Är människan i grunden en varelse som är byggd på ett vis så att de andliga värdena och upplysningen måste ske genom ett motstånd och inte sällan genom en långdragen process med sökande och sedan ett slags tveckling?

Kämpar vi mot det naturen givit oss?

Shopenhauer kallades pessimist , men jag tycker ändå det här citat kan beskriva förutsättningarna på ett bra sätt. Det förklarar kanske inte en eventuell mening eller mål - men förutsättningarna :

"Vår tillvaro har ingen annan grund och mark att vila på än nuet, som ständigt försvinner. Därför är livets väsentliga form den eviga r ö r e l s e n, utan möjlighet till den av oss beständigt åtrådda ron. Vår existens liknar en varelse, som rusar utför ett berg – som måste falla om han vill stå stilla och som kan hålla sig upprätt endast genom att ständigt rusa vidare; livet är som att balansera en käpp på fingerspetsen - som planeten, vilken skulle störta in i solen så snart den upphörde att utan uppehåll ila framåt. – Oro är alltså tillvarons grundform."

Jag kan uppleva att en hel del andliga idéer också inom religionerna i praktiken handlar om en sorts ständig insjunkande och uppstigande - i teorin en ständig sällhet som den utövas av eremiter och asketer men i praktiken hos de flesta av oss ett stigande mot fullhet och ett sjunkande tillbaka till det vanliga grundtillståndet. Är t ex inte hela kyrkans organisation som den en gång såg ut ett sorts försök att kapsla fast det heliga i människan? Detta då genom ständiga mässor, hembesök, katekesförhör, byggande av heliga kurkolokaler över hela kulturlandskapet och klockor vars klang nådde allas öron även långt i fjärran. Och nattvarden och renandet. Men man blir aldrig klar. Precis som man aldrig blir klar att tvätta sig.