Hittade en kort video av Mooji som jag verkligen kan rekommendera att lyssna på. Den är på engelska, men enkel att förstå.

Den handlar om vår vilja och hur viljan gör oss olyckliga. Vi vill ha det ena och det andra. Ett bra jobb, goda relationer, rikedom, vishet, upplysning och allt möjligt vill vi ha. Hela livet handlar på något sätt så mycket om vad man vill ha. Sen stävar man efter det, lägger all sin möda och fokus på det och blir olycklig om man inte får eller når det. Och vet man inte vad man vill, så kan det hända att man blir olyckliga på grund av det, för andra vet ju vad dom vill och själv vill man också veta vad man vill. Det är som att det tas för givet att det ska behöva finnas en vilja inom oss, som att livet bara skulle gå ut på att uppfylla ens önskningar och begär och att göra sig det liv som man vill ha.

Men vad är det som egentligen får en att känna sig tillfredsställd och nöjd med livet? Är det verkligen för att vi uppnått eller fått någonting av det som vi velat ha? Går livet bara ut på vela ha saker och sen försöka uppnå dem? Och hur mycket besvikelse, otillfredsställelse och olycka känner vi inte om vi inte får det vi vill ha? Är inte viljan på samma gång en förutsättning för olycka och sorg?

Tänk hur vi klamrar oss fast i saker och delar in dem i saker som vi vill ha och i saker som vi inte vill ha, i saker som vi tycker om och i saker som vi inte tycker om. Att vela ha den ena saken skapar automatiskt fram en annan sak som vi inte vill ha. När vi får någonting eller har uppnått någonting så känner man sig tillfredsställd och lycklig, men om man inte får eller uppnår det så blir man ledsen och olycklig. Efter lycka kommer sorg och efter sorg kommer lycka, som det så bekant heter.

Så hur äkta är den lyckan och tillfredsställelsen verkligen, när man uppnått eller fått någonting, när man t.ex fått sig ett nytt jobb eller en ny bil? Och vad är det egentligen som gör en lycklig när man fått någonting? Är det för att man äntligen har det eller är det kanske inte snarare för att viljan att ha det äntligen är borta? Friden som blir kvar när ingen vilja längre finns där?

Är det saken i sig eller hur vi förhåller oss till saken som gör oss endera lyckliga eller olyckliga? Föreställ dig att du vill ha ett äpple, men får ett päron och blir ledsen pga det. Är det då päronet eller din vilja som är skuld till att du blir ledsen?

Det här är Intressanta och djupa frågor som man gärna kan ställa sig och meditera och filosofera över. Är inte all vår strävan orsaken till vår olycka och finns där inte en frid som blir kvar inom oss i ögonblicket våra begär och önskningar är borta, om man tittar djupt inåt?