Jag läser det så ofta.

Människor som säger:

”Vi kan inte tvinga andra att vakna.”

Och visst låter det ödmjukt.
Nästan kärleksfullt.

Som om man accepterar
att varje människa har sin egen väg.

Men det jag ofta tänker på
när jag hör någon säga så,
är vad som egentligen sker
i ögonblicket
vi ser andra som sovande.

Och det är
att se oss själva som vakna.

För i en dualistisk värld
kan det ena
inte existera utan det andra.

Utan någon som sover
finns det heller ingen
som är vaken.

Så det är
att dela upp världen i två.

I dem som är vakna.
Och i dem som sover.

Och för att se någon annan
som sovande,
måste det ju finnas
någon som betraktar.

Någon som ser.
Och någon som blir sedd.

Men det är just det som är själva
definitionen av separationen.

Uppdelningen
i den som ser och den som blir sedd.

Och det är just det
som hela uppvaknandet handlar om.

Att genomskåda uppdelningen
mellan mig och de andra.

Inte att bli någon
som är vaken
i en värld av sovande människor.

Utan att se igenom
själva föreställningen
om att det finns någon
som står utanför och betraktar.

Men så länge
vi ser oss själva som vakna
och andra som sovande,
finns den uppdelningen kvar.

Och därför kan man säga
att den som ser sig själv som vaken
och andra som sovande
fortfarande talar ur separation
och inte ur enhet.

Ur föreställningen
om ett jag här
och ett du där.

Inte ur insikten
om ett odelat,
gränslöst medvetande.

Det är ju därför
den som verkligen genomskådat
föreställningen om ett separat jag
aldrig kallar sig själv för vaken eller upplyst.

För när separationen upphör
finns det helt enkelt ingen kvar
som kan kalla sig för någonting alls.

Så den djupaste undersökningen
handlar inte om
att betrakta andras sömn,
utan om att vända blicken inåt
och fråga sig:

Vem är det egentligen
som upplever
att de andra sover?