Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
* Andlighet i vardagen

Andlighet i vardagen III

2008-08-17 09:46 #0 av: [Mariann]

Av Asger Lorentsen, del 3. Familjeliv och andliga engagemang.

 

 

FAMILJELIV OCH ANDLIGA ENGAGEMANG

 

 

 

För många av oss finns det en speciell problemställning om hur stor plats familjen ska ta i vårt liv. Det är naturligt, att när man bildar familj och sätter barn till världen, måste familjeenheten ta stor plats för att man ska kunna skapa de optimala ramarna för nya själars inkarnationer och uppväxt på det yttre planet. Det är alltså mycket vanligt, att i kanske de första15-20åren i en kärnfamiljs liv blir det nästan inga krafter över för utåtvända andliga livsuppgifter och engagemang. Och det är lika naturligt att det kan ske att snabbt skifte till att familjen prioriteras ned, för att de andliga engagemangen väcks till liv och nödvändigtvis ska ta stor plats. I detta fall beror skiftet som regel på att den högre medvetenheten nu väcks till liv på ett så överbevisande sätt, att man måste följa själens kallan. Detta kan för några vara ganska naturligt och utan problem, medan det för andra kan ge kriser angående hur mycket man kan överlämna make/maka och barn åt sig själva. Det avgörande perspektivet som kan vara till hjälp i sådana situationer är, att vi kan föreställa oss själva i en form av tillbakablick över vårt liv, när inkarnationen är avslutad. I denna tillbakablick kommer vi att värdera prioriteringen i vårt liv ut ifrån, vad våra livsuppgifter och gudomliga avtal var, innan inkarnationen började. Den vanligaste problemställningen i detta perspektiv, är att vi på personlighetsplanet tycker att bidraget till familjens välbefinnande är mer viktigt än vissa andra uppgifter som har högre prioritet än familjen, när de samlade själsmålen ses från ett högre perspektiv.

Ju fler förmågor vi har för att hjälpa världen, ju mer vi önskar frihet för att följa våra andliga impulser, ju mer kan familjen upplevas som ett fängelse. När det uppstår denna känsla av att familjen är för snäv att vara i, är det ofta ett tecken på att själen önskar väcka oss till ett större liv, och en mer omfattande livsuppgift! Detta betyder inte att vi inte samtidigt kan ge familjen vad som är naturligt för den att motta. Om vi ger familjen den nödvändiga tiden och uppmärksamheten, och vi samtidigt fortsätter vårt samarbete med hemmets ängel om att skapa healing och inre trivsel i familjen, kan det ofta bli mycket tid och krafter över till ett större liv och till andra livsuppgifter. Problemställningen här är, att vår familj kan tänka i traditionella banor om att det är vår uppgift att ge till familjen först. Äkta makar och barn kan därför uppleva det som ett svek om familjen får lägre prioritet än tidigare. I vårt samhälle är vi vana vid att ett krävande och omfattande arbete med att tjäna pengar till familjens uppehälle och trivsel är accepterat, även om det eventuellt går långt utöver en normal arbetsdag. Det är också accepterat att ha ett omfattande föreningsarbete och politisk aktivitet vid sidan av familjen. Men ett andligt engagemang som inte ger några pengar, och som ingen annan i umgängeskretsen har, kan anses vara så särpräglat eller hobbypräglat, att det bara kan få lov att ske om familjen har fått sina krav tillgodosedda. Men för den andligt inställda människan kan deltagande i exempelvis andliga kurser vara som en livsnerv som ger livsutrymme, för de är som en förlängning av ett andligt engagemang och av själens drivkraft att göra en skillnad på jorden. Utan ett fritt andligt livsrum är det som om man håller på att kvävas, för man önskar att få ut mer av livet eller att ge mer till livet.

För många änglamänniskor är problemställningen här att de inte nänns att svika andra. De kan känna att andra har rätt till krav på deras kärlek. När nedprioritering av familjen leder till att några familjemedlemmar blir ledsna, kan de reagera med att familjemedlemmarna ju också har rätt; "Jag kan ju inte vara orsaken till att andra blir ledsna eller sura, så jag får nog stanna hemma och se till att alla är glada och till freds." Men ibland, när själen väcker ett större andligt engagemang och en större värld till liv, talar själen i verkligheten om att välsignelsen och upplyftelsen av familjen bara är en del av våra livsuppgifter, och att vi lovat Gud att hjälpa många fler människor eller en mycket större del av världen än familjen och de egna medlemmarna.

Om vi försöker förstå frigörelsen från familjerollen djupare blir vi kanske överraskade över att upptäcka, att den äkta hälften och barnen kan utveckla en betydande egoism för den lilla världen, genom att försöka hålla oss enbart till familjen. Även om familjemedlemmarna lider av att vi söker den större världen och nedprioriterar dem, så kommer lidandet vid ett sådant tillfälle att vara en gåva till dem för att bryta en betydande trygghetsorientering i en snäv familjevärld! Om vi märker att så är fallet, är det sunt för familjen att uppleva den brytning som kan uppstå när världen ska bli större för alla. Ibland kan man berätta för sin familj att,"för mig beror trivseln på, att jag får testa mig själv och mina engagemang på den större världen, men detta betyder inte att jag slutar finnas till för familjen, och ge kärlek, glädje, trygghet och fyllnad till familjen. Jag vill bara från och med nu göra det på ett sånt sätt att ni får lov att växa vid att utmanas lite i er trygghet. Eventuellt kan man förklara att för att en människa ska kunna mogna, bli självständig och stå starkare i livet, så kan de inte stanna kvar i drivhus, där det alltid finns beskydd mot stormarna utanför. Familjen skall således bestå av självständiga människor som kan hjälpa och stötta varandra, och som kan skapa ett inbördes förhållande, som inte är baserat på beroende, utan på personligt växande. Bara på så sätt kan alla medlemmar i familjen vara bidragande och inte människor som vaktar på varandra.

 

 

ATT BÄRA ANDRAS BÖRDOR

Ett led i en nyorientering kan vara att familjen ställer sig frågan; "Vad kan vi göra var och en för familjens gemenskap"? För att en familjeorganisation ska fungera, måste varje medlem av familjen ha uppgifter. Detta kan liknas vid en organism där varje organ har sin uppgift för att organismen ska fungera. Vid många tillfällen där en andligt inställd människa blir ombedd att prioritera familjen mindre, visar det sig, att denna människa varit den som haft det största ansvaret i familjen, och en ändrad prioritering mellan familjen och andra livsuppgifter betyder i verkligheten bara, att denna människa ger andra familjemedlemmar lov till att växa av att dessa tar ett större ansvar i familjen och ger större bidrag till familjens fysiska liv och inre trivsel. Många andligt inställda människor har i den förbindelsen den problemställningen att de hellre själv vill bära bördorna, än att kräva av andra att de ska göra det! För de ser, att de har motstånd mot att bära sin del, och att de lider vid tanken på att göra det. Men genom att bära åt andra fråntar vi dem i verkligheten något av deras tillväxt och utveckling. För enbart genom att ta mer ansvar, bidra mer och bära mer, växer vi, och blir mer ansvarsfulla medborgare, och vi mognar vid de eventuella kors som vi känner att vi får. Om vi omvänt bär för andra, kan vi vara med till att stimulera deras egoism, själviskhet, självcentrering och lathet, som gör deras värld mindre istället för större, och som kan ge dem stora problem i andra förhållanden i livet.

 

MIN FAMILJ FÖRSTÅR MIG INTE

Många andligt inställda människor kan känna igen sig i den situationen, att deras partner, deras vuxna barn eller andra i den närmaste familjekretsen eller umgängeskretsen inte förstår deras andliga engagemang, och kanske heller inte intresserar sig för den livssyn och den världsbild, som de själva har. Kanske försöker vi att berätta om vår livssyn i önskan om att någon av våra närmaste kan ta till sig något av det eller åtminstone försöka förstå, vad vår förståelse går ut på. Men ofta drar vi oss tillbaka, för vi märker att det inte finns den respons vi önskat. Nästa gång kanske vi försöker låna ut en bok, som han eller hon tar emot för att försöka förstå oss. Men efter flera veckors utlåning märker vi att det bara är läst några sidor i boken. Vi försöker därefter på olika andra sätt att skapa en bro mellan två olika världsbilder och det slutar med att vi drar slutsatsen, att om vi bara respekterar varandras livssyn så går det bra att leva med, även om vi bara delar några grundläggande ideal om att kärleken är det viktigaste för oss båda. Även om vi då ger avkall på att bli förstådda av en av våra närmaste, så är det dock mest vanligt att vi har en önskan om att det ska ske något, så att han eller hon närmar sig vår livssyn och kanske till och med ger oss rätt i att det till exempel finns liv efter döden, reinkarnation och gudomliga krafter, som kan gripa in i livet. Varför är det så svårt att bygga en bro mellan en spirituell och en icke spirituell livssyn? Och varför är det i de flesta fall inte särskilt sannolikt, att våra närmaste medmänniskor eller familjemedlemmar till slut delar vår livssyn?

I början trodde vi kanske, att det var fråga om att läsa samma litteratur eller att bli överbevisad med samma goda argument, som gjorde att vi själva anslöt oss till en andlig världsbild. Men när det handlar om en form av andlig livsförståelse som inte bara innefattar en andlig världsbild, utan också en öppenhet för gudomliga krafter, inre vibrationer och möjlighet till själsinströmmning. Så kan svårigheterna att bygga en bro förstås, om vi lever in oss i följande situationer:

Föreställ dig att du har en form av medvetande som är fokuserat på den yttre materiella världen, och som nästan uteslutande är präglad av hjärnans tänkande och av personliga känslor och reaktioner på livet. Med utgångspunkt i denna medvetenhet är du inbjuden till att deltaga i olika andliga sammanhang, som du gärna vill förstå, för dessa sammanhang har stor betydelse för din äkta hälft, partner eller en nära vän. I ett positivt försök att förstå deltar du nu i en meditation, som guidas av en gruppledare i ett lokalt andligt center. Du blir ombedd att sluta ögonen, att göra dig stilla och märka ditt hjärtcenter. Du blir ombedd att lyssna till musiken och låta den föra dig djupare in i hjärtmedvetandet. Du märker då också en viss avslappning, du märker att dina tankar blir lugnare, och du kan känna att kroppen slappnar av. Men du kan inte märka att det finns ett hjärtchacra. Du kan inte märka att det finns något speciellt levande mitt i bröstområdet. Du kan inte märka att musiken för dig inåt mot något, som överskrider din personliga värld, för du märker bara vad musiken kanske påminner dig om i ditt eget personliga universum. Du upplever kanske musiken som vacker, som rörande och som lugnande, men du får ingen upplevelse av att den innehåller en vibration som kommer från en annan värld. När du efter meditationen blir frågad om din upplevelse, så försöker du ge uttryck för att musiken var vacker, och att den var rogivande, men du får intryck av att din andligt inställda vän eller partner även har upplevt det som om musiken har ett eget inre liv, som kommer från en värld som inte är personlighetens egna känslor. Du har kanske inte något emot att erkänna att det kan vara inre världar etcetera, men du kan bara inte uppleva annat än det som musiken gör med dig själv och din kropp!

Föreställ dig att du med en fortsatt positiv inställning deltar i en grupphealing. Igen upplever du musiken som vacker och rogivande och som en hjälp att slappna av och  njuta av att bara vara istället för att agera. Du upplever fortfarande inte att det är något speciellt liv i musiken, som kommer från de inre världarna. Du upplever fortfarande inte att det finns änglar på plats, och du känner fortfarande inte att du har ett hjärtcenter, som kan känna en universell ström av healande kärlek, som de andra verkar känna. Du kan uppleva, att din kropp reagerar på avslappningen, så att den känns härligt tung och avstressad efter healingen. Det har kanske förvånat dig att det i slutet av healingen började göra i bröstbenet precis utanpå det fysiska hjärtat. Men du kan inte få det som du känner i det fysiska hjärtat, till det, som de andra berättar verkar ha upplevt, att det s.k. hjärtchakrat blev levande, där de berättar att de kände gudomlig kärlek eller märkte, att det fanns änglaväsen, som healade här och där i dem. Du kan inte heller få det till, att det healas in i auran eller inre kroppar, för det enda du kan märka, är den fysiska kroppen, och vad som eventuellt hände i din hjärna och i de fysiska känslorna. Om igen talar du om för din partner eller nära vän, att det var en skön avslappnande upplevelse, men du känner dig tvungen att dölja, at det som healaren och de andra deltagarna i grupphealingen pratar om, ligger utanför dina upplevelser. Du börjar då spekulera i att de andra bara projicerar en andlig världsbild som förklaringar på känslor av avslappning och inre behag: existerar änglarna, det inre ljuset, den universella kärleken, hjärtchakrat och de inre kropparna bara i deras projektioner, eller är det mig det är fel på, som är så fattig, att jag saknar förmågan att känna, vad de andra verkar känna och upplever?

Som ett sista försök till att förstå, går du med till en sk. Ljustjänst. Du har fått intrycket av, att nu skruvas energierna upp så mycket att alla kan märka något. Om igen sätter du dig vid sidan av din vän eller partner, sluter ögonen och omställer dig till, vad som nu ska ske. Om igen lyssnar du på musik och försöker följa guidningarna om att märka hjärtcentret och att använda dig av din inre känsla. Du når det sedvanliga tillståndet av att vara avslappnad och att njuta av musiken, men när du känner inåt, känner du bara vad som sker i din kropp. Därefter blir du ombedd att sänd ljus till världen eller till ett bestämt problemområde i världen. Du sympatiserar med iden, och du tycker, att det är positivt att så många kan samlas i en god intention att hjälpa världen Du kan också föreställa dig ett område i världen som du gärna vill hjälpa, men du har ingen upplevelse av, att det faktiskt strömmar något genom dig eller från dig! Du öppnar kanske ögonen och ser andra deltagare verka helt hänförda och djupt koncentrerade, som om de verkligen upplever det, som blir beskrivet av tjänstledaren, så du stänger ögonen igen för att känna efter, om du kan känna den healande kärleken strömma något igenom dig, eller om du står tillsammans med ljusväsen från att annat ställe på jorden, eller att naturen håller på att bli levande och helig. Om igen märker du att kroppen reagerar med att bli avslappnad, så du beslutar dig bara att föreställa det som gruppen håller på med, att hjälpa världen, och därutöver bara njuta av musiken. På en tidpunkt i musiken upplever du det kanske som om kroppen blir ganska varm, och det är, som ett tryck över bröstbenet framför hjärtat. Du önskar då, att det ska hända något mer, att du kan märka att något strömmar igenom dig, att du ser färger, att du ser änglar, eller att du hör Gud säga något i ditt inre, en inget a detta sker När sen tjänsten är över, kan du bara säga, att musiken var fin, och att du tror att gruppen gör något, som på ett eller annat sätt är av godo.

 

 

Efter detta tredje försök, måste du ställa dig följande fråga:

Ska jag lita på min partner eller nära väns upplevelse, eller ska jag lita på min egen upplevelse? Om min egen upplevelse är den objektiva förståelsen av, vad som hänt, så måste min partner eller än vara offer för en form av projektion eller hallucination. Det är ju möjligt, men samtidigt verkar han/hon normal annars, och de människor som var med i gruppen gör också ett positivt intryck på mig en om de har rätt varför kan då jag inte uppleva något? Saknar jag verkligen förmåga till att känna inre energier inre världar och inre väsen? Saknar jag ett hjärtcenter? Saknar jag förmågan till universell kärlek? Saknar jag en hel etage i mitt medvetande? Saknar i verkligheten hälften av den mänskliga potentialen, såsom förmågan till inre känsla, intuitionsförmåga, förmågan till att uppleva gud, eller förmågan till att överskrida mitt eget ego? Om det sista är sant, så är jag verkligen inte bara en fattig människa, jag är också bara en halv människa. Vad måste då min slutsats bli? Om jag inte ska behöva leva med känslan av att vara halv och med känslan av att vara långt efter min i förhållande till min vän eller partner, så måste jag dra slutsatsen att jag är bra som jag är, att den form av medvetenhet jag representerar, är lika värdefull som någon annan form av medvetenhet, och att den andra formen av medvetenhet visst har en del fördelar, men den är inte nödvändigtvis uttryck för en större och mer objektiv verklighet. När jag utifrån denna slutsats tittat lite i min väns eller partners böcker, kan jag se att de alla är skrivna av människor, som tror, att de upplever en annan verklighet, än jag gör. Då jag själv inte kan uppleva denna verklighet, så förblir de för mig teorier. Därför kan dessa teorier inte bli verklighet för mig. Och därför måste jag bara sätta dem på en hylla som det står "kanske, kanske inte" på.

 

Forts del IV

 

Av Asger Lorentsen, Den Gyldne Cirkel

Översättare Gyllene Hjärtljuset

Anmäl
2008-08-17 11:57 #1 av: [Mariann]

Detta har jag upplevt en hel del av, detta att bokstavligen slita sig från familjen alltså.

Mina barn var mkt små när jag var tvungen att följa mitt hjärtas kallan. Yngsta bara 2 år... de andra 4 o 10... och en man som gav motstånd som hette duga...

så...

Anmäl
2008-08-17 13:23 #2 av: Blissis

Jag tror på barmhärtighet och att se till så att alla bitar får sin del om man lever sitt liv i samhället, i en familj, med arbete och vänner. Tjänandearbetet kan ske överallt. Så ser jag på det. Även här på listan sker ett tjänande genom att skriva inlägg som kanske kan betyda något för någon annan (utan att verka tjatig, hoppas jag Glad)

Anmäl
2008-08-17 18:54 #3 av: [Mariann]

#2 Det är ju självklart att tjänande kan ske på många områden i livet... på alla skulle jag vilja säga, även här på forumet precis som du säger Skrattande

 

Allmänt:

tyckte väl att Asger beskriver tex tjänandet i familjen riktigt bra och det kan man flytta ut på arbetsplatsen mm...  ja oavsett var man rör sig i samhället... även en liten buggkurs kan göras till ett tjänande ;)

Nu är det ju så att detta är ju en andlig utveckling sajt och klart att det blir lite tjat om tjänande, eftersom andlig utveckling handlar om det mer eller mindre...

I förlängningen om man menar på att andlig utveckling är "integration av själen i personligheten" och själens enda begär är ju tjänst, så blir det ju automatiskt mkt prat om att "lyfta blicken".

Det kan väl ändå behövas som en balans till allt "navelskåderi" som förövrigt existerar ute i samhället...

Anmäl
2008-08-17 20:50 #4 av: Blissis

Mariann, det känns som om du har lite av en negativ värdering kring att se inåt i sig själv. Jag har känt förut att du talat lite nedlåtande om det. "Navelskåderi" som du kallar det. Är det så? Har du lärt dig nånstans att det är inte lika fint att tänka på sig själv som att vara altruistisk? Jag tror att man behöver se inåt för att komma vidare, att denna självrannsakan är grunden som vi behöver göra för att kunna vara mer och mer altruistiska och inte gömma oss bakom en tjänande fasad med ett själviskt ego bakom som styr och ställer. Förstår du vad jag menar? Och jag tror att det är bra om vi kan dela med oss av hur man har kommit vidare i olika saker som hindrat oss på vår andliga väg och hur livet då förändrats.

Jag uppskattade det Lionadh delade med sig av kring det att ha rätt och hennes insikter kring det som förde henne framåt.

Anmäl
2008-08-17 21:01 #5 av: Blissis

#3

Jag undrar också lite av ditt påstående att själens enda begär är tjänst? Varifrån har du fått det? Har du upplevt det så eller har någon sagt att det är/ska vara så?

Jag upplever att själens begär handlar om samförstånd, harmoni, skönhet, balans, att vilja skapa för helheten, att göra gott osv. Högre andliga kvaliteter helt enkelt. Sedan finns det säkert olika nivåer av dessa som själen tar sig uttryck genom, men det med tjänst upplever jag mer som att finnas i en helhet för en helhet (på min nivå av själskraft som jag är idag).

Så min upplevelse av själens integration i personligheten blir ju då olik din... Glad totalt sett.

Anmäl
2008-08-17 21:29 #6 av: [Mariann]

Blissis, jag har nyss på iFokus lärt mig att kalla detta för "navelskåderi" av andra... tror jag möjligtvis använt det uttrycket två gånger inkl denna gången...

och jag tyckte det var ett bra uttryck för vad som det finns en uppsjö böcker till. Jag önskar mer en balans i det, dvs en kombination av jobba med sig själv och lyfta blicken. Hade en diskussion på annan sajt om detta, där faktiskt fler också sökte en balans i det. Kan hända det blivit mkt fokus på tjänande här...

"Själens enda begär är tjänst" är ett uttryck som inbegriper alla de kvaliteter du nämner. För mig säger det mkt. Det är något som klingar rätt inne i mig, där jag är i min integration.

Jag har garanterat negativa värderingar i massor, jag är nämligen inte fullkomlig, jag jobbar på det, men tyvärr och antagligen till mångas förtret lär jag inte bli det i detta livet.

 

Anmäl
2008-08-18 10:34 #7 av: [Mariann]

För att återgå till #0 och #1

så kan jag se att i min familj så fick de lov att växa, jag var just den som tog största ansvaret, skulle vilja gå så långt å säga att jag levde för dem.

Jag vet när jag pratade med dem så sa de ofta att det blev tomt när jag var borta, "livet" försvann liksom. Det var jag som skapade fyllnaden i familjen vid den tiden. Nu har de lärt sig själva lite mer... men det har tagit iaf 8-10 år att lära om familjen... vilket var hårda år för oss alla....

Så det som Asger skriver i denna delen är självupplevt, det också....

Så detta med att det är en "egotripp" detta också, på ett eller annat sätt... precis som han beskriver i del 4, fast en nödvändig sådan, nödvändig för alla. Men man ska vara medveten om att det är lite  "ego" och en nödvändig fas för att utveckling ska ske... precis som vi pratade om i artikeln "subtilt andligt ego"....

 

Anmäl
2011-12-04 19:30 #8 av: szirius

putt till förnuft

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.