Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
* Andlighet i vardagen

Andlighet i vardagen IV

2008-08-17 09:52 #0 av: [Mariann]

Av Asger Lorentsen, del 4. Medvetenhetens två halvor.

 

 

MEDVETENHETENS TVÅ HALVOR

 

I de allra flesta fall önskar våra partners och nära vänner sannolikt att förstå oss, följa oss och kunna dela några av våra engagemang. Men kärnan i att det är så svårt att bygga en bro mellan en materiell och en spirituell världsbild, är att den spirituella världsbilden bara verkar berikande, upplyftande och inspirerande, om man har en inre känsla eller ett inre igenkännande av delar av denna världsbild! Det är alltså djupast sett chakranas öppenhet för inre vibrationer, som avgör om vi låter oss dras mot andlig litteratur, mot en mer meditativ praxis, mot deltagande i andliga kurser och utbildningar och mot ljusarbete. Ingen människa kan med sin vilja öppna för de inre känslorna, förrän tiden är mogen för det. Men när tiden är mogen, så öppnas det verkligen för en ny nivå i medvetandet. Då är det som om den inre ihågkommelsen om de andliga verkligheterna börjar slå igenom, och/eller som om den inre känsloapparaten i förhållande till vibrationer och inre vetande blir aktiverat. Det är först då som vi kan uppleva att det under en meditation, healing och ljustjänst kommer fram en vibration som inte bara tillhör vårt personliga universum, utan som är en del av de inre världarna, inre riken och högre utvecklande väsen. Vår spiritualitet blir naturlig för oss när vi genom våra inre förnimmelser upplever att gudomen existerar, som frid, fyllnad, varsamhet och kärlek. Från och med då är den andra halvan av vår medvetenhet väckt mer eller mindre till liv, och från och med då kan en allt större utforskning av det andliga börja. För då kan vår inre förnimmelse gradvis nå djupare och djupare till vibrationer, riken och utströmningarna, om utströmmen är så transcendent och så gudomlig, kan livet och kärleken beliva oss, kan förvandla oss och göra oss delaktiga i det universella livet.

Verkningarna av denna öppning till medvetandets andra hälft kan vara en frid, som våra nära inte förstår att vi kan känna. Det kan vara en livsglädje, som ger så stort överskott och en så utpräglad förmåga att klara av svårigheter och utmaningar, att denna förmåga inte kan uppstå ifrån personlighetens psykologi. Det kan vara en förmåga att heala, inspirera och hjälpa andra, som inte bara kommer från de kurser och utbildningar som vi deltagit i. Det kan vara en idealism och entusiasm för ljuset, som är oförståeligt för dem som bara känner till medvetandets yttre halva, och som är beroende av vad personlighetens tankar kan hitta på. Det kan vara en förmåga till optimism å mänsklighetens vägnar, som ger en framtidssyn som är oförståelig för dem som lägger märke till allt negativt som sker ute i världen. Och det kan vara ett kompromisslöst vidhållande av ett bestämt livsengagemang, som kan beundras men inte förstås av dem som inte har en livsnäring från en andlig ström, som utgår från Guds rike.


VAD ÄR SPIRITUALITET?

Den ena slutsatsen av vår lilla undersökning är att vi inte kan övertyga andra, om de inte delar vår uppfattning av livet eller vårt engagemang i livet. De flesta av våra närmaste skulle verkligen gott kunna tänka sig att förstå oss bättre, men måste erkänna att det väcker så lite genklang hos dem, att de snart tycker att det är tråkigt när vi börjar berätta. En annan slutsats är, att vi måste glädja oss över de rikedomar som kommer i våra liv, efterhand som vår inre förnimmelse väcks till liv och efterhand som vi känner oss förbundna med den djupare medvetenhetens levande strömmar, inspirationer och engagemang. Kvar står då frågan; Är de som inte delar de inre förnimmelsernas rikedomar mindre utvecklade, och kan vi förvänta oss att de någon gång kommer att uppleva detsamma som upplevs av dem som har välutvecklade inre förnimmelser?

För att förhålla oss till den första frågan måste vi försöka förstå vad spiritualitet verkligen är. Spiritualitet kan definieras som den naturliga att leva utifrån andens och själens liv. Med denna definition menas också att vi är spirituella i den omfattningen att vi har förmågan att överskrida personighetens begränsningar och vara engagerad i det större livets mål och uppgifter. Oavsett vilken världsbild vi har och oavsett vilka inre upplevelser vi kommer att få, är vi alltså inte spirituella så länge vi bara är upptagna av vår egen personlighets upplevelser, njutningar och behov. Omvänt kan spiritualitet vara oberoende av inre upplevelser och teoretisk livsförståelse, för kärnan i äkta spiritualitet är att glömma sig själv, för att hjälpa, stötta och gagna en större helhet, utan att vara motiverad av en önskan om egen vinning. I denna förståelse är människor med en andlig livsuppfattning och människor som inte delar denna uppfattning, i princip lika, om deras gärningar och dagliga livshållning har samma grad av självförglömmande och engagemang i att göra något bra för världen. I verkligheten är många så kallade andligt inställda människor i långa faser mer självupptagna än några av deras nära vänner eller familjemedlemmar, för det kan lätt uppstå en förvrängd och glamorös form av spiritualitet, som ökar självcentreringen och minskar engagemanget i den större helheten och den faktiska hjälpen till världen.


VÄXLANDE FASER AV INRE ÖPPENHET OCH AVSTÄNGDHET

Svaret på frågan om, huruvida människor som inte har förmåga till inre förnimmelser kan få denna förmåga, kan låta som följande: Förmågan till inre förnimmelser kan öppnas och stängas, beroende på vad det högre medvetandet önskar att det ska vara fokus på i en bestämd inkarnation eller i en bestämd livsfas. I den generella bilden finns en tendens, att när egomedvetandet ska växa i solarplexus, stängs det av för tidigare inkarnationers inre förnimmelseförmåga. Denna förmåga kan i långa utvecklingsfaser vara riktade mot det eteriska livet i naturen och lägre astrala liv med dess andeväsen och elementalformer. När det stängs av beror det på att vi ska individualiseras och tränas i att vara fokuserade i den fysiska världen. Som regel öppnas den först igen, när vi närmar oss den första invigningen. Med denna nya öppenhet börjar hjärtcentret väckas, och därmed förbinds vi till det inre livet igen, men nu på en högre nivå. Med denna högre nivå får vi förmågan att förnimma det högre astralplanets frid och livsglädje, och de förståelser och ideal i de mentala ljusvärldarna som bryter personlighetens snäva tankevärld. Samtidigt med denna långsiktiga växling mellan inre och yttre medvetande finns det mindre cykler som växlar mellan om det fokuseras på inre eller yttre förnimmelse. Detta betyder i praktiken, att när vi närmar oss den första invigningen där den nya, inre förnimmelsen vanligtvis börjar, och även mellan den första och andra invigningen, kan det komma perioder där vi får mer eller mindre avstängt för denna förnimmelse, för att kunna bli mer konkreta och individuella i vårt medvetande.
Ett led i att bli konkret och individuell kan vara att vi skall bli mindre naiva i vår inre öppenhet, och att vi ska utveckla ett bredare fundament för att kunna klara oss i den fysiska världen och för att kunna förmedla det andliga på ett sätt, som kan integreras i den mänskliga civilisationen. Det är ganska vanligt att människor i en sådan mindre cykel har lust att hålla på med det spirituella, samtidigt som de känner att de inte är i stånd att förstå och uppleva det inifrån. I dessa fall kommer den inre spiritualiteten som regel att yttra sig som ett relativt osjälviskt och harmoniskt levnadssätt. Många av de gånger som våra närmaste inte kan följa oss, visar det sig samtidigt att denna människa har en utomordentlig förmåga att fungera på det fysiska planet, att tackla svåra situationer och att bryta igenom samhällets komplicerade värld, medan den människa som har lätt för andliga upplevelser står maktlös och eventuellt blir desorienterad eller förlorar förmågan att kunna skapa en förändring i det konkreta livet. I sådana här fall märker vi ofta värdet av att inte vara för inåtgående i sin livsupplevelse, och vi märker att de två medvetenhetsformerna var och en på sitt sätt har lika många starka sidor och helst ska de kunna samverka med varandra. Denna samverkan finner vi ofta i parförhållanden.
En ännu mindre cykel av samma företeelse kan uppstå inom den egna inkarnationen, där det för många människor är vanligt att man har en viss andlig vakenhet i barndomen och den tidiga ungdomen, medan den nästa fasen oftast från 16-18 årsåldern fram till mitten av
30-årsåldern, är markerad av att man ska utveckla en större förmåga att vara fokuserad i det fysiska, att klara utmaningarna i mänsklighetens universum, samt att få en solid bas av sunt förnuft och konkret logik. Inom den esoteriska läran är den optimala formen av spiritualitet ett medvetenhetstillstånd som byggs på förmågor som konkret logik, sunt förnuft och en kapacitet att klara den fysiska världens komplicerade utmaningar. Om den andliga väckelsen sker i en tredje fas, (efter 35 ca) i en konkret inkarnation, är det beroende av vilket mål själen lagt för den gällande inkarnationen. Ibland sker nästan en automatisk väckelse efter livets mitt (35), ibland sker det en väckelse av den inre förnimmelseförmågan i samband med djupgående kriser som väcker själva hjärtchakrat till liv, men i många fall är de inte en del av livsbanan att denna form av andlig väckelse ska ske i den pågående inkarnationen.
Bakom förståelsen om växlande faser mellan inre och yttre förnimmelser ligger en grundläggande andlig förståelse för att varje uttryck för livet har lika mycket berättigande; Det är precis lika gudomligt fullkomligt att vara materialistisk inställd och fokuserad i den konkreta världen, som det är att vara spirituellt inställd med fokusering på de inre världarna.
Det är djupast sett gudomen själv som utvecklar sig med en exakt hänsyn till, hur mycket den samlade gudomliga utvecklingen på en planet, ska ha sin fokuserade medvetenhet på. Det betyder att hela mänsklighetens civilisation har användning för en precis balans mellan de olika ingredienser av medvetenhet som vi var och en representerar. Men det betyder också att dessa balanser förändrar sig efterhand som det samlade livet på jorden har fått de nödvändiga erfarenheterna och är redo att möta nya. I praktiken betyder detta att vi kan tränas i att se att varje människa har lika stort berättigande i den samlade gudomligheten på jorden. När detta går upp för oss på djupet, slipper vi önskningar om att våra närmaste ska ändra sig och ha samma inriktning som oss själva, och vi kommer att glädjas över att de kvaliteter som andra uttrycker är likaberättigade aspekter av livets samlade utmaningar.

FASER AV ANDLIG VÄCKELSE


En speciell svårighet med att uppleva att våra närmaste inte förstår oss, är att avstånden i livserfarenheten vidrörande det spirituella kanske i verkligheten är långt större än vi trott. Detta kan illustreras med att vi kan studera vilka faser en förändring av de livsförståelser och det livsengagemang vi själva gått igenom bara i den nuvarande inkarnationen. Om jag till exempel ser på vilka faser av andlig väckelse många människor som kommer till vårt andliga utbildningscentrum, Den gyllene cirkeln, har gått igenom, kan det beskrivas upp till sju olika faser eller kapitel i förändringen till en andlig livsinställning. Problemställningen här är att de som representerar den första eller en av de första faserna tror, att de som representerar en av de sista faserna, bara är en enkel fas framför där man själv är. Medan i verklighetens värld går de flesta av oss igenom fas efter fas efter fas eller nivå efter nivå, med så många medvetenhetsskiften, att vi inte kan förvänta oss att andra människor kan förstå hur vi tänker och känner så länge det är mer än två fasers skillnad.

Den borgerligt-materialistiska livssynen. I denna fas tänker vi mycket konkret. Vi är upptagna av vad vi kan få ut av det materiella livet, och vi ser en tillvaro som optimal om vi har ett minimum av materiell rikedom. Maximum verkar mer logiskt. Eller tänker jag fel?

Trivsel som värdemål. Vi är i denna fas upptagna av, hur vi kan få det bra på ett inre sätt. Vi önskar att vår nära familj ska trivas, även om den kanske får mindre materiellt välstånd. Vi nedprioriterar arbetet och upprioriterar sunt leverne, psykiskt välbefinnande eller annat, som ökar livskvaliteten. Det är i denna fas, vi kan bryta den gräns som det måste vara att skifta från accepterad medicinsk behandling till alternativ behandling.

Öppenhet för inre energier. I denna fas går vi kanske på yoga och börjar kanske meditera för att nå ännu djupare livskvalitet, som vi förknippar med ett avstressat tillstånd av inre varande, inre frid och inre glädje. Gradvis märker vi att vi kan ana en form av medvetandetillstånd eller ett tillstånd av frid, som sannolikt är oberoende av oss själva. Därmed öppnar vi oss för, att det kan finnas energier som finns bakom det personliga och materiella livet, och vi öppnar oss så att vi kan bli delaktiga i dessa energier när vi bara går tillräckligt djupt i oss själva. I förhållande till vår livsförståelse, är det här naturligt att vara öppen för att medvetandet kan överleva när kroppen dör, att det finns reinkarnation, och att utvecklingen i princip kan vara för evig, för den kan fortsätta även om fysiska former dör.

Väckelse av den inre optimismen. I denna fas är det mest typiska att hjärtcentret börjar fungera som en antenn för inre energier och inre världar. Därmed anar vi att det inte bara finns frid, utan också ljus, glädje och framsteg i de inre världarna. Det är i denna fas den så kallade New Age- medvetenheten väcks till liv. När denna medvetenhet kan bli så genomgripande, beror det på att den i verkligheten representerar vårt naturliga medvetande på de inre planen som vi befinner oss på mellan de fysiska inkarnationerna. Plötsligt märker vi att det är ganska naturligt för oss att tro på inre världar, reinkarnation, den eviga utvecklingen, änglariket och på det gudomliga som liv, glädje och kärlek. Det är också i denna fas, som vi inifrån börjar ana att vi är delaktiga i en gemensam mänsklighet, som igen är delaktig i samma gudomliga liv. Denna upptäckt kombinerad med en förnimmelse av en förbundenhet med vårt hemuniversum, ger som regel en optimistisk framtidssyn eftersom vi upplever att de gudomliga energierna är lika verkliga som den fysiska världen.
Den teosofiska medvetenheten . I nästa fas börjar den teosofiska världsbilden bli naturlig för oss. Denna världsbild kan kallas för en överbyggning på New Age-medvetenhetens livssyn. Med den teosofiska världsbilden följer att vi får integrerat i vårt dagsmedvetande att det finns en stor plan för utvecklingen på jorden, och att vi själva har vår roll att spela i denna plan. Det betyder också att vår egen inre trivsel och New Age - medvetenhetens livsglädje blir nedprioriterad, medan förståelsen av världstjänst och själsmålet med den nuvarande inkarnationen blir mer central.
Ljusarbetarens hållning och förmågor integreras. I denna fas ser vi konsekvensen av den teosofiska förståelsen och av väckelsen av själsmålet. Vi blir medvetna om att vi kan göra en skillnad i världen genom arbete med vibrationer. Vi tränas i att bli genomskinliga för det gudomliga. Vi tränas i att kunna heala på allt mer omfattande sätt, och vi tränas i olika former av vit magi under Den Stora Planen för mänsklighetens förvandling, civilisationens upplyftelse och det gudomligas manifestation på jorden. Vi ser oss som medvetna samarbetspartners med inre ljusriken eller Det Stora Vita Broderskapet.
Spirituellt levnadssätt. Först på denna nivå är det naturligt för oss att leva spirituellt, vilket vill säga att låta den levande själs- och andevibrationen strömma genom oss som ett naturligt tillstånd under hela dygnet. Detta kombinerat med att vi nästan automatiskt väljer att prioritera liv högre än form, mänsklighetens utveckling snarare än personlighetens välbefinnande och nedfällningen av själva Guds rike som levande ande och kärlek snarare än den typ av konkreta handlingar, som bara hjälper en kort tid.

Om du kan känna igen hur du kanske under fem eller tjugofem år rört dig genom fem eller sex av de ovan beskrivna faserna, så vet du att det att bli förstådd av sina närmaste inte är en fråga om att de ska läsa en speciell bok eller liknande. För även bland andligt inställda människor kan vi bara förvänta oss att bli fullt förstådda av dem som är igång med eller har passerat samma fas eller nivå, som vi själva är engagerade i. Och vi kan förvänta oss viss förståelse från dem som befinner sig erfarenhetsmässigt precis framför oss. Det betyder i praktiken att vi kan vara tillsammans med människor som verkar dela samma andliga världsbild, talar samma språk och använder samma ord, och ändå förstår vi i verkligheten inte varandra. Det kan dock gå lång tid före vi upptäcker detta.

Djupast sett är situationen att inte bli förstådd en oundviklig ingrediens i den andliga utvecklingen! Detta, att inte bli förstådd ger oss många smärtor och skapar en form av andlig ensamhet, som kan upplevas som en form av ett inre kors. Men detta kors kan vara nödvändigt för att vi ska mogna, för att vi ska bli djupare, för att ge oss förmågan till ensamhet, för att stärka vår förmåga att lita på det inre förbundet med vårt djupare väsen och för att ge oss det allvar, den mognad och det andliga vidhållande, som omskapar oss från att vara gruppberoende individer till att kunna bli starka pelare, som gudomens andliga tempel på jorden kan byggas på.

 

Av Asger Lorentsen, Den Gyldne Cirkel

Översättare Gyllene Hjärtljuset

 

 

Anmäl
2008-08-17 12:08 #1 av: [Mariann]

"Oavsett vilken världsbild vi har och oavsett vilka inre upplevelser vi kommer att få, är vi alltså inte spirituella så länge vi bara är upptagna av vår egen personlighets upplevelser, njutningar och behov. Omvänt kan spiritualitet vara oberoende av inre upplevelser och teoretisk livsförståelse, för kärnan i äkta spiritualitet är att glömma sig själv, för att hjälpa, stötta och gagna en större helhet, utan att vara motiverad av en önskan om egen vinning. I denna förståelse är människor med en andlig livsuppfattning och människor som inte delar denna uppfattning, i princip lika, om deras gärningar och dagliga livshållning har samma grad av självförglömmande och engagemang i att göra något bra för världen. I verkligheten är många så kallade andligt inställda människor i långa faser mer självupptagna än några av deras nära vänner eller familjemedlemmar, för det kan lätt uppstå en förvrängd och glamorös form av spiritualitet, som ökar självcentreringen och minskar engagemanget i den större helheten och den faktiska hjälpen till världen."

Detta är det som jag hela tiden försöker förklara... detta som är en av mina käpphästar... Oskyldig

Jag ser så tydligt på många ställen inom sk andligt inställda/"new agere" denna egoism... det är det som gör att många tror att andlighet går ut på att själv få det bra...

och när sådant nämns får man på moppo av sk andligt inställda människor...  Förvånad

det var också detta jag fick brottas med när jag började för 15 år sedan drygt... min respektive tyckte jag vara egoistisk och du som pratar om tjänande...

 

Anmäl
2008-08-17 13:19 #2 av: Blissis

Ett tjänande kan väl också ta en egoistisk form? Jag tjänar för att bli bekräftad, för att bli sedd, för att känna mig viktig och för att jag tror att det är viktigt osv. Motivet bakom vi gör något anser jag alltid är viktigt att skärskåda.
Och det är därför jag tar upp det här med kultivering av jaget och vikten av att läsa det som ger en andlig vägledning i vardagen, här och nu, i relation med allt omkring mig. För tjänande i sin grund handlar inte bara om en ljustjänst  t ex mellan 18 och 19 utan om hela ditt varande i relation med allt hela tiden. Hur mycket kan jag tänka på andra i allt som händer mig och som jag gör? Hur kommunicerar jag med andra? Vilket motiv har jag bakom? Rädsla eller kärlek?
Om man upplever att man inte kommer vidare tror jag att det är viktigt att se vilken bit man missat.

 

Anmäl
2008-08-17 13:40 #3 av: [Mariann]

Håller med dig, det är alltid motivet bakom som är det viktiga, alltid!

Anmäl
2008-08-17 15:55 #4 av: Eremitha

Precis! Jag undrar om det finns någon genuin altruism innan man kommit ganska långt på vägen, eller i kultiveringen, som också är ett vackert och väl beskrivande uttryck.

En vän till mig har under många år arbetat utomlands bland fattiga och sjuka i Afrika och Indien. Hon sa en gång att hon ofta fick höra från människor här hemma att hon var så fantastisk som uträttade detta arbete, och gjorde så mycket för människor i nöd.

- Men, sa hon till mig, så är det inte. Jag gör det inte för dom, jag gör det för mig.

Insiktsfullt, tyckte jag. Vi åtminstone jag, har alltid mer eller mindre egotillfredsställelse med i bilden. Det känns bra att göra något gott för andra utan att få något tillbaka.

Fair Winds and Following Seas!

Anmäl
2008-08-17 22:42 #5 av: [Mariann]

Jag är övertygad om att det ofta, om inte alltid, börjar som något "egoistiskt". För att med tiden övergå efterhand som man får förvandlat den delen till något mer altruistiskt. Lite som vi snackade i tråden subtilt ego...

Så för mig känns det också bra att göra något för andra. Glad hur som så är det där jag är, det är det jag jobbar med att göra nått för andra med ett så litet krav, helst inget, om att få något tillbaka.

Jag inser ju att vi är alla på olika steg och i olika processer, jag är i denna process...

Anmäl
2008-08-18 01:59 #6 av: Andriel

Men nog är det väl ändå så att spiritualitet dvs andlighet bör ha tron på medvetenheten om anden aktiverad rent definitionsmässigt. Det räcker inte med att en människa lever  som en kristen och tjänar det sammanhang hon lever i alldeles ypperligt för att hon ska kunna benämnas som en andlig människa, om hon inte har minsta förnimmelse ellaer aning om att vi är ande. Så länge man inte har någon aning om att verkligheten är andlig, så spelar det ingen roll hur andligt man beter sig. Det finns enligt min mening heller inget speciellt hedrande och anmärkningsvärt karaktärsdanande i att följa de riktlinjer som systemet kräver att du ska följa. Det är ju det allra enklaste man kan göra. Att följa strömmen. Det är motsatsen som är karaktärsdanande. Att följa samvetet när man vet att samhället följer fel spår. Att ta en annan väg ledsagad av en förnimmelse av sannningen om Guds plan. Våga vägra solidaritet när orättrådigheten styr. Ursäkta tonen! 1:a strålen. Ett osjälviskt tjänande måste vara uppfyllt av kärlek för att kunna vara osjälviskt. Kärleken måste vara personligt opersonlig för att kunna vara villkorslös. Personlig till sin karaktär och opersonlig till sin kvalite. Tjänandet är skapande och jag är inte beroende av resultatet. Då är det inte egoism!

 

Anmäl
2008-08-18 02:22 #7 av: Andriel

Man måste ju faktiskt skilja på begreppen här. Det är klart att självförglömmelse och tjänande är kärnfaktorer i begreppet spiritualitet och andlighet i en objektiv bemärkelse, men inte i en subjektiv bemärkelse. Den egna spiritualiteten (andligheten) måste ha med den egna upplevelsen att göra. Den egna andliga medvetenheten. Annars skulle man kunna kalla alla vackra självförglömmande tjänandeaktiviteter som andliga och det kan man . Men inte andligt medvetna. Ett bisamhälle tex. Det finns inget mer självförglömmande och tjänande än ett arbetsbi. Men det är inte ett spirituellt bi för det. Andlighet har med medvetenhet att göra i första hand. Tack

Anmäl
2008-08-18 08:46 #8 av: [Mariann]

Bra förklaring Andriel.

Jag tänkte i natt på det som vi skrev i annan tråd, att för en mästare dvs 5 inv, så är kärleken lika naturlig som det är att andas för oss. Den utströmmar i handling lika naturligt/instinktivt.

Vår fysiska kropp begär ju syre, dvs andas är ett slags begär, en instinkt... när vi kommit dit hän att vi kan tjäna med kärlek lika instinktivt så är det slutet av andlig utveckling.

kärlek är ju den spontana handlingen av kärlek givet utan baktanke eller behov av egen vinning... för att man inget annat kan...

Lite som Martin Luther King sa: Här står jag kan inget annat!

Det är väl det som är träningen för oss alla...

 

Förklaring till de som grunnar över mitt tjat om tjänande:

Ofta kan jag nämna dessa människor som är mer mot slutet av sin andliga utveckling, därför de är mina förebilder, men visst sker tjänande i smått också, bara för att jag inte nämner det i varje inlägg betyder inte det att jag inte erkänner sådant.

 

Anmäl
2008-08-18 08:58 #9 av: [Mariann]

Nu kan vi ju också ta med i beräkningen att alla som tjänar större helheter  kanske inte proklamerar sina inre förståelser... vem vet vad som ligger på deras skrivbord eller som nattlektyr??

Tänker Einstein här....

 

(... så andlig utveckling är ju givet en utveckling i medvetande, eftersom invigningsvägen är en utvecklingsväg genom medvetandeutvidgningar... strax lägger vi ut en artikel om Dicipelskapets väg/Lärjungaskapets väg. För den som vill studera närmre de processer som mellan de olika stegen/dörrarna/invigningarna... vilka öppnas av " rätt mått och vikt"...

Så för att träda genom dörren till nästa steg, ska man redan innan uppnåt de mått och vikter som ligger bakom dörren. Det är inget du får som gåva... utan det ska vara uppnådda "mått och vikter" och inom de tre olika aspekterna Vilja, intelligens och kärlek. För dörren öppnas först då dessa blad i hjärtat och den egoiska lotusen är på plats... mått o vikt... )

 

Anmäl
2008-08-18 11:50 #10 av: Blissis

Som jag ser det så kan tjänandet ta olika former för olika människor, det behöver inte vara healing eller andligt arbete för alla menar jag på, utan just det att kultivera sig själv t ex är ett stort tjänande för planeten och att kunna manifestera denna godhets- och kärlekskraft i allt på ett så vist sätt man bara kan utifrån där man står idag.

Dessa stora andliga ledare hade sin väg som sin livsuppgift och med den manifestationsformen. Vilken är din idag, där du står just nu, vilket är ditt nästa steg som andlig varelse, dvs som ett tjänande verktyg för en osjälvisk kärlekskraft?

Som jag ser det så är det i arbetet med att vara i samklang med universums principer som en del av tjänandet sker. Ju mer samklang vi är desto mindre belastning utgör vi. Sedan kan denna samklang ta sig mer eller mindre storartade former i sin manifestationsform men jag tror inte att den måste ske på vissa speciella sätt, generellt sätt. Jag tror att vi alla har en väg att följa och löften som vi avgett, det viktiga är att komma ihåg dessa när de dyker upp och inte lägga fokus på vad vi tror att vi ska göra för att det ska vara stort nog att duga. Jag menar alltså mentala bilder utifrån som styr så att de förblindar oss i de inre skeenden och vägvisningar som kommer till oss.

Anmäl
2008-08-18 12:47 #11 av: Eremitha

Tack för alla visa, insiktsfulla inlägg ovan - ni berikar mig!

Vill bara tillägga att många, till exempel jag, ofta spontant likställer begreppet tjänande med något slags praktiskt görande i osjälvisk kärlek. Och sä är det förstås också för det mesta. Men vi får inte glömma att det inte måste ske på det sättet. Eremiten i sin hydda, som vigt livet åt ständig bön och kontemplation i syfte att stråla ut ljus och kärleksenergi till världen, utför också ett viktigt tjänstearbete. Därför kan ingen - som Mariann var inne på - egentligen ha någon uppfattning om vad människor uträttar avseende andlig tjänst. Man kan bara själv avgöra vilken karaktär av tjänst man har kapacitet och potential att utföra. Och hur otillräcklig man är ...

Fair Winds and Following Seas!

Anmäl
2008-08-18 13:37 #12 av: [Mariann]

och när man tjänar på toppen eller mer av sin förmåga... tex åtar sig uppgifter som man knappt klarar av och där man får uttnyttja all sin kapacitet och lite till.... då sker utveckling!

När man inser att man stoppar handen in i ett getingbo.... och håller kvar den.... oavsett vilka bett man får... ibland får man plikta med livet....

När man inser att man kanske inte har full kunskap för uppgiften... men förhoppningsvis växer med den.... man kanske får visa sina svagheter, sitt ego, sina begränsningar och ändå fortsätta oförtrutet sin uppgift....

Då sker utveckling...

När man tar klivet ut i "synligheten" med allt vad man innehåller.... och möter livet, motstånd och oförstånd... då sker utveckling...

Detta görs väl oftast osjälviskt... för vem vill leva under sådana premisser, med handen i getingboet? Inte vare sig personligheten eller egot väl?

Grunnar Mariann

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.