Jag förstår det som att andlighet, enligt Zen, inte handlar om att tänka på, filosofera om eller längta efter Gud (vilket många religiösa verkar tycka). Det handlar istället om att vara i nuet och uppleva varandet till 100%, vara närvarande i allt man gör. 

Jag håller med. Andlighet för mig handlar om min egen andliga utveckling. För att möjliggöra den måste jag erfara genom det jag upplever. Alla intryck påverkar mig även intellektuellt och känslomässigt, detta är på en materiell nivå men det låter mig lära om min materiella kropp. Genom att förstå den och utmana mig själv lär jag mig se skillnad på det i mig som kommer från min andliga aspekt och det som hör till det kroppsliga. På så vis når jag både andlig och personlig utveckling.

Tänker också som du Alwyn, att andlighet inte handlar om att sysselsätta sig med "andliga" saker utan att det är att vara närvarande i allt man gör och att ta emot ögonblicket precis som det kommer. Att det är i mig och i dig och i alla varelser och ting som omger mig här och nur där skönheten och evigheten finns och inte i den gud jag längtar efter eller tänker på.

Så tänker jag också. Att leva det här livet i alla dess aspekter - skala potatis eller annat som vi ofta betraktar som trivialiteter är andligt utvecklande eftersom det vidgar vår medvetenhet. Det handlar också om ansvaret, hur vi handlar och väljer i vardagens olika situationer.

Tride, det här med ansvar och hur vi handlar och väljer, det ser jag som en konsekvens av andlig utveckling. Jag upplever att andlig utveckling handlar mycket om att man vidgar sitt seende, det egocentriska tappar greppet om en och man lär sig att se på saker även ur andras perspektiv (med en större helhet). När jag lärt mig se på situationer ur andras ögon får jag en större förståelse för varför de handlar som de gör. Jag blir inte så ledsen, arg, frustrerad etc. Mer förstående, det är skönt faktiskt när känslolivet lugnar ner sig. Och då jag märker att jag reagerar känslomässigt på ett negativt sätt kan jag ofta gräva i mitt inre tills jag finner orsaken/blockeringen som gör att jag reagerar som jag gör. Då löses den oftast upp av sig själv och jag slipper att känna så där nästa gång situationen uppstår. Med tiden blir man mer ödmjuk, både mot andra och mot sig själv.

Att andlighet inte är nåt konstigt utan något helt mänskligt i vår vardag.

Det vi kallar andlighet kan vara både vår egen inre kärna och den kosmiska verkligheten som vi lever i.

En del som mediterar finner inte Gud, jag vet inte varför men en teori är att de inte inser att de är för egoistiska. Fadern låter de tro vad de vill så "meditatören" möter sitt fantasifoster istället. Sedan tror jag inte att Farsan blir så glad om man går ifrån religionen där Människosonen gett sin Heliga ande till..

Gud är ande. Störst av alla (och jag har mött flera). :)