Det finns många åsikter och subjektiva föreställningar om det som står i rubriken. Men det är inte så lätt att ge ett objektivt svar på frågorna. I allmänhet betecknas andlighet att vara på det andliga planet, att sticka ut från det materiella och dogmatiska. Men det är heller ingen bra beskrivning, för i vår sanna natur befinner vi oss alla på det andliga planet och vi har alla en kropp som befinner sig i den materiella världen. Eftersom den materiella världen är ett uttryck av "det andliga" är den materiella världen också andlig.

Detta kan ingenting ändra på, oavsett hur mycket någon mediterar och vilka insikter en människa har kommit till. Den värsta "syndaren" är lika andlig som den "heligaste" människan. Även beteckningen "andlig utveckling" är lite missvisande, för vår sanna gudomliga natur behöver inte utvecklas och kan heller inte utvecklas i en tidslös evighet, där inga förändringar kan ske. Det är det enda i existensen som är perfekt.

Förändringar kan bara ske inom tid och rum, dvs. i den materiella världen. Vi kan alltså bara utvecklas här. Men vad är det nu som utvecklas? Det kan inte vara något annat än medvetandet, att få insikt om vår sanna gudomliga natur och till och med erfara den. Detta leder till förändringar i vår syn på världen och när man betraktar världen med andra ögon, kan man fortsätta att få insikter. Man betraktar människorna och man känner igen olika mönster. Man kan använda sig av dessa iaktagelser för att reflektera över sig själv, som i sin tur leder till personlighetsutveckling. På så vis kan man lära av alla människor.

Det är en sorts utmaning att iakta världen och sig själv. Om man reflekterar över sig själv måste man t.ex. hitta balansen mellan att vara oberoende av andras tyckande om en och att inte vara blind för andras kritik. Man kan reflektera över sig själv på många sätt. I new age forum är det ofta på tal om kärlek och att vara kärleksfulla mot varandra och sen kan man läsa fina ord och bemöta varandra med "du fina" osv.. Man kan reflektera över om det verkligen är hjärtat som får en att kommunicera på det här viset eller är det egot som säger "vi de kärleksfulla" och förståndet bestämmer hur man uttrycker sig. Det blir till ett psykologiskt arbete på sig själv och man måste vara öppen för sina egna svagheter.

Somliga funderar på vad som är skillnaden mellan andlig utveckling, personlig utveckling och psykologiskt arbete. Men egentligen är dessa 3 sakerna delar av en egen helhet som man erfar på den andliga vägen.

Att erfara sin sanna natur är det som kallas "andlig erfarenhet". Somliga kallar det upplysning, vad som också är missvisande, för i vår sanna natur är vi alla upplysta. Man kan kalla det "att minnas sig själv" som jag tycker är en bättre beskrivning.

Det kan ske på många olika sätt, t.ex. under djup meditation, när kundalinen stiger upp till kronchakrat men det kan även komma oväntat som om man skulle bli träffad av blixten när himlen är blå. Till och med livskriser kan leda till det, t.ex. när man slutar att klamra sig fast i allt möjligt och totalt släpper taget.

Andlig upplysning förknippas ofta med visdom. Men visdom är ingenting som kommer med en kort upplysningserfarenhet. Den kommer först stegvist med tiden som den andliga erfarenheten får en att se världen med andra ögon. Det är en väg som aldrig tar slut och därför en väg utan mål. Målet är att befinna sig på vägen. Därför hat alla upplysta, alla gurus och andra andliga vägledare sina "mörka fläckar". "Nobody is perfect" och kommar någonsin att vara det.