Efterlivet
Det finns en föreställning bland folk, att man efter döden skulle befinna sig på något ställe utanför den fysiska existensen. Somliga tror på himlen, somliga på någon sorts "andevärld", där livet efter döden fortsätter, där avlidna kan "se ner" på oss och där medium kan kontakta dom.
Men detta skulle förutsätta att tiden "där" skulle gå i takt med vår tid, att det finns en rumtidstruktur som liknar vår.
Det finns dock ingen gemensam tid i universum. Allt som existerar i universum rör sig genom rumtiden med ljushastighet och ju snabbare som man rör sig genom rummet, ju långsammare rör man sig genom tiden. Även gravitationen påverkar hastigheten som man rör sig genom tiden med. Ju högre gravitationen är, ju långsammare rör man sig genom tiden. Tid är alltså något som uppstår i relationer, rörelser, gravitation och inte en bakgrundsmatta som fortsätter efter att kroppen tystnat.
På ett ställe som befinner sig utanför den fysiska (dualistiska) existensen, alltså utanför rumstiden, kan det varken finnas rum eller tid. Att föreställa sig ett efterliv där tiden tickar som på jorden är egentligen en mänsklig projektion, inte en kosmologisk eller andlig realitet. Tid är inte något som finns utanför rumtiden. Tid är en egenskap av rumtiden.
Dessutom är det filosofiskt och logiskt motsägelsefullt att tänka sig ”tidslösa andar” som ändå kan observera, minnas och kommunicera. Utan tid finns ingen tankeprocess. Utan hjärna finns ingen identitet. Det är logiskt omöjligt.
Om man tar bort rumtiden, då försvinner också tid. Och utan tid finns ingen tanke, ingen minnesprocess, ingen identitet. Det går inte att ”observera” något när det inte finns någon sekvens av händelser. Därför är det inte logiskt att tro att det skulle finnas en gemensam tid utanför universum där själar fortsätter som om ingenting hänt.
Så om någon påstår att ”själens tid fortsätter utanför universum”, då säger de i praktiken: ”Fysikens lagar upphör, men ändå fortsätter de att gälla.” Det är en ren motsägelse.
Människor föreställer sig ett efterliv med jordisk tid för att vi är evolutionärt och neurologiskt bundna till tidsupplevelse. Vi tänker i bilder vi redan känner till och vi vill att döden ska vara begriplig och trygg. Det är just dessa tankestrukturer som religioner bygger deras tro på och som medium lever på. De säljer en jordisk modell av något som inte är jordiskt.
Men ändå finns det många som tror på den här modellen och de tolkar sina egna upplevelser efter denna modell. Det betyder inte att människor är dumma. Det betyder att de är sårbara. Medium utnyttjar en psykologisk mekanism som är lika gammal som mänskligheten: ”Om jag inte kan förstå döden, låt mig åtminstone få en berättelse som känns trygg".
Om något fortsätter efter döden, kan det bara vara i en form som inte liknar tid, plats eller identitet över huvud taget. En form utan dualitet, utan separation och utan identitet och definitivt inte i en andevärld som fungerar som en kopia av livet.
#0:
Ja, precis! Bra skrivet! Vi talar om något bortom tid och rum, men föreställer oss ändå att livet fortsätter där ungefär som här, bara utan kropp. Vi fortsätter att tänka i termer av här och där, före och efter, liv och död. Som om det måste finnas två verkligheter. Men tänk om det är själva uppdelningen som är problemet? 😊
#1:
Förståndet kan inte tänka på ett annat sätt än dualistiskt och det är det som skapar uppdelningen. Det fungerar i den fysiska verkligheten, men inte bortom den.
#2:
Ja, precis. 😊 Och då måste ju även föreställningen om en fysisk verklighet och något bortom den vara ett resultat av förståndets sätt att dela upp verkligheten. För så fort vi talar om något som finns bortom något annat har vi ju redan skapat två.
#3:
Ja, människor föreställer sig ofta det icke fysiska, icke dualistiska med fysiska, dualistiska termer.
Hittade den här texten av Osho som jag tycker passar så bra in hit, att jag tänkte jag måste posta den här 😊
Jag ska berätta en historia.
Det fanns en stor sufisk mystiker som hette Mulla Nasrudin. Han var väldigt rädd för döden, precis som de flesta människor är.
En dag fick han höra att någon hade dött. Han kom hem alldeles skakig av rädsla och frågade sin hustru:
”Kan du tala om för mig hur jag ska veta när jag är död? Vilka är tecknen? Hur ska jag kunna känna igen att döden har kommit?”
Hans hustru svarade:
”Men kära nån, vad dum du är! Det kommer du förstå. Du kommer att bli kall …”
Några dagar senare arbetade Mulla ute på sin åker.
Det var en mycket kall dag och hans händer började bli alldeles iskalla.
Han tänkte för sig själv:
”Det verkar som om jag håller på att dö.”
Han började fundera över vad han nu borde göra.
”Jag måste börja bete mig som en död människa. Kroppen är ju kroppen, och mina symtom säger mig att jag är död. Men vad gör egentligen döda människor? Jag måste tänka efter.”
Döda människor ligger ner.
Så han lade sig ner på marken och slöt ögonen.
Efter en stund kom några människor förbi.
De såg Mulla ligga där och antog att han var död.
Han ville säga: ”Jag är inte död!”
Men döda människor talar ju inte.
Han tänkte:
”Döda människor pratar aldrig. Jag har åtminstone aldrig hört talas om någon död människa som har talat. Det skulle vara fullständigt onaturligt om jag började prata nu.”
Så han låg alldeles tyst.
Människorna bestämde sig för att bära Mulla till kyrkogården.
Men de var främlingar i trakten, resenärer som bara råkade passera förbi.
När de kom fram till ett vägskäl visste de inte vilken väg som ledde till kyrkogården.
De hade ingen aning om vart de skulle gå.
Mulla visste naturligtvis precis var kyrkogården låg.
Han funderade på om det kanske skulle vara i sin ordning att tala om vägen för dem, men kom sedan fram till att det var omöjligt.
Han var ju död.
Dessutom skulle säkert någon annan komma förbi som de kunde fråga.
Men ingen kom.
Kvällen började falla och snart skulle det bli mörkt.
Männen blev alltmer bekymrade.
Mulla tänkte:
”De är verkligen oroliga. Jag borde hjälpa dem.”
Men naturligtvis kan döda människor inte hjälpa någon.
Till slut blev det natt och mörkret lade sig över landskapet.
Männen började diskutera:
”Vad ska vi göra nu? Vi kan ju inte lämna den döda kroppen här. Vi vet inte vart vi ska gå. Vi vet inte var hans hem ligger och inte heller var kyrkogården finns. Vad ska vi ta oss till?”
Då kunde Mulla inte hålla sig längre.
Han sade:
”Om ni inte har något emot det …
Jag vet att det egentligen inte är naturligt. Jag är ju en död man och borde inte tala. Reglerna tillåter det inte.
Men om ni ger mig tillåtelse kan jag visa er vägen.
Och sedan ska jag sluta prata."
Om du inte finns, kan du inte ens säga att du inte finns.
Det är omöjligt.
Så den sista insikten som överlåtelsens väg leder fram till är:
”Jag finns inte.”
Det är det sista påståendet.
Därefter finns endast det gudomliga.
Och när du inte längre finns, hur skulle det då kunna finnas någon skillnad mellan dig och det gudomliga?
När du inte finns, är du det gudomliga.
Så oavsett om du följer viljans väg eller överlåtelsens väg, når du till slut samma punkt.
På den ena vägen försvinner ”den andre”.
På den motsatta vägen försvinner ”du”.
Men i båda fallen återstår till slut bara ett enda:
Det rena varandet
~ Osho
Starta ny diskussion