Jaget, eller egot som det heter på latin, är det som människor för det mesta identifierar sig med. Men det är en illusion som förståndet upprätthåller.

Ajahn Chah, en känd buddhist som undervisade Buddhas läror sa att jaget är en process som måste förnyas varje bråkdels sekund.

J. Krishnamurti sa att jaget, självet eller egot (Krishnamurte gjorde ingen skillnad mellan dessa beteckningar) är en produkt, enbart tankestruktur, skapad med avsikt att ge vårt liv en illusion av säkerhet och stabilitet i relationer, handlingar, i hela vår existens.

Osho sa att egot är en slags frånvaro. Eftersom du inte är medveten om dig själv finns egot. I det ögonblicket som du blir medveten om dig själv försvinner egot. Egot är som mörker, mörkret existerar inte av sig själv, det är bara frånvaron av ljus.

En tankestruktur eller en pågående process i hjärnan kan man väl knappast beteckna som det som vi "är". I så fall skulle ett nyfött barn, som ännu inte har tankar eller utvecklat ett "jag" inte "vara". Men barnet existerar ändå och vi är därför alla födda som upplysta.

Jaget är förståndets "uppfinning". Förståndet kan bara tänka dualistiskt och det är illusionen som förståndet lever i, illusionen att vara separerad och att allt är separerat. Förståndet med sin dualistiska tankeverksamhet upprätthåller illusionen som vi lever i och bildar en rökridå som hindrar oss att se vad vi verkligen är, dvs. vad vi är utanför separationen/illusionen.

För att upptäcka vad vi verkligen är måste man stoppa denna tankeverksamhet och den inre dialogen. Den inre dialogen är inte bara tankar och ord, utan allt som våra sinnen uppfattar, filtreras genom förståndet. Om vi ser ett träd, vet vi att det är ett träd utan att behöva tänka att det där är ett träd. Det är en del av den inre dialogen. Förståndet har en kategori för alla sinnesintryck och den klassar allt i en kategori utan att vi är medvetna om det.

Man kan stoppa denna inre dialogen i meditation, men det funkar inte om man strävar efter det. Vem som har erfarit en kundaliniresning har erfarit att tankarna helt automatiskt upphör när kundalinikraften når kronchakrat. Det som blir kvar när tankeverksamheten och den inre dialogen och illusionen upphör är människans sanna natur.

Utanför illusionen existerar ingen separation. Det existerar inget "du och jag", inget gott och ont, inget mörker och ljus, dvs. inga dualiteter. Där existerar ingen tid och inget rum och ingen förändring är möjlig. För att någonting ska förändras, krävs det minst 2 olika tidspunkter. Utanför illusionen finns det bara ett oföränderligt evigt varande och allt är ett. Inget är separerat. Att erfara detta fyller oss med en sorts lycksalighet som inte är beroende av några omständigheter. Det är människans sanna natur eller "gud" om man vill beteckna det så.

Om vi är medvetna om detta, ser vi att de självutnamnda "andliga vägledarna" som pratar om uppstigning till en annan dimension aldrig har gjort andliga erfarenheter, för de identifierar sig med deras jag, som de tror stiger upp till den femte dimensionen. De pratar om att vi får ett "nytt jag". De ser gud utanför sig själva, när de pratar om att "få kontakt med gud".

Allt det där är fällor som förståndet och egot upprätthåller illusionen med. Illusionen slutar upp när vi dör och då är vi endast "gud" igen. Skulle vi i stället hamna i en femte dimension, skulle det bara innebära att vi byter ut en tredimensional illusion till en femdimensional illusion. Egot vill inte dö och det är väl därför som somliga gärna tror vad de självutnämnda "andliga vägledarna" säger. Men i stället för andlig utveckling bir det bara egoutveckling och hjärntillfredställelse. Dessa "vägledare" stänger bara dörrar för andra och hindrar dom att erfara sin sanna gudomliga natur. Det är som Jesus sa till de skriftlärda, att de själva inte går in i himmelsriket, men att de heller inte släpper in andra.