#0:

En simpel övning är att använda sig av ordet ego i stället för av ordet jag en tid och fundera på hur man själv ser sig som.

Tänker man tankar som:

• "Jag är en ljusarbetare" blir det i så fall att heta: Egot är en ljusarbetare

• "Jag är en ljuskrigare" = Egot är en ljuskrigare

• "Jag är vaken" = Egot är vaken

Egentligen kan ju egot aldrig vara en ljuskrigare och inte kan egot vakna upp heller. Men det är alltid egot som ser sig som någonting speciellt och inte den sanna naturen. Men för att lära sig att se hur egot manipulerar sig själv och andra, så kan det som sagt vara lärorikt att använda sig av ordet ego i stället för av ordet jag.

Ser man sig själv alltså som en ljusarbetare kan man vara säker på att det är egot som ser sig som det och ser man sig själv som vaken eller upplyst, kan man vara säker på att det är egot som ser sig som det.

#1:

Jo, egot manipulerar och blir manipulerad.

Det är intressant. Jag har stött på människor som beskriver sig och sina bekanta som just ljusarbetare och jordänglar och annat.

Men i det vardagliga är dessa personer varken bättre eller sämre än andra. I hur de är i världen.

Så det är väl nån sorts självuppfattning av att vara "god" antar jag. Att de upplever att deras egen existens är något utöver det vanliga.
Jag upplever att en del personer som manifesterar sin godhet och kärleksfullhet sådär inte återspeglar dessa tänkta egenskaper i handling

#3:

Det är just den sorten som du beskriver, som bara utvecklar sitt ego. Andlig utveckling innebär att reflektera över sig själv, att lära känna sig själv, att bli medveten om förträngda derlar av personligheten och integrera dessa, att leva i sanning.

Men om man i stället förtränger sanningen, för att själv kunna se sig som något speciellt, ljusarbetare, jordängel t.ex. för att ställa sig över andra, då är det bara egoutveckling, dvs. motsatsen till andlig utveckling.

#3: Äkta ljusarbete för mig, är att sprida ljus i mörker, som t.ex när man får en ledsen människa att le igen eller när man hjälper gamla, sjuka och fattiga. Det har inte så mycket med vad man kallar sig för, utan det handlar mer om hur mycket vi lyser upp tillvaron för de i livet som har det svårt och hur mycket vi hjälper andra. Ibland hjälper vi andra mer, ibland mindre och ibland är det vi själva som behöver hjälp. Så hur mycket ljus var och en sprider avgörs inte av om kallar sig för en ljusarbetare eller inte, utan mer av handlingen i sig - av det som vi för tillfället sprider.

Intressant du säger det, för jag upplever lite att det finns vissa risker i detta . Att man ska gå omkring och vara snäll och hjälpa ”gamla , ensamma ” osv .

Den personen jag utgår från när jag tänkt på detta är en sån som ”sprider sina gracer” som det heter .

Jag var ganska ensam när jag flyttade hit och hon ingick i en miljö där jag deltog. Det var en person som gav en känsla av att vara inkluderad och i ett sammanhang. Jag tyckte det var trevligt med en ny bekant. En vän rentav!

Det kanske är nån som bjuder en till sitt hem , som man har intressanta samtal med eller så.
Men om jag själv tagit initiativet till att hitta på nåt blir det ingenting. Ibland inte ens ett svar. Allt är kopplat till när den personen får ett infall att hon känner för sin grej. Och det gör att jag uppfattar det mer som ett sätt att ”sprida sina gracer”. Det känns som det är för hennes egen skull snarare ämnat vi har en bra connection

Jag tycker man märker ganska snabbt vilka det är som gör andra till blir rekvisit för sina impulser.

Och att det faktiskt finns människor som inte gör det. Och de uppfattar jag som jordade människor. De har en genuin vänlighet som inte blommar upp i nån sorts show. Och av de jag stött på har ingen kallat sig för ljusbärare .

Hur glädjer man någon som är ”ensam”? Hur är man snäll mot en ”gammal”.? Jag antar man behandlar dessa med normal hygglighet och vänlighet i relation till den personen.
Men att bara doppa ner nån isolerad gamling i en blixtanfall av kärlek som dyker upp och försvinner . Det kanske kan vara nåt som går åt andra hållet? Iaf om det inte följs upp.

Det blir lätt ett välmenande maktobalans när ens kärlek och goda vilja kopplas till nån sorts god gärning kopplad till en föreställning om mottagarens svaghet eller behov. Just tanken att strössla kärleksfullhet och goda gärningar.

Iaf om det saknas ett äkta intresse och kontinuitet.

#6: Precis, det är just den genuina vänligheten som är som ljus som man sprider omkring sig just i det ögonblicket den genuina vänligheten är där. I mötet med andra människor. Som t.ex när man råkar se att granntanten har problem med sin matkassar. Att då springa fram och hjälpa till av genuin vänlighet är något som kommer från hjärtat och är ett uttryck av högre energier.

Men annars syftade jag egentligen på personer som kanske jobbar inom volontärsarbete i fattiga länder eller på vårdpersonal som jobbar på åldringshem när jag skrev om att hjälpa gamla, sjuka och fattiga.
På ett åldringshem ser man ibland både personal som är bittra och sura och som bara jobbar för att dom måste och sen ser man ibland personal som verkligen skrattar och skojar och som älskar att få ta hand om de äldre. Det är också ett uttryck av högre energier, när man hjälper för att man vill hjälpa eller när man utbildar sig till en vårdare för att man tycker om få jobba med andra människor och få vårda dem som är i behov av vård och inte pga några andra bakomliggande syften

Eller om vi tar översvämningarna i Tyskland som ett exempel till och alla de som var där helt frivilligt och hjälpte till att röja upp efter kaoset. Det är för mig att sprida ljus. När det man gör verkligen kommer till nytta för andra. De hjälpte helt säkert till pga genuin vänlighet och inte för att få ställa sig själva i skyltfönstret eller för att få kalla sig själva som ljusarbetare, utan för att de kände medlidande och ville hjälpa till.

Så jag menar heller inte att man ska gå omkring och strö över sin kärlek i någons sorts föreställning om den andras svagheter eller behov, eller att man söker upp någon gamling som man tvingar på sin hjälp bara för att få känna sig bra efteråt. Det skulle vara som att ställa sig över den andra och är ett uttryck av lägre energier, dvs av egots energier.

Jag menar, att det för mig är att sprida ljus, när man helt enkelt bara av ren genuin vänlighet räcker ut sin hand just i ögonblicket det behövs och inte att blomma upp i nån sorts show som du skrev det så bra. Så jag håller egentligen helt och hållet med dig i ditt inlägg. Kunde bara inte formulera mig så bra som du.

Att "sprida sin grace" var för mig ett helt nytt uttryck. Vad menar din vän med det?

Det är jag som använder det. Jag tänker att det betyder väl att någon som lite välvilligt portionerar ut sin godhet.

#8:

Jag förstår. Jag skulle säga att dom verkligt goda människorna där ute i samhället inte är några som portionerar ut sin godhet.

När jag skrev om att hjälpa gamla sjuka och fattiga, så menade jag egentligen bara, att om man nu nödvändigtvis vill kalla någon för ljusarbetare, så tycker jag att det är dom som är där ute i samhället och som gör verklig nytta som är dom som förtjänar beteckningen, t.ex helt frivilliga hjälparbetare vid katastrofer eller de som far iväg till fattiga länder för att hjälpa till där. Att ge en slant till en bostadslös kan också lysa upp hela denna persons tillvaro för en stund. Då sprider man också ljus. Jag såg ett reportage på tv en gång om hur en frisörsalong i Tyskland tog sig tiden att tvätta håret och klippa det på bostadslösa personer helt gratis. De intervjuade en man som var helt överlycklig att äntligen få sitt hår tvättat och klippt. Det är det som jag menar, med att sprida ljus i mörkret och med att hjälpa de gamla, fattiga och sjuka.

Att bara sitta framför sin youtube-kanal och titulera sig själv som en ljusarbetare som många gör just nu, är inte vad jag kallar att sprida ljus.

Jag vill ta upp en annan syn på "ljus" i andlig betydelse. För många är det samma som kärlek eller att utttrycka kärlek, men det är också ett uttryck för medvetenhet. Omedvetenhet är vad som ligger i mörker. Om det omedvetna ska bli medvetet, måste det hamna i ljuset.

Vi alla har egenskaper och delar av personligheten som vi inte är medvetna om, ofta för att man inte vill se det ena eller andra och förtränger det. Människor tenderar ju till att vilja se sig själva som goda och förtränger egenskaper som inte passar in på hur de vill se sig och de förblir omedvetna. På så vis är de inte "hela". Dessa förträngda egenskaper finns kvar i undermedvetandet och eftersom man inte vill se dessa på sig själv, projiceras de på andra. Man ser alltså andra som det som man inte vill se sig själv som.

"Ljusa energier" kan hjälpa till att bli medveten om vad som ligger i mörker. Begreppet myntades vad jag vet av Barbara Ann Brennan, som skrev böcker som t.ex. "Hands of Light" eller "Core light healing". Man kan betrakta gudomlig energi som "ljus".

Vem som sysslar med energiarbete, som får energier att flyta bättre, t.ex. reiki har mer "ljus" i sig och det som ligger i mörker kommer fram. Det är som att man ser skuggor bättre, ju ljusare som det är. Det är t.ex. det som händer om man blir initierad i reiki. Olika människor reagerar på olika sätt på det. De som har haft en bra reiki lärare är medvetna om att egenskaper som t.ex. ilska eller annat oönskat kommer fram för att visa sig, dvs. bli medvetna. Så fort de blir medvetna, slutar man upp att projicera dessa på andra och man har blivit en bit mer "hel".

De som inte har haft en bra reiki lärare, ser inte vad som står på när de plötsligt börjar att bli t.ex. mer ilskna. De förtränger ännu mer för att kunna upprätthålla föreställningen som de vill ha av sig själva. Dessa utvecklar bara deras ego och ofta är det den sortens människor som slutar upp att utöva reiki. Energiflödet minskar också om man inte "flyter med energin" och effekten av reiki avtar. Personerna får intrycket av att reiki inte verkar, när de egentligen bara blockerar sig själva.

Jag kan ge ett exempel på hur jag upplevde sådana saker, t.ex. brukade jag ofta bli arg på långsamma bilförare framför mig eller när det tar en evighet tills de börjar att köra om det blir grönt. På 90-talet, när jag själv lärde reiki, brukade jag efter jobbet fara till olika "reiki träffs". Det var alltid stressigt att hinna dit efter jobbet och jag brukade att trampa ganska så på gasen. I Wien brukade det vara trafikkaos med många dåliga bilförare. På vägen dit byggde jag riktigt upp aggressioner i mig. Men sen när jag var där, var allt "så ljuvligt och kärleksfult". Det var det som jag identifierade mig med, medan jag kopplade bort vad som hända på vägen till reikiträffen. En dag på vägen dit, när jag blev arg igen, fick jag insikten att det är ju det som händer när det hamnar ljus på mina skuggor. Jag blev mycket argare än vad jag blev innan jag var initierad i reiki. Jag blev fullt medveten om att jag inte bara är den människan som jag var när vi hade reiki träff, utan även den ilskna människan som sitter i bilen och visar det utsträckta mellanfingret till andra bilförare.

När jag blev medveten om det, släppte ilskan och jag såg världen med andra ögon. Det är en del av den andliga utvecklingen, att bli medveten om sig själv och att acceptera sig. När man väl har accepterat sina egna dåliga egenskaper, är det lättare att acceptera andra människors dåliga egenskaper. Man kan så att säga älska sig själv och andra människor. Så länge man förtränger sina egna dåliga egenskaper älskar man varken sig själv och andra på riktigt, utan bara bilden som man har av sig och andra.

De självutnämnda ljusarbetarna ser sig som det som de vill se sig som och är helt omedvetna om sig själva. De älskar varken andra eler sig själva, utan är bara förälskade i föreställningen att vara en ljusarbetare. Vem som verkligen agerar utifrån hjärtat och inte egot, skiter i beteckningar.

#10: Det där tror jag verkligen det ligger något i. Om jag förstått dig rätt - att människor som är genuint självreflekterande också blir ljusbärare i den meningen att de blir något annat genom sitt arbete med meditation och att iakta och känna igen olika former av egot.

(Nu pratar jag om vardagsmänniskor alltså inte nån totalt upplyst guru)

Det är behagligt och stillsamt runt såna personer känner jag .

Sen är inte alltid deras sätt att vara resultat av medvetet arbete eller ens att de tänkt på detta med ”egot” osv.
Fast jag vet inte om ni håller med mig. Att det finns personer som är liksom upplysta av sig själva i viss mån?

Jag skrev ju om uppdelning mellan psykologi och utveckling och andlighet. Jag kan inte låta bli att se en upplyst person som en mer mogen person.

#11:

Upplysta av oss själva är vi alla när vi föds. Det är vår sanna natur. Senare, när vi börjar att utveckla ett ego och ett förstånd, börjar vi med våra tankar, sinnen och den inre dialogen att bilda en rökridå som hindrar oss att se vad vi till vår sanna natur är. Vi identifierar oss med jaget, kroppen och tror på den falska identifikationen. Vi betraktar världen som bara är en kronologisk följd av sinnesintryck, som förståndet "översätter" till det som vi är "inställda på" som verklighet.

Upplysning är att stoppa denna följd av sinnesintryck och den inre dialogen, för att erfara den sanna naturen och att se att världen som vi betraktar som verklighet bara är en illusion. Det är ingenting som man kan sträva efter, för själva strävandet är en del av rökridån. Men man kan erfara det i meditation eller kundaliniresning.

Själva erfarenheten leder inte till att man plötsligt blir mer mogen och vis, men den kan sätta igång en utvecklingsprocess som får en att mogna och bli visare. Det är en lång process, som egentligen aldrig slutar upp. Sen finns det olika åsikter om vad upplysning är. Somliga föreställer sig en vis och mogen person. För andra är det själva erfarenheten att erfara sin sanna natur som är upplysning.

Själv bryr jag mig inte om beteckningar. Jag lever helt enkelt. Däremot har buddhisterna beteckningar för allt, t.ex. samadhi eller nirwana. Själv tycker jag att det är för krångligt och onödigt att klassa sina erfarenheter i kategorier. Det är också en del av rökridån och leder till att sträva efter dessa beteckningar.

#11: Visdom kan också komma pga livserfarenheter helt utan att man medvetet arbetat på sig själv. Så jag håller nog med dig i vad du skriver om "vardagsmänniskor".

#13:

Att lyssna på sitt hjärta leder också till visdom.

#14:

Ibland är det svårt dock att skilja på mage och hjärta!

Jag brukar ibland invända när folk pratar om hur man bör styras av den allsmäktiga "magkänslan".

Jag har en text sparad som jag tror fatamorgana förmedladehär tidigare av nån rajiv Shah.

"Viljestyrkan sitter, i min observation, i solar plexus.
När egot i oss vill ha något, kan vi alltid uppleva spänning någonstans i kroppen. Och det har alltid argument, är alltid för och / eller mot något."

Det handlar kanske mest om hur man använder orden . Men magkänslan har lurat mig!
Å andra sidan känner man ju ofta om nåt är fel "i magen". Jag lutar åt att man ska följa hjärtat .

#15:

Det som kallas magkänsla tolkar jag som intuition. Intuition, instinkt och känslor är kopplade till sakralchakrat och har ingenting med tankar att göra. Viljestyrkan däremot är kopplat til solarplexuschakrat och har med tankar att göra. Ibland kan det vara så att det som man vill, inte riktigt är samma sak som det som man har känslan av att det är bäst att göra och då kan det hända att viljan och tankarna skymmer intuitionen. Intuition fungerar bäst utan tankar.

Hjärtat = hjärtchakrat, som är kopplat till medkänsla och kärlek. Osho beskriver det som att "lyssna på musiken som hjärtat spelar" och det är en ganska tyst musik som man bara hör om man stänger av allt "oväsen" som kommer från tankar och viljan, som orsakas av solarplexuschakrat.

Visdomen kommer från hjärtat. Har man sina chakras i balans, kan man kombinera kunskap och tankar med intuition och visdom.

Det där med tankar och känslor tycker jag är ett svårt kapitel. Jag tycker de är rätt ihopväxta .

Upplever ni era inren som en dialog där ni hör orden?

Ofta när folk pratar om tankar så låter det som man tänker sig en röst som pratar .

Men Jag tycker det är mer som bilder eller filmer.
Och att det finns mycket känslor inbakat i dem.

Jag som neurotiker känner att min "intuition" ofta kan vara felaktigt präglade reaktioner, flyktbeteenden rädsla misstro och annat som inte är så bra

Jag uppfattar det som att du ser på känslor som "rena" och skiljer dem från tankarna? Att du tänker dig att man kan styras av känslorna men inte tankarna?

När jag tänker hjärta tänker jag mer en djup visshet. Jag inbillar mig att tankar ibland kan ha mer rätt än känslor

#17:

Känslor påverkar försås tankarna och tankarna påverkar känslorna. Den inre dialogen består inte bara av ord, utan av ett "görande" i undermedvetandet när vi betraktar världen. Om du läser mitt inlägg "att leva som en krigare" är det förklarat i slutat på inlägget, som jag citerar ur:

"Han förklarade för honom att en sten bara är en sten eftersom han har behärskat "görandet" som förvandlar stenen till en sten. Utan detta skulle det inte vara en sten."

Det är så att säga "görandet" som monterar ihop världen som vi uppfattar som verklighet.

Ibland är det svårt att skilja mellan intuition och annat, t.ex. som du nämnde. Det är inte bara för neurotiker så, utan för alla.