Annons:
Etikettandlig-upplysning
Läst 532 ggr
FataMorgana
4/30/19, 11:07 AM

Osho om sin upplysning

Här har jag översatt en del av Oshos upplysning från denna sida. Har bara tagit med det som jag finner mest intressant. Skulle bli alldeles för långt annars. https://www.die-welt-ist-im-wandel.de/Osho_Die_Erleuchtung.htm

Den engelska versionen hittar ni i sin fullständighet här:  http://www.oshoworld.com/biography/innercontent.asp?FileName=biography4/04-07-enlightenment.txt

För er som intresserar sig: 

Du frågar mig: vad hände när du blev upplyst?

Jag skrattade. Det var ett riktigt högt skratt,  för  jag såg hur absurt det är att försöka bli upplyst. Hela saken är så löjligt för att vi är födda upplysta. Och att sträva efter något som redan finns där är helt absurt. Om du redan har det, kan du inte nå det. Du kan bara nå saker som du inte har, som inte är en del av ditt varande. Upplysning är dock din egen natur.

Man kan inte göra upplysningen till mål för sin ärelystnad. Förståndet är ärelystet. Det vill ha pengar, makt, prestige. Och när förståndet en dag blir trött på alla utåtriktade aktiviteter strävar det ärelystet efter upplysning, efter Nirvana, efter Gud. Ärelystnaden är dock densamma; bara objektet har ändrats. Först var objektet ute, nu är objektet inuti. Men inställningen har inte förändrats, beteendet har inte förändrats. Man förblir i samma rutin. "Den dag jag blev upplyst på" är helt enkelt den dag jag insåg att det inte finns något att uppnå, att man inte har någonstans att gå, att man inte har något att göra. Vi är redan gudomliga, vi är redan perfekta som vi är. Ingen förbättring behövs, inte den minsta förbättring. Gud har aldrig skapat någon ofullkommen. Även om du stöter på en ofullkomlig person, kommer du att se att han är perfekt i hans ofullkomlighet. Gud gör aldrig någonting ofullkomligt.

När jag säger "Den dag jag uppnådde upplysning" använder jag fel språk eftersom vi inte har något annat språk. Vi gjorde språket. Det består av ord som uppnåelse, prestation, mål, förbättring, framsteg, utveckling. Våra språk har inte uppfunnits av de upplysta. Och de kunde inte ens skapa ett språk, inte ens om de skulle ha velat det, eftersom upplysning äger rum i stillhet. Hur kan man uttrycka stillhet med ord? Vad som man än gör, kommer orden att förstöra något av stillheten. Lao Tzu sa, " I Det ögonblick som sanningen förklaras är det redan fel." Det är omöjligt att förmedla sanningen. Ändå måste vi använda språk. Det finns inget annat sätt. Det är därför jag säger "den dag jag uppnådde upplysning", och det var varken något som blev uppnått eller något som jag uppnådde. 

Jag skrattade den dagen åt mina dumma, löjliga ansträngningar för att uppnå den. Jag skrattade åt mig själv den dagen och skrattade åt all mänsklighet den dagen, för alla försöker att få någonting, att uppnå någonting, att förbättra någonting.

Kort före 21 mars 1953, sju dagar innan, slutade jag att arbeta på mig själv. Det kommer ett ögonblick när man ser hur meningslös all ansträngning är. Du har redan försökt göra allt som är mänskligt möjligt. Vad ska du göra mer? Utav ren hjälplöshet ger man upp hela sökandet.  På den dag jag slutade att söka, på dagen jag inte längre letade efter något, när jag inte längre förväntade  mig att något skulle hända började det att hända. En ny energi steg från ingenstans. Hon kom inte från en källa. Hon kom från intet och från allting. Hon var i träden, i stenarna, på himlen, i solen, i luften,  hon var överallt. Jag hade sökt hårt och trodde att hon var långt borta, men ändå var hon så nära, så omedelbar. Mina ögon var långt borta, riktade på horisonten och hade förlorat förmågan att se vad som låg direkt framför mig. 

På dagen som ansträngningen slutade, slutade jag också. För man kan inte  existera utan ansträngning; man kan inte existera utan önskningar; man kan inte existera utan att sträva efter någonting. Det som vi kallar för egot eller för jaget är ingen sak, det är en process. Det är inget substantiellt som finns inom dig. Du måste återskapa det varje ögonblick. Det är som att cykla: Så länge du tramar på pedalerna  fortsätter cykeln att rulla. När du slutar stannar den. Kanske rullar den en liten stund till, men i själva verket stannar cykeln när du slutar trampa. Den har ingen energi, ingen mer kraft att köra. Den faller omkull. 

Egot existerar bara för att vi hela tiden driver våra önskningar, för vi är alltid är ute efter att få något, för att vi är alltid är ett steg framför oss själva. Det är det som gör egot, steget ut ur dig själv, steget in i framtiden, steget in i morgon. Detta steg in i något som inte existerar skapar egot. Eftersom det kommer från något som inte existerar, är det som en Fata Morgana. Den består bara av önskningar och begär och inget annat. Den består bara av törst, inget annat.

Egot är inte i nuet. Det är i framtiden. Om du är i framtiden,  då verkar egot ha verklig substans. Om du är i nuet är egot en skenbild. Den försvinner gradvis. Dagen jag slutade leta … Det är inte ens rätt att säga att jag slutade söka. Det är bättre att säga: Dagen sökandet upphörde … Låt mig upprepa: Det är bättre att säga; den dag som sökandet slutade på. För om jag slutar, är "jag" tillbaka i spelet. Då blir uppehörandet till min ansträngning igen. Begäret är i en mycket subtil form fortfarande kvar.

Du kan inte sluta begära, du kan bara förstå det. Och genom att förstå upphör begäret. Kom ihåg, ingen kan sluta att begära någonting. Men verkligheten  träder in bara när begäret upphör. Det är  ett dilemma. Så vad ska man göra? Begäret finns där och buddhor berättar ständigt för oss att vi måste sluta begära för att i nästa andetag säga att man inte kan sluta begära. 

Vad kan man då göra? De sätter människor i ett dilemma. Förstås begär de saker och sen säger de att man måste sluta begära. Okej. Och då säger dom att man inte kan sluta begära. Vad ska man då göra nu? Begäret måste förstås. Man kan förstå det. Man kan helt enkelt se hur meningslöst det är.  Det är nödvändigt att förstå det, att skåda det direkt och begrunda det djupt. Den dag  begäret upphörde kände jag mig väldigt hopplös och hjälplös. Inget hopp, ingen framtid. Inget hopp, för allt hopp har visat sig meningslöst, det leder ingenstans. Man vrider sig i en krets.  Målet dinglar hela tiden framför näsan. Om och om igen skapar det nya illusioner, det luras igen: "Iväg, spring fortare, du kommer att uppnå det!" Men oavsett hur snabbt du än springer, når du det aldrig. Det är som horisonten du ser runt jorden. Den visas framför dig, men  är inte där. När du går mot horisonten spriger den iväg från dig. Ju snabbare du springer, desto snabbare avlägsnar sig den. Men en sak är säker: avståndet mellan dig och horisonten förblir alltid detsamma. Inte ett enda tum kan minska avståndet mellan dig och horisonten.

Du kan inte heller minska på avståndet mellan dig och din förhoppning. Hoppet är horisonten. Du försöker  att bygga  en bro mellan dig och horisonten genom att projicera dina önskemål på den. Önskan är en bro, en drömbro, som liksom horisonten inte existerar. Därför kan du inte bygga en bro, du kan bara drömma om bron. Du kan inte skapa en förbindelse till något som inte existerar.

På  dagen begäret upphörde, när jag såg det från nära håll och insåg att det var meningslöst, var jag hjälplös och hopplös. Men just i det ögonblicket började något att hända. Det var precis vad jag hade arbetat för i många livstider utan att det hände. I din hopplöshet ligger det enda hoppet. I ditt begär är det den enda uppfyllelsen. Och i din stora hjälplöshet kommer plötsligt hela existensen till din hjälp.

Existensen väntar. Om hon ser att du arbetar blandar hon sig inte i. Hon väntar. Hon kan vänta oändligt länge, för att det i existensen inte existerar någon bråttska Hon är evigheten. I det ögonblick du inte är inriktad på dig själv, då du släpper taget, då du försvinner, kommer hela existensen emot dig, hon träder in i dig. Och för första gången börjar tingen att ske.

I sju dagar var jag i en mycket hopplös, hjälplöst tillstånd, men samtidigt kom något nytt fram. När jag säger "hopplös" menar jag inte ordet som du. Jag menar, det fanns inget hopp i mig. Förhoppningen var borta. Jag säger inte att jag var hopplös och förtvivlad. Jag var egentligen lycklig. Jag var väldigt lugn, stilla, samlad, i mitt innersta. Hopplös, men med en helt ny betydelse. Det fanns inget hopp, och heller ingen hopplöshet. Båda hade försvunnit.

Hopplösheten var absolut och totalt. Hoppet hade försvunnit och med det motparten, hopplösheten. Det var en helt ny upplevelse, att vara utan hopp. Det var inget negativt tillstånd. Det var absolut positiv. Det var inte bara borta, utan något nytt var också där. Någonting inne i mig flöt över. Jag blev översvämmad av det. Och när jag säger att jag var hjälplös, menar jag inte ordet som det står i orboken. Jag menar, jag var utan ett själv. Det är vad jag menar när jag säger hjälplös. Jag hade insett att jag inte är. Alltså kan jag inte lita på mig själv. Jag kan inte stå på golvet av mig själv. Det fanns inget golv under mig. Jag var i en avgrund, en bottenlös avgrund. Men det fanns ingen rädsla för att det inte fanns något kvar att skydda. Det fanns ingen rädsla för att det inte fanns någon kvar som var rädd.

Under de sju dagarna skedde en enorm transformation. Den totala transformationen. Och på den sista dagen var närvaron av en helt ny energi, ett nytt ljus och en ny glädje så överväldigande att det nästan var outhärdligt. Det var som om jag exploderade, blev galen av lycksalighet. Den unga generationen i väst har det rätta uttrycket för det: Jag var välsignad, "blissed out". 

Det var omöjligt att förstå innebörden av det som hände. Det var värld av vansinne, så svår att förstå, svår att lägga in i kategorier, svårt att hitta ord, språk och förklaringar. Alla skrifter verkade döda för mig, och alla de ord som någonsin använts för att beskriva denna erfarenhet såg bleka och blodlösa ut. Detta var så levande! Det var en våg av salighet.

Hela dagen var konstig, överväldigande, chockerande. Det förflutna försvann, som om hon aldrig skulle ha tillhört mig, som om jag hade läst om det någonstans. Som om jag hade drömt om det, som om historian skulle ha tillhört någon annan. Rötterna från mitt förflutna slets ut. Jag förlorade min självbiografi. Jag blev en "non-being", vilket Buddha kallar Anatta. Gränserna försvann, skillnaderna försvann.

Förståndet försvann. Det var miljoner mil borta. Det avlägsande sig med rasande fart och det fanns inget i mig som greppade tag om det. Jag var helt odeltagande i allt. Det var okej. Det var inte nödvändigt att upprätthålla det förflutna. Mot kvällen blev det svårt att hålla ut. Det tog ont och var smärtsamt. Det var som när en kvinna som ska föda barn och kvinnan har outhärdlig smärta, födelsevärkar. Vid den här tiden brukade jag gå och sova klockan tolv eller klockan ett på natten, men nu var det omöjligt att hålla mig vaken. Mina ögon stängdes. Det var svårt att hålla dom öppna. Jag kände att något var på kommande, att något skulle hända. Det var svårt att säga vad det var, det var kanske döden. Men det fanns ingen rädsla. Jag var redo för det. Dessa sju dagar hade varit så vackra att jag var redo att dö. Jag behövde ingenting längre. Jag hade varit så lycklig, jag var så nöjd, att döden var välkommen om den skulle komma.

Men det var klart att någonting skulle hända, något som döden, något drastiskt. Det skulle vara antingen död eller ny födelse, korsfästelse eller uppståndelse. Något av enormt räckvidd var inom räckhåll. Och det var inte möjligt att hålla ögonen öppna. Jag var som nerdrogad.

Klockan åtta gick jag och sov. Det var ingen normal  sömn. Idag kan jag förstå vad Patanjali menade när han sa att sömn och samadhi är likartade. Bara med en skillnad: I Samadhi är du helt vaken och ändå som i djup sömn. Du är vaken och sover samtidigt. Hela kroppen är avslappnad, varje cell i kroppen är helt avslappnad, men ändå är medvetandet där och brinner som en flamma i dig, klar och rökfri. Du är helt klar, medveten och ändå avslappnad, men fullt vaken. Kroppen är i djupast sömn och medvetandet ligger på högsta toppen. Medvetandets topp och kroppens dal träffar på varandra. 

Jag gick och sov. Det var en mycket konstig sömn. Kroppen sov. Jag var vaken. Det var konstigt, som om du blev sönderdelad  i två olika riktingar, i två olika dimensioner. Det var som om två polariteter kom samman på en punkt: positivt och negativt träffar på varandra. Sömn och vakenhet träffar på varandra. Död och liv träffar på varandra. Det är i det här ögonblicket man kan säga att skaparen och skapelsen träffar på varandra,. 

Det var läskigt. Första gången är det som en chock som går enda ner till dina rötter, vilket skakar om hela dig. Efter denna erfarenhet är du inte längre samma person. Det förändrar i grunden din synvinkel och ditt liv.

Vid tolv öppnades mina ögon helt plötsligt. Jag hade inte öpnnat dem själv. Något annat hade avbrutit sömnen. Jag kände en stark närvaro av nuet runtomkring mig i rummet. Det var ett mycket litet rum. Jag kände pulserande liv runt mig, en stark vibration. Det var som en virvelvind, en vild storm av ljus, glädje, ekstas. Jag drunknade i den. Det var så otroligt verkligt att allt annat blev overkligt. Rummets väggar blev overkliga, min egen kropp blev overklig. Allt var overkligt. För första gången var verkligheten där.

Det är därför vi finner det så svårt att förstå Buddha eller Shankara när de säger att världen är Maya, en illusion. Eftersom vi bara känner till denna värld, har vi ingen jämförelse. Det det här är den enda realitet vi känner till. Vad pratar dessa människor om? Allt är Maya, illusion? Det är den enda verkligheten. Om du inte erfar det verkligt verkliga kan du inte förstå deras ord. De förblir teori, de fungerar som hypoteser. Kanske representerar de en ny filosofi: "Världen är overklig." Den kvällen förstod jag för första gången meningen med ordet Maya, illusion. Självklart visste jag betydelsen av ordet. Men jag hade aldrig förstått det tidigare. Hur kan man förstå något utan att ha erfarit det? Den natten öppnades dörren till en annan verklighet. En annan dimension blev synlig. Plötsligt var det där, den andra verkligheten, den speciella verkligheten, den riktigt verkliga verkligheten eller vad du vill kalla det. Kalla det Gud, kalla det sanning, kalla det Dharma, kalla det Tao eller vad du vill.

  • Redigerat 5/14/21, 2:47 PM av FataMorgana
Annons:
Upp till toppen
Annons: