Hittade ännu en väldigt djup och tänkvärd vishetshistoria som jag bara inte kunde låta bli att översätta 😊
Och som vanligt är den skriven av Mingqing Xu

En sökare kom en gång till ett avlägset bergskloster, driven av en fråga som hade följt honom under lång tid:

”Mästare, vad är egentligen vårt mänskliga begär?”

Zenmästaren såg lugnt på honom och svarade enkelt:

”Gå hem för i dag. Kom tillbaka i morgon vid middagstid. Men fram till dess får du varken äta något eller dricka en enda droppe vatten.”

Förvånad men beslutsam följde mannen mästarens ord. När han nästa dag åter stod framför mästaren i den brännande middagssolen var hans läppar torra och svidande, och magen krampade av hunger.

”Är du hungrig och törstig?” frågade mästaren.

”Jag skulle kunna sluka en hel oxe och dricka en hel sjö tom”, svarade sökaren med hes röst.

Mästaren log milt.

”Följ med mig.”

Tillsammans vandrade de längs en lång, dammig stig tills de kom fram till en vidsträckt fruktträdgård. Trädens grenar böjde sig under tyngden av mogna, saftiga frukter. Mästaren räckte mannen en enorm säck av linne.

”Plocka så mycket frukt som du orkar bära. Men du får inte äta något av den förrän du har burit tillbaka den till klostret.”

Med de orden vände mästaren om och gick tillbaka.

När kvällssolen kastade långa skuggor över bergssluttningarna släpade sig sökaren tillbaka till klostret. Genomdränkt av svett, med ryggen böjd under den enorma tyngden av den överfulla säcken, var han nära att falla ihop framför trappstegen.

”Ta nu så mycket du behöver”, sade mästaren inbjudande.

Utan att tveka tog mannen två stora äpplen och åt dem glupskt. Den söta saften släckte hans törst och frukterna fyllde hans tomma mage. Efter bara några ögonblick strök han sig över sin mätta mage, stannade upp och såg frågande på mästaren.

”Är du fortfarande hungrig?” frågade mästaren milt.

”Nej … jag får inte ner en enda tugga till.”

Mästaren pekade på den enorma säcken, som fortfarande var fylld till brädden med frukt.

”Varför har du då släpat alla dessa frukter hela den långa vägen hit, under sådana plågor, när du inte ens behöver dem?”

Det blev alldeles tyst på klostrets innergård. Endast kvällsvinden susade stilla genom trädtopparna.