Vid mitt senaste kurstillfälle så var uppgiften att läsa upp en kortare text som vi hade skrivit, för de andra deltagarna i kursen. I nästan en timme oroade det mig en del, och jag kände mig nervös. Sedan när det var min tur så läste jag min text…

Efter att jag var klar så kändes nervositeten än. Det hade gått bra, men spänningen inom mig hade inte släppt ännu. Helt plötslig kom tanken till mig; "Vad spelar det för roll vad de andra tänker om mig? Säkert tänker de inget alls egentligen, lika som att jag inte tänker precis på hur de andra läser sina texter." Och där släppte spänningen, och nervositeten helt. Jag var helt avslappnad under resten av lektionen.

Tänk hur självupptagen man kan bli, endast på grund av ett knippe tankar. Men ser man saken för vad den är, och inte tror så hårt på sina tankar… Då släpper också tankarna greppet om en till slut.

Säkert är det så att jag inte är så van heller, att prata inför andra. Och det är väl till sist en vanesak.
Men detta med ens självupptagenhet finns där, om än ganska smått. Själv märker jag också att man kan bli ganska så självupptagen i sinnet även om man mår dåligt psykiskt. Och här blir det en fundering om vad som kommer först; hönan eller ägget.
Kommer det dåliga måendet på grund av att ens tankar gör en för självupptagen… Eller blir man så självupptagen med sina tankar, på grund av att man mår psykiskt dåligt just då..? Kanske spelar det mindre roll. Men "lyckas man" bli lite medveten just i sin självupptagenhet, så släpper det oftast.
Det är som att man spontant tar ett steg tillbaka, och kan se sitt sinnestillstånd, sina tankar på avstånd… Man är inte längre identifierad med dessa. Vilket som alltid leder till att sinnestillståndet dör ut, och går vidare. Lämnar plats för andra sinnestillstånd, att få finnas…