodelar, och då menar jag verkligen allt. Från bil, till barndomssaker.

Tyvärr misshandlade jag min far under denna period. Jag kan inte säga varför men jag fick för mig att han gjorde något på vinden som var skadligt för mig och mamma. Så var inte fallet. Jag ville prata med pappa om detta, men det blev i stället att jag slog honom upprepade gånger. Han klarade sig med blåmärken, jag minns mig tänka att jag inte skulle skada honom svårt…

Några dagar senare blev jag hämtad av polis och förd till en psykiatrisk avdelning. Där var jag på tvångsvård i runt fyra månader, och började här må bättre igen. Träffade många bra personer som jobbade där, även om det var mycket jobbigt att vara där. Jag var för det mesta ute och gick för att hålla tankarna borta. I mitt psykiska tillstånd kunde jag tvinga mig själv att till exempel vända på möbler, skruva bort saker för att minska på min egen smärta. Att vara ute och gå fick mina tankar på annat. Jag fick blåsor på fötterna (trots att jag bar strumpor) av allt gående.

Min psykiska världsbild var så att jag var förföljd av en grupp andliga människor som ville mig illa. Att jag som i ett tidigare liv varit Jesus behövde dö för att alla andra skulle få det bättre. Jag ville inte dö, men de andra ville med ljud, och andra störande saker få mig att begå självmord. Nu vet jag att jag inte var förföljd, och att jag inte måste slänga bort saker, eller vända på saker, men kan ändå minnas känslan av att vara där och vara den som behövde dö.

Den psykiatriska avdelningen blev en vändpunkt i mitt liv, och jag blev erbjuden en plats på ett boende för de med min psykiska diagnos. Där bor jag än, och jag har trivts ända sedan jag började. En plats som jag ibland tänker mig att Jesus skulle ha gillat. Så som jag ser hur han var, om han fanns.

Jag vet inte vad som hade med upplysning och den andliga sidan att göra, och vad som var mer av den psykiska diagnos jag fått. Jag tror att det var en blandning. En förlorad rädsla för att dö gjorde mig modig och äventyrslysten. Den psykiska sjukdomen gjorde mig svag, och att jag inbillade mig massa allvarliga saker. Kanske gav den andliga sidan något så att jag ändå kunde klara mig relativt bra, jag vet inte? Allt jag minns är att det har varit väldigt jobbigt på många sätt. Men närheten till Gud har alltid funnits där. Åtminstone från sommaren 2010 då jag nådde tillståndet av upplysning på jorden.

Har sedan dess läst om bland annat Unity Consciousness och tänker att jag kanske efter dessa år även har nått detta, och kanske därför att jag är mer stabil, och kan se det lugna i en vanlig vardag. Inte bara hittar på ovanliga saker att göra. Säkert har det också med att jag är friskare, och att jag får hjälp som med mediciner, men jag kan inte hjälpa att se hur allt blev så annorlunda sommaren 2010, och att det kanske nu är mer som förr igen.

Med vänliga hälsningar,

Niklas

Gahella
2014-08-15, 09:28
#1

Tack för din berättelse och att du är så öppen med vad som hände dig.

Jag personligen tror att den andliga utvecklingen medför många fällor vi kan ramla i under vägen. Och när vi är både öppna och lite aningslösa kan vi bli djupt påverkade av saker vi inte mår bra utav, och har själv känt av delar du berättat om här men inte fullt så drastiska.

Jag tror att ett mått skepticismen och balans är bra fundament att stå på när vi utvecklas  i vad det än gäller, mår vi bara bra utav. Att ha fötterna på jorden och omge sig med vänner som säger vad de ser och att aldrig tappa humorn befrämjar både hälsa och sund självrannsakan.

Är glad att du fått smaka på din inre frihet och att slippa rädslan som du gjorde, men rädslan är inte bara av ondo det är även en hjälp i att överleva och att vara försiktig så man inte blir övermodig och frånser vissa risker som det innebär att leva här på jorden.

Och är även glad att du är på ett ställe som du känner hjälper dig på alla sätt och vis, och mitt tips är att du tar det lugnt och landar och inte söker upplevelser utan är mer här och nu och trivs med det helt enkelt. För jag tror det gick alldeles för fort för dig att öppna upp så ditt nervsystem behöver verkligen vila och komma på plats igen.

Ett råd i all välmening och önskar dig varmt lycka till, och om du känner för det får du gärna berätta hur det går för dig. Kram❤️


[niklaeri02]
2014-08-16, 23:52
#2

Tack, så roligt med en kommentar :)

Kanske gick det lite väl fort, så att den andliga utvecklingen blev mer negativ än positiv.

Kram

[Hukanson]
2014-09-27, 08:57
#3

En mäktig läsupplevelse! Du har verkligen gått igenom mycket. Bokstavligen gått väldigt mycket. Så bra att psykiatrin fungerar för dig på ett hälsosamt sätt. För mig ger du ett vittnesbörd om att Jesu Kristi ord är sanna när Han varnar oss för "helvetets portar". Som jag ser det gick du igenom en sådan kanske för att du var ung naiv oerfaren och kom in i avancerade andliga tankar oförberedd och utan perspektiv. Alla europeer inklusive svenskarna har ju en historia i kristna kyrkan och många många har haft en personlig kamp och prövning av ont och gott. Andevärlden finns! Det finns både gott och ont i andevärlden och allt är här och nu. De som tar sin tillflykt till Jesus Kristus och döper sig i hans namn har beskydd om de utövar kärlek till Källan för beskyddet. Herren är och förbliver Skaparen av allt som förbliver och även det som varit ett alternativ till israelisk tro - den buddhistiska vägen - har även den blivit Herren underlagd i rättfärdighet. Men som sagt det finns gott om egenmäktiga andar som gör människor ont på egen hand. Hur blir man av med dem? Ibland kan det räcka med att man kommer till kärleksfulla människors gemenskap och omvårdnad. Ibland behövs det något mer. Vad detta mer är och var man finner det kanske fler vill kommentera om?

Älvan
2014-09-27, 15:46
#4

Jag tror att allt handlar om balans. Att inte vara en vetenskaplig fundamentalist. Inte en andlig dylik. Inte fundamentalist inom någon religion. Inte som västerlänning forcera andlig utveckling med chakraöppnanden osv. Jag påstår att man ska vara försiktig med meditation o yoga tom. Andlig medvetenhet bör man styras från sitt eget högre jag. Ingen annan. Ingen guru, präst, mediumutvecklare, yogalärare osv. Vi har alla en inre röst att följa. Vi ska INTE hänge oss till avgudar. Vi ska inte helt skilja oss från egot som faktiskt beskyddar oss innan vi är mogna för ett uppvaknande.

[niklaeri02]
2014-09-27, 19:25
#5

#3 Hej Hukanson! Jag har inte mycket erfarenhet av religioner förutom det man fick lära i skolan, och att en farbror är Jehovas vittne. Men vi har inte gått in på hans tro direkt. Annars har man väl som du skriver någon kristet med sig då man är uppvuxen där man är. Men har inte varit delaktig i någon religion eller dylikt som sagt, förutom att jag var i kyrkan och mediterade några gånger för några år sedan.
Kanske har jag varit lite naiv i min andlighet, kanske har jag känt en slags förtvivlan, eller både och. Men en känsla har funnits där att jag kanske varit upplyst i tidigare liv, varför det hela har gått så fort. Har läst och hört att upplysta kan återvända till jorden… :) Men kanske ska man inte gå in för mycket i det, kan bli lite psykiskt påfrestande.

#4 Ja, det har du rätt i. :) Lagom är ett bra ord, och man ska nog inte vara extrem åt något håll kanske.

[Hukanson]
2014-09-27, 21:03
#6

Hej Nik, skönt att du mår relativt bra i alla fall och hittat en balans i tillvaron. Men att du har ett Jehovas Vittne som bror till din far är ändå signifikant för änglarna som övervakar din familj. Som du själv abar så är din karma från tidigare liv tämligen kristet aktivt. Visst händer det saker med religionen just nu, det är ju eg det vi diskuterar här på iFokus. Men just det har två sidor som du kanske börjar att förstå. Bådea sidir måste anpassa sig till en förändring och utveckling som innebär ett större, högre och bredare perspektiv på vilka vi är som människor på jorden .. Och i himmelen.

[niklaeri02]
2014-09-29, 13:32
#7

Om jag skulle ha varit Jesus i tidigare liv bör jag ju ha haft med kristendomen att göra. Men man kan ju inte så noga veta. Fick i alla fall frågan här på iFokus förr, om jag varit det,  och en annan har pekat på att det kan vara så…

[Hukanson]
2014-09-29, 16:15
#8

Nik, om du är ett Ljusets barn har du alltid I Am That I Am Jesus Kristus i ditt Högre Själv som din Skapare därför att han är alla människors Evige Fader. Men många väljer att aktivt separera sig från honom med alla möjliga distraktioner och en del gör det så intensivt att de därmed väljer att gå hem till KÄLLAN.

[niklaeri02]
2014-09-29, 16:49
#9

Jag har haft en känsla av att längta hem… Kanske längta till det man kallar himlen. Har haft dödslängtan mer eller mindre, och en gång hoppat ned i ån. Men kunde klättra upp igen och gå hem för att värma mig. Var relativt länge sedan nu. Har hört talas om de som fått "aktiv dödshjälp". Går att lyssna på sr. se (http://t.sr.se/1yU5q13), i två delar. Vänligen/Niklas

[Hukanson]
2014-09-29, 18:08
#10

Bäste Niklas, du verkar bara ta till det det sämsta av den andlighet som människor med all rätt utövar som fri vilja idag. Det finns ju så mycket kärlek också! Det är oftast av kärlek som terapeuter av olika slag har praktik även om det kostar pengar. Spara ihop en slant och prova på! Reikibehandling, Reconnection, Chakramassage, Samtalskonsultation, Högre Vägledning, Medial Rådgivning. Det finns massor att välja på. Kanske besöka Axelsons för elevbehandlingar?

Älvan
2014-09-29, 22:12
#11

Hukanson Jag blev nyfiken på vad du menar med "ljusets barn"?

[Hukanson]
2014-09-29, 22:43
#12

Men Älvan, ser du inte skillnad mellan ljusoch mörker? Ljus är förstånd, information, intelligens, sanning, kärlek. Mörker är i stort sett motsatsen inkl våld och illvilja.

Älvan
2014-09-29, 22:55
#13

Hukanson Jag frågade om du menade en särskild grupp av människor som är ljusets barn. Uttrycket används inom new age i olika sammanhang samt även jehovas vittnen.

[niklaeri02]
2014-09-30, 16:19
#14

#10 Det som beskrivs här var under en period där jag hade mycket dåligt psykiskt mående, och jag fick en psykisk diagnos. Kanske detta du uppfattar som negativt? Annars har jag varit intresserad av sådant du nämner, och även meditation och yoga. Förstod för övrigt inte helt ditt inlägg #8. Vänligen/Niklas

Upp till toppen