Människor tenderar till att se världen utifrån förståndets dualistiska perspektiv. Förståndet separerar allt i polariteter och separerar sig själv från alla andra och från gud, som betraktas som någonting utanför sig själv. Det finns t.ex. ett jag och det finns ett du och det finns "gud och jag". Men det är bara en beskrivning av maya/illusionen som förståndet lever i. Vi är med våra sinnen och förståndet alla anslutna till den här illusionen, det fysiska livet och för att leva i den fysiska världen är det här sättet att tänka inte bara rätt, utan nödvändigt för att överleva.

Men tyvärr tror många att man kan använda sig av det dualistiska förståndet för att beskriva det andliga. Det finns många beskrivningar i olika religioner, läror och trosystem. Där är det på tal om gudar, induviduella själar och teorier om reinkarnerade själar, om tidigare liv och olika koncept som förståndet gör sig om det som det inte kan förstå.

Men hur ser världen ut om förståndet inte klyver itu allt i olika delar, om man inte separerar sig själv från allt annat, dvs. om man har erfarit samadhi och förståndet håller tyst?

I ögonblicket när man erfar samadhi finns det inget 'du och jag'. Man är helt tydlig i sin medvetenhet om nuet. Man är bara en observatör. Antingen finns det inga tankar alls, eller om det finns några så har de ingen mening. Men kan se att sinnesvärlden bara består av illusioner. Du har inte längre lusten att göra eller förändra någonting och det finns inget jag som vill förändra någonting. Det finns inga mål, ingenting att uppnå och allt är bra som det är. Allt som man uppfattar är som det är: ett uttryck för liv. Du dömer det inte, du klassificerar det inte någonstans – det bara är det. Det existerar inget du och inget jag, utan allt är ett.

Utifrån det här perspektivet, som egentligen inte är ett perspektiv, utan snarare en perception utifrån det allomfattande, kan det därför heller inte finnas induviduella själar, inga gudar som är separerade från en och alla koncept som människors förstånd har gjort sig rasar ihop.

Förståndet tänker, men om det bara finns ett enda ljus (en enda stor själ, en enda livskraft), hur kan det då finnas ett ljus i alla människor? Har inte alla människor ett eget ljus? Livskraften finns ju i alla människor. Förståndet tenderar till att se sitt ljus, sin livskraft, sin själ som något individuellt.

Föreställ er en stor lampa som lyser och omkring lampan finns det många speglar. Alla speglar reflekterar bara den enda lampan som lyser, men vem som bara ser reflektionerna, utan att se den stora lampan, lever i illusionen att alla speglar har ett eget individuellt ljus. Förståndet kan dock inte se det stora ljuset.

Föreställ er nu att framför varje spegel finns det ett prisma, som blir träffad av varje spegels reflektion. I så fall bildas det många regnbågar. Dessa motsvarar alla människor i den här liknelsen. Våra chakrasytem i alla regnbågens färger är våra jordiska liv. Vi är regnbågarna. Men utan det stora ljuset i mitten, skulle det inte existera regnbågar. Det stora ljuset existerar dock vare sig det finns regnbågar eller inte.

Därför är det stora ljuset det enda som verkligen existerar. Allt annat är illusion. Det är en illusion att vi skulle ha ett eget ljus och det är en illusion att vi skulle ha individuella själar. Vår induvidualitet är bara reflektioner av det stora ljuset, det som inte är tillgängligt för förståndet. På så vis ÄR vi egentligen det stora ljuset, som reflekteras i maya/illusionen. Det är det stora ljuset som ser med miljarder ögon och som äter med miljarder munnar.

Titta dig i spegeln och sen fundera på om det som du ser i spegeln existerar. Du kanske säger, visst, jag ser ju mig själv. Men du själv är inte den som du ser i spegeln, utan du är den som tittar i spegeln och ser en reflektion av dig själv.