Buddhistisk syn på lidandet.

”När vanliga människor upplever en smärtsam fysisk förnimmelse blir de oroliga, lider svåra kval och blir alldeles ifrån sig. Sedan känner de två olika typer av smärta – en fysisk och en psykisk. Det är som om de träffats av en pil, och sedan genast efteråt av en andra pil och de upplever smärtan från två pilar.”

”När visa människor upplever smärtsam fysisk känsla oroar de sig inte, lider inga kval och blir inte utom sig av förtvivlan. De känner fysisk smärta men ingen mental smärta. De är som om de träffades av en pil, men den åtföljs inte av en andra pil och därför upplever de bara smärtan från en enda pil.” http://www.buddhisminfo.se/Buddhismens%20syn%20pa%20sjukdom.pdf

"Pain is inevitable - suffering is optional"

Buddha

Så ser man på lidandet ur ett buddhistiskt perspektiv. Nu undrar jag hur ni ser på saken?

En bra text tycker jag ligger mycket i det som står men det är viktigt att komma ihåg att innan den vise var vis fick denne också 2 pilar mot sig och att det många gånger är smärtan som lär oss göra annorlunda och gör oss visa för vissa längre vissa lär sig snabbare och det är helt okej. Smärta hjälper oss till förändring om vi lär oss nånting av den. Min erfarenhet ligger i att lidandet kan leda oss rätt eller mer fel .

Fast lidelse är något helt annat än lidande.

En bra text, tycker jag också. Personligen upplever jag, när de där "pilarna" träffar en, att pil nummer två tränger djupare och blir mycket svårare/gör mer ont att ta loss, att det tar mycket längre tid för psyket att läka, än det tar för kroppen att bli hel igen.

Okej nu svarade jag lite snabbt kan ju vara så att den vise i det här sammanhanget alltid haft en sköld mot andra pilen men då har ju någon gett honom den OCH berättat att det kommer 2 pilar. Lidandet kan få oss att skaffa oss en sköld .

#2 Tack, skrev fel.

2# har faktiskt ingen koll på skillnaden faktiskt .

#6  Lidelse har mer med passion att göra än med lidande.

#1

Jag ser pil nummer 2 som en reaktion av pil nummer 1. Pil nummer 1 är oundviklig. Jag kan t.ex inte göra något åt om det tar ont hos tandläkaren och jag kan inte göra något åt om min chef vill säga upp mig , men det är upp till mig hur jag reagerar och hur jag förhåller mig till olika saker och ting, som jag själv inte kan påverka. Sen kan jag reagera med ångest och oro för att gå till tandläkaren, måla upp en massa bilder av hur ont det kommer att ta eller jag kan gå omkring och vara rädd för att bli uppsagd och lida stora kval på grund av det. Det är pil nummer 2 som jag egentligen bara skjuter mig själv med. Den är inte oundviklig. För jag måste inte förhålla mig med rädsla och oro för att t.ex gå till tandläkaren. Man behöver inte lida dubbelt. Men när man hamnar i en sådan situation är det förstås svårt att inte träffas av båda pilarna och för att komma till insikt om att man inte måste lida dubbelt, så måste man kanske ha blivit träffad av båda pilarna.

Jag håller fullständigt med dig i allt du skriver mycket sant och bra reflektion. Egentligen är väl insikten när man fattar att det var 2 pilar och inte en pil. Min erfarenhet är att det är så himla svårt att särskilja vars smärtan kommer ifrån att förstå att man skjuter sig själv med den andra pilen det är svårt att få den insikten för en del människor inte alla men många och för mig tog det lång tid att förstå att mycket av min smärta stod jag för själv för jag kunde inget annat och jag sköt överdrivet många pilar. Jag har haft ett långt missbruk bakom mig och gjort en behandling och börjat tillfriskna och insett en del av det här men ha långt kvar....

Bra liknelse i #0!

Men att sedan den andra, psykiska, pilen skulle vara onödig, det kanske beror på hur man ser det. Som folk redan har varit inne på så kanske den är nödvändig, och redan den insikten kanske kan ge en lättnad ännu medan man fortfarande lider av pilen.

Nödvändig för att lära oss – snabbare eller långsammare – att den är onödig.

Och minst lika viktigt: lära oss medlidande. Men det kan gå långsammare. Jag har träffat en och annan (inklusive mig själv) som har avfärdat andras upplevelse av att lida, om det så har varit ett lidande orsakat av den andra, psykiska, pilen, som "onödig", och det är inte särskilt kärleksfullt.

Tänker att frågan om lidande, den ligger inte i religionerna.
Menar att det är en personlig sak, en fråga om insikt och förhållningssätt.

#11: om buddhismen är en religion beror kanske snarast på vilken riktning man menar.

Jag kan inte se att den här analysen skulle vara religiös, den skulle nog rentav kunna finna en plats i akademisk psykologi.

#12
Håller med dig om Buddismen och menar som sagt att frågan om lidande, den ligger inte i religionerna.
Att jag skrev så beror på att jag förväxlade FataMorgana med någon som skriver på Jesus.ifokus
Jag har i dagarna skrivit där och gett en annan syn på lidande.

#13: Aha. *glödlampa*

#9

Ja det är just det som det handlar om, hur mycket smärta vi tillför oss själva.

Jag var en gång för länge sedan på en anställningsintervju och kvällen innan led jag av en så fruktansvärd ångest inför det hela. Jag var jätte nervös och skakade i hela kroppen och jag målade upp en massa bilder framför mig om hur allt skulle skita på sig och hur jag skulle göra bort mig. Eftersom jag just hade påbörjat min andliga väg och därför hade läst lite om bland annat "den inre dialogen" och om hur vi själva genom våra tankar skapar våra rädslor och hur vi i meditation kan iakta det här mönstret fick jag för mig att göra det.

Jag stängde alltså mina ögon för att iakta vad som rikigt försigår i mitt inre. Jag ville se varifrån mina rädslor kommer och hur de uppstår, men ju mer jag sökte efter mina rädslor ju mindre rädslor hittade jag. Jag väntade och väntade och förstod inte varför rädslan aldrig kom. Jag som hade varit så rädd och nu när jag tittade in i mig själv fanns ingen rädsla där.  Jag insåg att det inte existerar någon annan rädsla än den som jag själv producerar och som iaktagare producerade jag föstås  ingen rädsla och därför kunde jag inte se den längre. Från det ögonblicket var jag inte rädd för intervjun längre och jag kunde njuta av kvällen på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Jag hade ett lugn i mig som jag aldrig kännt förr och intervjun gick hur bra som helst.

Jag tänker, att om jag aldrig skulle ha varit så överdrivet rädd för den här intervjun, dvs skjutit mig med överdrivet många pilar,  att jag nog aldrig skulle ha fått för mig att meditera på saken och aldrig ha kommit till den insikten som jag kom till på den kvällen. Man kan alltså se rädslan som något som man kan lära sig av eller man kan låta sig slukas upp av den.

Jag har också funderat på det där med lidande.

Kommer att tänka på när jag var hos tandläkaren när jag var yngre och de gjorde rent och tog bort tandsten, det gjorde ont fysiskt. Men jag passade på att få ett annat förhållningssätt till den fysiska smärtan medan de rengjorde, haha. Jag försökte se den som den var och inte lida med smärtan så att säga. Hur bra det gick är en annan sak, det gjorde ganska mycket ont faktiskt... :-p

Men förstår #0 och skillnaden på smärta och lidande.

#10

Det är väl lite det som är paradoxen med det hela. För att komma till insikt om att den andra pilen är onödig måste man bli träffad av den först. Men med tiden kanske man inte skickar i väg lika många pilar längre och det blir lättare att  hantera sina sorger, smärtor och rädslor och man får ett annat förhållningsätt till sitt lidande. Men jag håller med om att man inte ska avfärda andras lidande bara för det.

#11

Håller helt med dig där!

Men tänker också att buddhism inte är riktigt som en vanlig religion. Det finns ingen gud inom buddhism och människorna får själva göra sig egna erfarenheter och komma till insikt i stället för att ta emot en hel lära och tro på den.

#13

Ja det finns väl lika många olika syner på lidandet som det finns människor på jorden, varför tar du inte och berättar din syn här?

#11:

Jag håller med dig. Men jag tror(!) också att religion kan vara något att använda för att åtminstone lindra effekterna av de båda pilarna (jag har egen erfarenhet av att använda religion till sådant (jag är frikyrklig, från att ha varit ateist) ett antal gånger.

Det jag undrar över är varför vi håller på och skadar oss själva på det sättet som vi gör idag många människor lider utan veta om det. alla krav och förväntningar som finns på oss själva idag mitt bästa verktyg har varit att försöka ta bort förväntningarna och låta en kärleksfull kraft leda mig jag kallar den gud det räcker för mig ...jag är den jag är och det är helt okej jag skjuter mig själv då och då med onödiga pilar och det är ofta rädslor som får mig till det.

Kanske är det omedvetenhet som får en till lidande, man är så van att lida att man inte kan tänka sig att något annat finns. Om man då inte har något självskadebeteende då, men det är ju en annan sak.

Hur vi reagerar på det som händer oss i livet är ju det som skiljer de lidande från de vise därför att lidande är det vi skapar själva genom våra reaktiva handlingar motiverade av miljön. Det finns ingen anledning att skapa självförvållat lidande bara därför att en pil har träffat oss. Med visdom kontemplerar vi orsak och verkan och försöker se det i ett högre perspektiv och agerar, inte re-agerar.

Men problemet som jag ser det är att det finns alltid ett före och ett efter... innan man blir vis var man ovis och man måste ha förståelse och acceptans för människor som inte kommit dit och skjuter sig själva gång på gång där är kärlek och förståelse den bästa lösningen....och en som har äkta visdom ser vägen mellan vis och ovis och vet att man själv varit ovis en gång och här skiljer det tycker jag om man är vis på riktigt eller om man skaffat sig kunskapen utifrån eller via upplevelse. ....det är så jag tycker iallafall

Vis eller inte, alla ställs på ett eller annat sätt inför det vi här kallar lidande.
Som jag skrev i en annan tråd så kan folk lida av det mesta, att det gör ont, att man är för tjock, för smal, har för litet pengar, för mycket pengar, ja i stort sett allt. Det kan vara människor som bor på en soptipp, lever med krig och bomber omkring sig... som lider.
Frågan om lidande handlar också om rädsla och skuld, om en föreställning man har, om ett förhållningssätt.
Och kanske är det så att det är genom att bli och vara vis som man ändrar sitt förhållningssätt. Kanske är det ett val man gör, utifrån en insikt, och förståelse för livets helhet, för döden , för Karma. Kanske handlar det om en förmåga att leva i nuet, om att inte fastna i känslan och tanken lidande...
....
....

Kan dra en parallell med en sak jag tycker är viktigt. Och det är att jag som haft drogproblem om jag ska få hjälp av en terapeut som inte har egen erfarenhet han har ju rätt kunskap men inte insikt och förståelse av lidandet så hur mycket han en kan om missbruk så vet han det bara i huvudet inte känslan. Och om jag är hos en drog terapeut som själv varit på samma ställe blir helt annorlunda dom har samma kunskap men den ena utan egen erfarenhet. Det jag undrar är att kan man bli vis utan egen erfarenhet bara genom kunskap kan man förstå utan att själv uppleva.

Jag kan hålla med om att det finns objektiva faktorer i miljön som är som en relativism...dvs att de som lever på sin soptipp är kanske nöjda med sin tillvaro så länge de finner sin dagliga föda och kläder och har någonstans att bo kanske de klarar av att leva fridsamma och undvika att lida av sin tillvaro ... men relativt de rika på andra sidan av staden är de i stora behov av allting...som de i egenskap av att vara Guds Barn behöver...och kanske de drar på sig sjukdomar för att de inte delar de rikas verklighet? Tillvaron är skapad att delas av alla.

En bra tanke där Perline.
Egen erfarenhet är av avgörande betydelse för en själv. Men visst är det en hjälp om den andre också har liknande erfarenhet.
Min erfarenhet och tanke i början av 70 talet var att jag inte kunde fortsätta med droger, inte om jag ville förbli frisk och fri från skador, fysiskt och psykiskt.
Den egna erfarenheten hos personalen på narkotika rådgivningen var mer eller mindre 0. (Några provade att röka hash bara för att få veta och få egen erfarenhet).
Så när det kommer till kritan så handlar det om en själv, sin egen känsla, tankar och erfarenhet. Som jag minns det var det min egen motivation och vilja.
Personalen på rådgivningen blev mest ett bollplank och ett stöd med det de hade i huvudet.

#26, #28: ja, en bra tanke. En av många, Perline.

Såvitt jag har märkt: det går att generalisera från egna liknande erfarenheter, om man har några. Till exempel från en psykiskt utsatt barndom till  fysisk utsatthet med krig, bomber och materiell nöd. Det går att leva sig in i andras erfarenheter om man lever eller är vän med de personerna. Det går till och med att använda sina egna tankar, till exempel tankemodeller av hur andra kanske har det, för att väcka känslor i sig själv och sedan stämma av när man kan, om det verkar stämma med dem som verkligen har erfarenheten.

Men det är väldigt sällsynt att folk gör det – utvecklar sin inlevelse, medlidande, medkänsla utanför sina egna direkta erfarenheter. Litet vanligare kanske det blir med åldern. Egentligen är det ju en förmåga som borde krävas i vården, och det jag vet om missbruksvården direkt skriker efter sådan personal. Men då skulle man väl inte få tag i folk…

(Vet inte hur det är statistiskt sett med skådisar, skönlitterära författare och vissa andra konstnärer, som har till yrke att leva sig in i andra. Alla de blir ju inte medkännande av sig för det, men kanske det ändå bidrar till det som en del upplever som kultursektorns vänstervridenhet?)

Jag har alltid tyckt att den här förmågan är mer sällsynt än den borde vara. Men det verkar som om folk inte bara måste få tillfällen att aktivt utveckla sin inlevelse utan också har väldigt olika begåvning för det. Och olika (läs i regel väldigt låg) motivation i sina egna liv för att göra något så ansträngande eller främmande.

Det jag vill komma fram till är att det är så lätt att säga till någon att varför gör du såhär du lider i onödan . Men det är mer komplicerat än så enligt min erfarenhet .det som är intressant är vägen från lidande till icke lidande för det är en process. Att från man fått insikten vad lidandet beror på till att man tar första steget mot förändring sen beror det ju på hur djupt man är i lidandet hur långt man måste gå för att komma till icke lidande.

Kanske är det inte så långt man måste gå...
Utan faktiskt mycket så som jag skev i #25
Jag kan sägas lida här och nu i det att min sambo har cancer och kanske endast ett par år kvar att leva. Tanken på det och ovisheten om vad som skall komma, den är tuff. Likväl upplever jag inte lidande. En betydande sak kring det är att jag stannar upp i min känsla och tanke, använder och vänder min uppmärksamhet och fångar nuet. Väljer att ha all min uppmärksamhet på det jag gör just nu...Jag skriver. Jag sitter här, jag lagar mat på spisen, jag har ett hus, varmt och ombonat, min sambo lever än och är förhållandevis frisk, trots sin dom.

29# jag håller med dig fullständigt. Personer med hög empatisk förmåga kan ju oftast göra det men utan insikt och förståelse om sina känslor kan det vara katastrofalt för man vet inte vems känslor man känner stabila empatiska personer är väldigt viktiga och då kan det vara av större vikt än erfarenhet. ...medkänsla är väl det viktigaste om man vill hjälpa någon. Det är ju så himla lätt att säga åt någon vad dom ska göra och tänka men det blir ju tomma ord för den som inte förstår. Nu utgår jag utifrån mig själv och min erfarenhet och jag är en beroende med add och jag behövde hjälp ur mitt lidande och då hjälpte inte fina ord om hur jag borde leva och tänka det var ett långt arbete som pågår dagligen ...en kram och omtanke kan hjälpa mer än tillrättavisande

31# ja och då har du kommit väldigt långt och djup förståelse och insikt om dina känslor då är du i det som texten beskriver men då har du förmodligen gjort ett ganska omfattande arbete att komma dit du är idag . Nä man måste inte gå så långt det finns andra vägar men man måste först och främst vakna och förstå att man lider i onödan.

varför jag gick så långt är ju pågrund av min problematik och då blir det annorlunda jag är ju inte en vanlig människa om jag säger så

#32: ja, jag glömde den delen att är man naturligt högempatisk kan man ha särskild anledning att se upp, tvärtemot vad man kan tro. Man måste också veta vilka känslor som är vems och vara stabil själv – något som kan vara svårare på grund av ens empati. Viktigt påpekande.

Och ja, en kärlek som finns med en under ens process. Med respekt för den processen. Precis.

#33
Visst är det så
"men man måste först och främst vakna och förstå att man lider i onödan."
Och säkert är det också så att lidande är en process, något man behöver gå igenom för sin utvecklings skull.

#35

precis så jag ser på det och vissa vaknar snabbare och lär sig snabbare av sina misstag medans vissa tar det lång tid för att vakna och vissa vaknar aldrig .och för dom som lidit länge kan uppvaknandet nästan vara mer smärtsamt än lidandet för man måste göra arbetet med förändringen. jag personligen försöker tillämpa andliga principer i mitt liv och det är ju ett sätt av många

34#

ja den biten är problematisk med väldigt stark empatisk förmåga är väl en av anledningarna jag tog droger att stänga av. hade jätte problem i början av mitt tillfrisknande att veta när det var mina känslor jag kände och det var hemskt i början från att vara avstängd till att känna allt

#36
Det jag nämner om att stanna upp och vara i nuet är att tillämpa en andlig princip, i vart fall om man upplever och anser sig vara andlig.
Vad är det för andliga principer du försöker tillämpa i ditt liv?

38#

absolut att stanna upp och vara i nuet är målet men det är en bit dit i allafall för mig 

det är ju ganska många så försöker tillämpa dom när dom behövs och så är jag aktiv i 12 stegsprogrammet och då pratar man rätt mycket om andliga principer . tålamod försöker jag tillämpa för att slippa bli arg. tacksamhet genom handling . ärlighet , öppet sinnelag, villighet , acceptans mot mig själv och andra....jag är ju dock i början av mitt nya liv så jag har mycket att lära

Så bra och modigt av dig.
Önskar dig kraft och lycka till med det.

#24

Jag tänker att förståelsen och acceptansen för andras lidande inte försvinner, bara för att man själv får ett annat förhållande till lidandet. Det kanske t.o.m kan bli lättare att hjälpa andra när man själv ser klarare på saken. För om jag själv lider och mår dåligt och skjuter mig själv med för många pilar, så hur ska jag då kunna hjälpa någon annan. Man kan ju inte hjälpa en annan att bli från ett problem om man själv inte har lyckats befria sig från problemet.

#25

Javisst handlar frågan om lidandet också om det som du säger. Vad menar du att skulle vara skillnaden mellan min och din syn,  eller mellan det som står i inlägg #0 ?

#0 Synen på lidandet beskrivet här gäller väl inte specifikt buddism? Den är väldigt allmängiltig. De flesta av oss skulle nog hålla med om den även om vi inte är buddister.

#42

Menar inte att göra skillnad på min syn, din syn eller den i #0

#43

Så du menar att kristna som enligt mig tycks anse lidandet som något som kommer från den onde och enbart kan förlösas av Guds välsignelse,  (hoppas att jag uttryckt mig förståeligt och tydligt nog) håller med om det som beskrivs i #0 och i inlägg här? 

41#

där håller jag med dig fullständigt det är ju en förutsättning att man hjälper sig själv innan man hjälper andra ..... ligger väl mest hos mig själv att jag ser det extra tydligt att hos många människor finns inte förståelse och acceptans men då får väl jag ha förståelse och acceptans mot dom att dom inte har det haha

 .och att man har förståelse och acceptans så har man väl det eller så har man det inte . 

#43

Jo, säkert är det en väldigt allmängiltig syn och man behöver nog inte vara buddhist för att hålla med. Jag är ju själv heller ingen buddhist. Det specifika är väl hur stort tema lidandet är inom buddhism och hur de sen arbetar på sig själva för att lösa gåtan om lidandet, dess orsak och verkan. Något som de flesta inte gör.

43#

jag ser det verkligen inte på det sättet en sann visdom är väl en sann visdom oavsett vars det kommer i från och bara för att det kommer från en buddistisk sida betyder ju inte att dom har patent på synsättet....och det är  ju ett sunt synsätt . samma om det stått på en kristen sida så hade jag tyckt likadant sann visdom är i mina ögon inte religöst förrän man gör det religöst det ligger för mig utanför det kan alla nå oavsett religion....

#44Så du menar att kristna som enligt mig tycks anse lidandet som något som kommer från den onde och enbart kan förlösas av Guds välsignelse

Även jag är emot att vilja hämnas. Man ska välsigna den som vill en ont. Om vi är arga och irriterade så skadar det enbart oss själva.

Man blir glad över att göra något bra för andra. Vi väljer själva hur vi reagerar.

#0 talar om hur vi reagerar på den första pilen. Där har vi ett ansvar.

Vi kan välja att bli bittra eller förlåtande. Jag tror vi är överens om det.

Jag tror att mycket ont kommer från den onde och att Gud kan befria oss från det, men vi har även ett eget ansvar.

#48

Nu var det du som svarade undvikande på min fråga.

skall försöka göra den tydligare.

Menar du att kristna håller med om beskrivningen i #0, trots att man (som jag förstår det), anser lidandet vara något som kommer från den onde och endast kan förlösas av Gud? 

Du kanske förstår vad jag menar än om jag inte beskriver det så som det, på ett eller flera sätt (kan) stå beskrivit i bibeln.

#41: "om jag själv lider och mår dåligt och skjuter mig själv med för många pilar, så hur ska jag då kunna hjälpa någon annan. Man kan ju inte hjälpa en annan att bli från ett problem om man själv inte har lyckats befria sig från problemet. "

Det sägs ofta, och är naturligtvis så i många fall, men jag tror den självklara logiken i det skymmer för många att det inte alltid är så. Man måste inte alltid vara "färdig" med något själv för att kunna hjälpa andra med samma sak. Det händer att folk har förvärvat den allmänna överblick eller klokhet som behövs men (som vi ofta gör) finner att den stora stötestenen är att tillämpa det på sig själv.

Det har förstås sina risker – till exempel att man inte var klok nog trots allt eller att det var för känslomässigt påfrestande – men risker finns i alla situationer. En risk, som kanske är minst lika stor för den som är "färdig", är den blott alltför vanliga att man dömer den andra för mycket efter sig själv.

jag håller fullständigt med dig och jag ser det kanske lite mer så att den som inte insett sitt eget problem har svårt att hjälpa i det problemet har man insett sitt problem kan man ju hjälpa varandra det är ju ännu bättre då får vi identifikation men det bör ju vara lösnings fokuserat. jag refererar till något som jag kan och är inne i , om vi pratar missbruk och beroende så kan 2 beroende som är drogfria hjälpa varandra trots att man lider men det är svårare om en är aktiv och en är drogfri ..om 2 personer är i ett rum en sover och en är vaken kan den som är vaken prata hur mycket somhelst och den som sover kommer inte höra någonting....

#51: ja, då är jag med. Insikt måste man förstås ha, och inte fresta den som ska hjälpas för hårt när det är en sådan sak det gäller.

Droger kan jag inte förstå varför man testar från första början, det är dessutom olagligt. Men har man det ikring sig, kanske en familjemedlem som missbrukar, förstår jag att det blir lättare att lockas testa.

Jag kan förlika mig med beroende då jag kan känna att exempelvis socker kan göra mig litet beroende, och jag vet att det är hälsoskadligt, men jag försöker begränsa sockerintaget för min hälsa och ekonomis skull.

Det med beroende blir en andlig fråga, och att inta sådant som skadar en blir en fråga om karma, allt kommer tillbaka och det är den "rättvisa" domen tillslut, på gott och ont.

Men jag tycker det är bra att ni här som testat droger, och/eller missbrukat försöker ta er ur det, fortsätt så, det är starkt av er! 

#53: det finns många orsaker till att man åker dit på droger. Som

– självmedicinering för att klara att överleva med AD(H)D, högkänslighet eller liknande, som det är svårt att få effektiv hjälp mot och som man kanske inte ens vet om att man har;

– kanske det har förvärrats av att ens föräldrar har det (sådana saker är ju ofta ärftliga) och också de har fått hjälpa sig själva bäst de kan, vilket kan ha skapat en strulig familj;

– medicinering som man behövde, kanske fortfarande behöver, men som har gått överstyr pga. dålig sjukvård;

– ungdomlig nyfikenhet och så råkar man ha den genetiska dispositionen för beroendesjukdom;

– och så vidare. Folk lever under så många omständigheter som utomstående inte tänker på.

Själv har man också svagheter som utomstående kan reagera oförstående, och kanske fördömande, på, men som man själv inte kan göra något åt om livet råkar utsätta en för de omständigheter som trycker på just ens egna svagheter.

Visst kan man tolka in karma i detta, och det kanske också stämmer – men det ger också god karma åt en själv att försöka förstå och, framförallt, inse att där finns något som går att förstå (vare sig man själv personligen förstår det eller inte) och en person som förtjänar kärlek, inte fördömande.

(Säger inte att du fördömde – men för folk som har lätt för en sak, och problem med att förstå andra som har svårt för den, är det ofta något sådant det urartar i.)

#54: ja, det är nog som du skriver. Det är klart man ska vara förstående i stället för dömande. Hoppas jag inte uppfattades dömande. Jag har fler bekanta som har haft drogproblem och de flesta har faktiskt också fått en  diagnos :( men jag är väldigt hård på mig själv om alkohol, tobak, och framför allt droger det är väl därför jag kan  få lite hård ton i sammanhanget... dessa saker har ju förstört så många människors liv :( men jag tog också upp socker som en synvinkel och "drog", en mild form av så kallad "drog" om ni förstår hur jag menar. Och visst är det så att vissa har lätt för en sak, och svårare för en annan, det är ju olika och det har du rätt i. Det är väl därför det finns behandlingshem och liknande. Det borde nästan finnas behandlingshem mot sockerberoende också, hehe. Men man kan ju få hälsosamtal så det är ju en form av behandling mot sockerberoende... aja.

Men tur att du inte uppfattade mig som  dömande, det var inte min mening att låta så i vilket fall.

#55: nej, som sagt, jag uppfattade dig inte som dömande. Litet normalt oförstående bara, det var därför jag tänkte det var bäst att försöka förklara litet. Tänkte också på andra som läser.

Men okej, då vet du litet redan. Sockerberoende, ja visst kan det vara ett beroende så "gott" (illa) som något annat, även om det inte förändrar medvetandet så starkt. Det går ju direkt på hjärnans belöningssystem, vet man numera. Och någon form av intensivbehandling mot det är säkert en bra idé – det är ju ett folkhälsoproblem.

#56: vad bra, phu bra att du gav en förklaring...

Ja detta socker... det finns så gott som över allt, och butikerna svämmar över av det. Det säljer ju sig själv. Men nu ska jag inte snöa in på socker... det är ju i vilket fall inget som ska avnjutas till vardags det kan jag själv lära av... 

#49Nu var det du som svarade undvikande på min fråga.

skall försöka göra den tydligare.

Menar du att kristna håller med om beskrivningen i #0, trots att man (som jag förstår det), anser lidandet vara något som kommer från den onde och endast kan förlösas av Gud? 

Lidande kommer från olyckor och åldrande och sjukdom eller från den onde. Tråden gäller den rädsla eller ångest som vi reagerar med.

Hur vi hanterar smärta beror väldigt lite på vilken tro vi har. Detta är ingen trosfråga. Det är mer psykologi eller mental träning.

Om det är så att smärtan har en andlig orsak, då kan det behövas befrielse. Gud kan även hela fysisk smärta. Men det är inte detta som tråden handlar om.

Frågan gäller inte hur vi blir av med lidandet, utan hur vi reagerar på den. Med fruktan eller med lugn.

Jag har problem med att förstå din formulering. Du måste hänvisa till bibelställe eller något som menar att det endast kan förlösas av Gud. Du säger att kristna har en viss åsikt och hur kommer du fram till det?

#58

Jag menar att frågan om lidande visst är, kan vara en trosfråga. Att lidande kan komma av olycka, åldrande och sjukdom håller jag med om. Att det skulle komma från den onde, det är där vi tycks tänka olika.

Men jag har antagligen en helt felaktig föreställning kring  grejen med kristet lidande?

Föreställer mig nu att det kanske är meningen att man skall lida för Kristus lidande, att det kanske är så att lidandet ingår som en prövning, för kristna, att man som kristen skall få stå ut med att satan djävlas med en...eller?

#59 Det finns en sak jag håller med Siddharta Gautama (Buddha) om och det är att lidande finns i överflöd. Att leva är till viss del att lida.

Som  kristen får man räkna med lidande i form av attacker från den ondes hantlangare. Lidandet är inte en prövning. Det är något ont, men något vi får räkna med. Målsättningen är inte att ellininera lidandet utan att göra Guds vilja. Och att göra Guds vilja kan göra ont ibland. Det är här vi skiljer oss åt i trosuppfattning.

Sedan är det så att vi orsakar oss själva onödigt lidande i form av hat och hämdbegär och ilska.  Där är vi överens.

När jag cyklade Vätternrundan gjorde det ont, men för att komma i mål måste man lida lite. Det ingår som en del i att delta. Men målet är ju inte att det ska göra ont, utan att komma runt och i mål.

Buddismen och kristendomen har olika mål och olika vägar. Det är inte lätt att sammanfoga dem.

#50 , #51

Håller med er båda två och har inte så mycket att tillägga, förutom att det förstås är som du säger tarantass, att det nog kan vara svårt med att tillämpa något på sig själv som man vet att fungerar.

#60  

Men som buddhist behöver du inte räkna med attacker från "den ondes hantlangare", så skulle det inte vara ett bättre alternativ?

#60

"Som  kristen får man räkna med lidande i form av attacker från den ondes hantlangare. Lidandet är inte en prövning. Det är något ont, men något vi får räkna med."

Kan man då säga att lidande igår i den kristna tron och i kristnas liv, som något oundvikligt med tanke på att den onde och hans hantlangare har ett särskilt intresse av att djävlas med just kristna? Att de är enbart genom att göra guds vilja som man...vaddå?  För vad betyder det att bli frälst om det inte också innebär att undslippa den onde, det onda och lidandet? Och hur vet man så säkert att man följer guds vilja, när man har den onde efter sig?

#62 Ja på sätt och vis har du rätt i det.

Om bibeln har rätt så pågår en kamp mellan Gud och den onde. Om vi ställer oss på Guds sida så blir vi extra hatade. Den onde hatar alla, men speciellt kristna.

Jesus har övervunnit den onde, men kampen pågår.

Jag menar att man blir räddad till evigheten, men man får utstå en del kamp på vägen. Nu har jag tagit ställning och är extra hatad, och det får jag leva med.

# 63Alla lärjungar utom Johannes dödades till slut. Johannes blev landsförvisad till ön Patmos. Den onde försöker på alla sätt att döda oss. Även Jesus försökte han döda genom Herodes.

 För vad betyder det att bli frälst om det inte också innebär att undslippa den onde, det onda och lidandet? Och hur vet man så säkert att man följer guds vilja, när man har den onde efter sig?

Nej inte alls. Nu förstår du inte hur det funkar. Varför tror du så? vilket bibelställe menar du då?

Förstår du inte vad frälsning innebär?

#64

Jag förstår inte vem det är som du menar att skulle hata dig och varför? Om det är frukterna som din religion ger dig så undrar jag om du inte är på helt fel väg? Buddhisterna har inget problem med "den onde" och inte jag heller.

#66 Om man inte tror på den onde så låter det ju väldigt konstigt det jag skriver.

I bibeln står det en hel del om den onde. Buddister tror inte på bibeln det förstår jag. Hur mycket vet du om bibeln? Det är ju inte så att jag söker problem. Tvärt om.

Om min tro är sann så är inte du heller immun mot den onde.

Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp.  Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.  Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt.  Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar  och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred.  Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna,  och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord (Ef 6)

#65

Frälsning för mig betyder sann omvändelse, att ha mött Gud (om så bara för ett ögonblick) och därigenom blivit välsignad och på nyttfödd i insikten om att man är befriad från sina föreställningar om den onde och det onda, att intet finns förutom Gud, salighet och oändlig Kärlek. Och att inget ont, inte längre, inte ens den onde rår på det.

Jo, jag tror mig förstå hur det funkar men jag förstår bara inte varför.

Jag utgår inte från Bibeln och något bibelställe utan ställer frågan åt dig att besvara.

Så varför lever ni med föreställningen om den onde?

Och då särskilt, varför gör ni det efter att ha blivit frälsta?

För innebär inte frälsning ett möte med Gud och ger inte det klarhet, salighet och okuvlig kärlek?

#68 För innebär inte frälsning ett möte med Gud och ger inte det klarhet, salighet och okuvlig kärlek?

Oj vi har så oerhört olika verklighetsuppfattning.

Skulle den onde försvinna bara för att vi blir frälsta?

Att bli frälst betyder räddad till evigt liv. Blir livet enklare? Nej det är en smal och stenig väg till himlen. Vi har helt olika definition på frälsning.

Den onde är en verklighet, det är inte vi som har uppfunnit honom. Vi kan inte bara tänka bort honom. På samma sätt som inte kan tänka bort sjukdommar. Båda finns.

På ett sätt har du rätt. Den onde kan inte skada oss när vi är frälsta. Vi har ett gudomligt beskydd. Men vi får hela tiden kämpa.

Det finns många exempel på hur kristna har fått beskydd från Gud. Jesus har övervunnit den onde och om vi håller oss i hans beskydd då är vi trygga.

men vi kan få lida för vår tros skull. Annars hade ju inte kristna blivit dödade för sin tros skull.

#69

Alla blir dödade och dör för sin tros skull , oavsätt tro eller  icketro.

Ja den onde och det onda, så som ni beskriver det, försvinner ur ditt liv, även om det inte gör det ur andras liv. Så livet blir så mycket, mycket enklare, eftersom det är guds mening och vilja. Så hur har Jesus övervunnit den onde om det inte är just guds vilja. Den enda synd vi har, allt annat kan kallas dumhet och okunnighet, är att vi missar själva målet när vi söker Gud utanför oss själva, istället för inom. Vill vi finna Gud i det yttre måste vi först finna honom inom.

"Den onde är en verklighet, det är inte vi som har uppfunnit honom"

Vem har då gjort det?

Gud är ju allsmäktig och står över den onde, så som du säger "Jesus har övervunnit den onde". Så kanske är det ändå Gud som skapat det onda, den onde, för att visa på skillnaden ont och gott, i syfte att vi skall kunna se och välja.

#67

Så mycket vet jag om bibeln att jag vet att inte allt som står där stämmer. Men det finns som jag sagt förr, en hel del visdomar (Jesus ord, men inte mer) i den och jag förstår också att du inte söker problem. För min del har jag inget problem med att du tror på "den onde" så som du beskriver det, för att jag själv är helt säker på att det inte existerar någon annan ondska än den som människors ego själva skapar. Retep beskriver det så bra i sina inlägg här ovan, så att jag inte har så mycket att tillägga. Sök gud inom och inte utanför dig, så kommer du att se att du inte kommer att hitta något annat än guds salighet och oändliga kärlek och att ingen annan ondska än den som jag beskrev ovan existerar.

Helt rätt då vi inte är våra kroppar :) Kroppen är bara en del av alla illusioner i vår drömvärld. 

#71 Så mycket vet jag om bibeln att jag vet att inte allt som står där stämmer.

OK stämmer det som Jesus undervisade om? Tror du på det?

Du skriver ju att du vet en del.

#70 Ja den onde och det onda, så som ni beskriver det, försvinner ur ditt liv, även om det inte gör det ur andras liv. Så livet blir så mycket, mycket enklare, eftersom det är guds mening och vilja.

Nej men vad är det du säger. Nu fattar jag inte igen.

Är det synden du menar eller vad? Vem har sagt att livet blir enklare?

Jag har ju skrivit att den onde inte försvinner bara för att man blir frälst.

I din tankevärld så finns bara den onde som en tanke inom oss. Jag menar att den onde är en andlig maktfaktor som kan påverka våra tankar ibland. På samma sätt som Gud kan det. Där har vi olika syn på hur det funkar.

"Den onde är en verklighet, det är inte vi som har uppfunnit honom"

Vem har då gjort det?

Lucifer var den högsta av ärkeänglarna. Alltså en skapad varelse. Han ville göra sig själv "gudomlig". Det ledde till hans fall, och han blev utkastad från Guds närhet. Han blev inte skapad ond. Han är fortfarande en mycket stor och mäktig maktfaktor, men Jesus har övervunnit honom. Nu är det fritt för oss att välja sida. Jag har blivit friköpt och väljer Jesus. Då hatar den onde mig för att jag inte har valt honom. Nu är jag inbjuden till himlen. Lucifers tidigare "hem".

Men tror man inte på bibeln, så är detta naturligtvis nonsens. Det förstår jag att ni kan tycka.

#74

"Är det synden du menar eller vad? Vem har sagt att livet blir enklare?"

Jag säger att livet blir enklare!

Som jag sagt tidigare så vet jag att det onda finns. Men eftersom Gud har skapat både det onda och det goda så är det upp till oss att välja.

Det onda mörka kommer fram då vi släcker ljuset för tilliten till Gud, När vi blundar ser vi bara mörker och det onda som krälar fram i våra tankar och upplevelser.

När vi tänder och släpper in ljuset, Guds ljus och kärlek. Då försvinner det onda mörkret, den onde ur våra liv.

Vår Världsbild är inte så olika ändå, skulle jag tro, vi bara uppfattar och lever den olika.

#75 OK då förstår jag bättre.

Hur har Gud skapat det onda? Ja han skapade Lucifer, men inte det onda.

Skillnaden mellan hur vi tänker är att jag menar att vi behöver förlåtelse för våra synder genom Jesus. Det menar inte du om jag förstår rätt.

Den enda synd vi har, allt annat kan kallas dumhet och okunnighet, är att vi missar själva målet när vi söker Gud utanför oss själva, istället för inom. Vill vi finna Gud i det yttre måste vi först finna honom inom.

Förklara skillnaden mellan att söka Gud inom oss och utom oss. Detta förstår jag inte.

#73

Mycket av det som Jesus sa håller jag med om, men jag håller inte med om allt, t.ex håller jag inte med om att han skulle vara den enda sanna vägen. För det finns ju människor där ute som aldrig hört talas om Jesus, men som upptäcker det gudomliga inom sig ändå och så finns det människor som hört talas om honom, men som väljer en annan väg, men som också finner det gudomliga inom sig.

Sen kan man heller inte veta om de som skrev bibeln verkligen tolkade Jesus rätt, om han verkligen sa att han skulle vara den enda sanna vägen. Kanske var det något som lades till för att få folket att följa deras regler och bud.

#76

Tror du att Gud allvetande, allsmäktig inte visste att Lucifer skulle bli ond, att det faktiskt var Guds syfte att skapa både det onda och det goda.

Hur skulle vi människor veta skillnaden och kunna välja om det bara fanns det ena.

Hur skulle vi veta att det onda var det onda och det goda det goda om det inte fanns en motsats och något att referera till?

Jag kallar och ser det ju inte som synder och menar inte att han begär vår förlåtelse. Men visst han ger ju oss den när vi inser att vi felat och blir ödmjuka.

Gud, Jesus och Den Helige Ande är tre i ett. Gud är den osynlige skaparen och finns inom allt skapat inklusive oss. Att vi alls kan uppfatta Gud är genom att vi är medvetna, har ett Medvetande inom. Detta medvetande inom är Guds rike.

Men Guds rike är också här i det yttre. Genom Jesus får vi en möjlighet att se det, förstå det och levandegöra det i våra liv.

Den Helige Ande är den eviga oändliga länken mellan det inre och det yttre.

Genom vår kontakt med Den Helige Ande som är både inom och utom får vi erfarenhet och förståelse för helheten, Treenigheten, Gud, Jesus och DHA.

Att enbart ha kontakt i det yttre med Jesus och DHA är inte nog, för även Jesus är inom, i det att han inte är fysiskt här. Vill man sant möta Jesus i sin fulla glans och storhet, då är dörren först inom.

#77  För det finns ju människor där ute som aldrig hört talas om Jesus,..

Ja det är ett stort problem som jag inte har svar på. Det har du rätt i.

Men du som har hörttalas om honom och jag. Vi har då möjlighet att välja. Tror du att Jesus uppstod och att han hör bön? Tror du att han dog för vår skull? Tror du på evigt liv?

Jag väljer Jesus och du väljer...Ja vad?

#79

"Ja det är ett stort problem som jag inte har svar på. "

Du måste läsa färdigt hela meningen som jag skrev och sen talar du om för mig vad som är problemet.

"Men du som har hörttalas om honom och jag. Vi har då möjlighet att välja. Tror du att Jesus uppstod och att han hör bön? Tror du att han dog för vår skull? Tror du på evigt liv?"

Varför skulle jag tro något sådant. Enligt läran älskade gud människorna så mycket att han offrade sin enda son för vår skull. Men om han uppstod har han ju egentligen inte offrat någonting, utan bara skickat honom som människa till jorden för en viss tid (där han ändå skulle ha dött förr eller senare) och i Johannes uppenbarelser sitter ju "lammet" jämte gud igen. Under tiden som han var på jorden har han inte lyckats att göra människorna "snälla" och sen fick han stå ut med att lida på korset och allt bara för att människorna, som inte blev snälla, skulle få deras synder förlåtna. Kunde den "allsmäktiga" guden inte hitta ett annat sätt att förlåta människornas synder på, än att låta sin egen son lida?

Vad som gäller det eviga livet vet jag inte vad som kommer efter döden, men det gudomliga i oss, som är vår sanna natur kommer att fortsätta existera, fast jag inte vet i vilken form och jag tror heller inte att det är något som vi kan föreställa oss.

"Jag väljer Jesus och du väljer...Ja vad?"

Jag har valt att lämna alla trossystem bakom mig för att vara öppen för sanningen och att erfara det gudomliga själv.

#80 För det finns ju människor där ute som aldrig hört talas om Jesus, men som upptäcker det gudomliga inom sig ändå och så finns det människor som hört talas om honom, men som väljer en annan väg, men som också finner det gudomliga inom sig.

Om målet är att vi ska bli snälla så hade ju inte Jesus behövt dö. Då finns det ju andra sätt. Ett av dessa är ju det du nämner. "att hitta det gudomliga i sig".

Målet med att Jesus kom var inte att vi skulle bli snälla enbart. Utan för att få synderna förlåtna som du ju skriver. Det är klart att det är bra att bli snäll, förstå mig rätt.

Målet är att återförena oss med Gud. Tydligen krävs då renhet från all synd.

Tydligen krävdes ett felfritt offer för att få försoning för oss. Och då duger bara Jesus själv som offer.

Men om nu Jesus är gudomlig, vaför då inte prova den gudomligheten?

De lade händerna på mig och bad för mig för 35 år sedan och jag fick då en andlig upplevelse som sitter i fortarande.

Glöm alla krångliga trossystem. Varför göra det svårt. Vi är kallade till frihet.

#81

Att hitta det gudomliga inom sig är för mig samma sak som att återförenas med gud.  Dvs komma till insikt om att vi egentligen inte är skilda från gud. Religionerna säger att vi är skilda från gud och måste återförenas. Jag säger pga mina egna erfarenheter att vi inte är skilda från gud, utan att vi bara lever i illuisonen om att vi är det, men att vi kan erfara att vi är förenade. Vem som erfar och kommer till insikt kan helt enkelt inte utföra onda handlingar längre. Det kanske är det som religionerna tolkar som att bli ren eller att återfödas.

Jag är inte samma människa längre som jag var före mina erfarenheter.  Jag lever ett helt annat liv nuförtiden och intresserar mig inte längre för det som förr intresserade mig. Jag skulle t.ex aldrig kunna skada en människa eller ett djur längre och jag gör allt för att vara snäll och god i alla situationer som jag än hamnar i och jag är heller inte arg på någon längre. Men det gör jag inte för att följa några regler eller  bud, utan för att det är så som jag känner i mitt inre. Jag vill helt enkelt inget annat, än alla bara väl.

Sen förstår jag inte varför du skriver till mig att jag ska glömma alla krångliga trossystem, när jag just skrev att jag lämnat alla trossystem bakom mig.

#82 Nej jag förstår. du har lämnat alla trossystem.

Jag känner ju inte dig och kan inte på något sätt avfärda det du skriver.

Jag älskar djur och vill inte heller skada vare sig djur eller människor. Är du vegetarian?

Ja vi har olika syn på huruvida vi har Gud inom oss eller inte från början.

Jag menar att vi är åtskilda och behöver återförenas och du menar att vi har Gud inom oss hela tiden. Vi är överens om denna skillnad.

#83

Ja det är klart att jag äter vegetariskt. Hur skulle jag kunna äta djur efter att jag erfarit det gudomliga i alla levande varelser...

"Ja vi har olika syn på huruvida vi har Gud inom oss eller inte från början.

Jag menar att vi är åtskilda och behöver återförenas och du menar att vi har Gud inom oss hela tiden. Vi är överens om denna skillnad."

#83: jag misstänker dock att de flesta kan vara överens om att vi är skilda från det gudomliga i den bemärkelsen att de långt flesta av oss upplever det så som utgångsläge, i varje fall som vuxna.

Sedan kan man vara oense om i vad mån det är en illusion och följaktligen om den går att bryta eller om det är bara att be någon annan om nåd. Samt om det egentligen är någon skillnad mellan de båda sakerna.

Samt om vilken risk det är att råka ut för nya illusioner därefter, trots en viss befrielse från den grundläggande ensamhetsillusionen. (Själv menar jag att fundamentalistisk kristendom är en sådan illusion – till dels en delmängd av illusionen att det att man själv har upplevt (tolkat) något gör att man har universellt rätt i hur det ligger till, eller med andra ord en fortsatt ensamhetsillusion.)

#81: "Glöm alla krångliga trossystem. Varför göra det svårt. Vi är kallade till frihet."

Egendomligt hur gärna jag skulle vilja säga just precis det till dig, setfree.

Det är ju du som håller dig med något tusental sidor krångligt trossystem, plus tolkningar av dessa sidor, inklusive en intolerans (oerkänd rädsla) som är rent hårresande och har förstört något enormt i historien, och som lägger ut texten om detta krångliga trossystem i tråd efter tråd. (Missuppfatta det nu bara inte som att jag skulle vilja förbjuda dig det.)

#86 OK då jag förstår verkligen att jag uppfattas så. Min formulering gällde hur ni ser på "vårt trossystem" Jag menade inte att FataMorgana har ett krångligt trossytem. Det blev ett missförstånd där.

Hennes trossytem är ju väldigt enkelt.

Men det är inte rädsla som är orsaken till att jag är frälst. Det är Guds godhet.

OK det finns saker jag är rädd för det ska jag gärna erkänna. Ibland kan det vara befogat.

Det är väldigt enkelt att möta Jesus. Det kan ett barn göra. Eller som rövaren på korset.

Att jag sen krånglar till det genom att filosofera över olika saker det är en annan sak. Det beror lite på min personlighet. Min fru är helt annorlunda. Hon tror och tog emot, och funderar inte så mycket över det. Andra behöver inte göra som mig.

Det beror på att jag tycker om att diskutera med er.

Jesus kan möta både sådana som mig och sådana som min fru.

#84 På det senaste avsnittet av vetenskapens värld(SVT) kontaterades att veganer lever längre och är friskare. Så ditt beslut är inte fel alls.

#87: visst, man kan känna sig frälst, uppleva underverk och så vidare genom vad man uppfattar som en USA-fundamentalistisk Jesus.

Men på ditt ständigt upprepade argument upprepar då jag som en annan papegoja: det är inte unikt för din tro. Saknar alltså bevisvärde för den.

Man kan också titta på kostnaderna i verklighetsuppfattning (Bibeln, eller i praktiken valda delar av den, som ofelbar lärobok i naturvetenskap, historia, universell moral (kanske värst av allt, tätt följt av förbudet mot andlig/intellektuell nyfikenhet!) och så vidare) och, om man inte är en väldigt bra människa, kostnaderna för resten av världen.

De är sådana att detta inte kan vara sista ordet.

Och kanske kostnaderna för resten av världen även om man är en väldigt bra människa, ifall man stöder mission – inte bara humanitär hjälp utan just mission – kamp mot sexupplysning, fundamentalistiska skolor och så vidare.

Finns det inte "bättre" uppenbarelser än så är det bättre, i ovannämnda och liknande avseenden, att hålla sig till den här världen.

Jag vet heller inte vad jag ska kalla drivkraften för en sådan inställning om inte rädsla. Även om det finns andra inställningar, med andra drivkrafter, bredvid den, som alltid när det gäller komplicerade ting. "Gudsfruktan" är det traditionella och mycket bibliska begreppet. (Man kan också titta på en grannsida till den här sidan och jämföra andan…)

#87

Och det var inget svårt beslut heller. Det hände liksom helt automatiskt att jag inte ville äta döda djur längre. Det kändes plötsligt så fel. Att det sen är bra för hälsan är bara ett litet plus på kanten.

Men jag undrar också hur menar med det här, att det inte skulle vara pga av rädsla som du är "frälst"? Är det inte pga av rädsla för att gå "förlorad"  och pga av rädsla för "den onde" som gör att du söker förlåtelse för dina synder hos bibelns gud?

#89 Men jag undrar också hur menar med det här, att det inte skulle vara pga av rädsla som du är "frälst"? Är det inte pga av rädsla för att gå "förlorad"  och pga av rädsla för "den onde" som gör att du söker förlåtelse för dina synder hos bibelns gud?

Ja din fråga är befogad. Jag har haft en tro sedan unga år. Sedan hade jag en djup andlig upplevelse när jag var 15 år om jag kommer ihåg rätt. Guds ande flyttade in. Vi kan också ha andliga erfarenheter även om man inte ska söka efter dem. Det var så det började. Det var inte rädslan som det började med.

Rädslan för att gå evigt förlorad däremot är verklig. Detta på grund av andras personliga vittnesbörd och bibeln ord. Ju mer man vet, desto mer förstår man vad som kan hända. Denna insikt har kommit långt senare.

Två bilar frontalkrockade i hög fart 20 m ifrån mig precis för jul. Jag stannade och såg hur skadade de var. Det är uppskadande och gör mig lite rädd för vad som kan hända. Men det är mer en medvetenhet om risker. Är det sunt att vara rädd för trafiken, ja ibland. Man sänker farten. Vet man ingenting är man inte heller rädd för något. Vilket är bättre?

Jag är inte rädd för den onde. Däremot har jag en mycket stor respekt. Jag vet att han är mycket intelligent. Jag har Guds beskydd och behöver inte vara rädd.

Jag är friköpt och ägs av Gud. Mitt namn står i livets bok. Då behöver man inte vara rädd.