# Varför blir jag... Author: Hoppfull så arg fortfarande? På mina svärföräldrar. De hör ju aldrig av sig till oss medan de har kontakt med sitt andra barn och sina andra barnbarn flera ggr/vecka. De svarar enbart på vår dotters mejl eller bre (hon är åtta år) men tar aldrig initiativ själva. De var här på hennes födelsedag i början av maj och sedan dess har de hört av sig EN gång via brev till henne och sedan svarade de på ett mejl som dottern tog initiativ till. De gör alltså inget själva utan allt ansvar för en ev relation vilar på oss. Vi har ju som bekant tröttnat och släppt det vilket vi talat om för dem så att de är medvetna om att vi ser på det så. Jag har bearbetat detta gång på gång på gång och gjort förlåtesleritualer gång på gång. Jag är fullt medveten om att de bara är sådana, det går inte att ändra på dem, vi kan inte förvänta oss något osv osv. MEN ändå blir jag så blixtrande arg emellanåt när jag ser hur oerhört sårade och ledsna både dottern och min man, deras ende son, blir över hur ointresserade de är! Nu närmar det sig jul och min mans födelsedag (den 6/12) men inte ett pip från dem... de reser till dottern över jul, alla högtider är henne s.a.s. Vi får säkert vara med om vi vill men de frågar oss inte eller erbjuder oss att vara med. Hur ska man komma ur detta? ## Comment 1 Author: lkn02001 Vilket jobbigt läge! jag känner verkligen med dig! Nu har inte jag det problemet varken med föräldrar eller svärföräldrar, men spontant känner jag att ni kanske får lov att släppa lite på er stolthet för barnens skull. Om din dotter vill träffa sin farmor och farfar, och längtar efter dem vill säga. Jag tänker på det du skriver om att de ska till sin dotter över jul och ni säker får komma men inte är bjudna. Tänk vad skönt att kunna fira jul utan allt julstök hemma! värsta lyxen. Förstår att det sitter långt inne men tänk att ni gör det för ert barn och svälj bara. Om det blir för mycket kanske det går att gå iväg en sväng och meditera eller så? jag har ju ingen aning om varför de är på det här sättet. Det jag vet är att min farmor och farfar alltid favoriserade min bror, deras första barnbarn och det fick jag ofta höra. Även fast jag tyckte att det var jobbigt och blev lite ledsen ville jag vara med dem, min mamma har alltid haft problem med farmor men jag tror att hon svalde det ganska bra - i alla fall inför mig. När jag blev äldre och själv kunde säga ifrån och ta beslut och insåg att det inte var schysst så tog jag själv beslutet att kliva bakåt i den relationen. Vet inte om det var så mycket hjälp för dig men... ## Comment 2 Author: annsa Oj, det låter jättetråkigt, helst när man ser att ens barn blir sårade. Har ni prövat prata med dom om det? Usch det var kanske inte ett bra råd, tänker på dej och hoppas att det ordnar sej. kramar ## Comment 3 Author: Hoppfull Vi har prövar allt! Men när vi prövade blev det en jättekonflikt där de bar sig så illa åt så jag till slut sa till min man att jag vill aldrig träffa dem mer. Så vår stolthet har vi inte bara släppt utan trampat runt i smutsen tillräckligt nu. Man måste även ha en gräns för hur man tillåter sig att bli illa behandlad, inte minst för att barnen ska se att vad som helst ska man inte ta emot. Dottern bor i USA så det är inget alternativ. Dessutom har även hon burit sig åt som en dåre mot oss och fortsatte göra det efter att vi bestämt att vi skulle lägga allt det gamla bakom oss och börja om på nytt. Jag vill inte fira jul med dem heller, det är som att sitta i ett stelt kylskåp och le stelt till svärfar är aspackad och däckar vid åttatiden! Förändra situationen har jag inget hopp om längre. Jag undrar mera varför jag fortfarande blir så oerhört arg på dem. Jag vet ju att de är känslomässigt störda och det säger jag inte av elakhet utan för att det faktiskt är så. De har visat NOLL vilja att förändra relationen och till slut måste man ge upp. Dottern får gärna träffa dem när HON vill, de frågar ju inte ens efter henne. Men de har aldrig tid... om hon frågar någon gång så är de ofta uppbokade på annat, viktigare (trots att de kanske träffar henne en gång/år) som de inte vill avboka... så då kan hon på nåder få komma en stund bara vi står i givakt och hämtar så att de är i tid till nästa viktiga aktivitet. Medan det är tvärtom med dottern, då avbokar de oss eller kommer senare om vi ska ses för att dottern och hennes barn är viktigare än allt annat. Allt ska ske på deras villkor och om inte vi stampar med fötterna och rättar oss efter dem hela tiden så blir det inget umgänge. Man kan inte lära sina barn att det ska vara så. En relation ska vara jämlik, åtminstone hyfsat, annars blir det bara tärande i längden. ## Comment 4 Author: lkn02001 ja, när du förklarar mer så förstår jag. Och det är klart att du fortfarande är ledsen. Din man och ditt barn har en stor sorg i detta, och du kan inte göra något åt det. Finns det ingen annan släkting på din mans sida som ni har bättre kontakt med? Min farmor hade en syster som visserligen förblev ogift men alla älskade henne, hon var en otroligt viktig länk i vår släkt. Hur är det med dina föräldrar? fungerar relationen? kan ni kanske spendera mer tid med dem istället? Efter alla kloka råd du och andra här har gett mig har jag insett att det hjälper oerhört mycket att be om välsignelse för de som beter sig illa. Visst, varje gång det händer sticker det ju till och tårarna kanske kommer, men det lättar när jag ber. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Det är förfärligt och jag förstår er mycket väl. Dottern kanske är lika klok som sin mor ![Flört](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") och kan kanske förstå om man pratar om det och försöker förklara att det inte är hon som är problemet utan att problemet ligger hos farföräldrarna. Jag själv hade en mindre syster som mina farfärldrar, i synnerhet farfar favoriserade men kan ändå inte minnas att jag hade ont av det varken då eller nu. Dina egna känslor är inte lätta, för jag antar att det ju handlar om att du vill skydda dottern från sådant som att känna sig mindre värd. Fast tyvärr så är ju mångas liv fyllda med sådant långt upp i åldrarna, säger inte därmed att det är ok... men människor idag har så lite över för varandra... och egona växer så det knakar överallt tycker jag... Jag hade själv hållt relationen på dem så kort det bara går och jag hade pratat med dottern om det. Barn är klokare än vad vi tror många gånger och att _ni finns där för henne är långt mycket viktigare än att släkt längre ut gör det_. Sedan hade jag bearbetat mina egna "rättvise" känslor, och ju mindre umgänge ju mindre hör ni om att de andra får uppmärksamhet och ju mindre man vet desto bättre... Vet inte om mitt svammel var till någon nytta... men jag hade själv resonerat så. ## Comment 6 Author: Hoppfull Tack allihop, jättegulligt att få bolla lite med er ![Kyss](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") #4 Vi har lite kontakt med farmoderns bror och hans fru. De är jättegulliga och har ungefär samma problem med dem som vi har. Men de har egna barn som inte är så stora så det blir liksom inte samma sak som med en egen farmor eller mormor. Mina föräldrar bor 130 mil ifrån så det är inget alternativ tyvärr. Annars är min mamma barnkär så hade vi bott närmare så hade det sannolikt sett annorlunda ut. #5 Ja du har ju hört den här visan förut... ![Skäms](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") Det blir så sorgligt påtagligt vid alla storhelger när vi blir sittande ensamma medan andra umgås med sina familjer. Vi får börja umgås med exmannens släkt istället ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") de är en jättehärlig familj där vi räknas med eftersom jag har två barn ihop med exet och hos deras farmor är vi alltid välkomna (kan vara lite halvskumt för min man dock)! Det är ju precis så, mina känslor det handlar om. Dottern är så förståndig så... Men ändå bortvald, hon ser ju engagemanget som finns för fastern och hennes barn och säger helt öppet att farmor och farfar inte bryr sig om henne. Vi har inget umgänge längre och hör inget ifrån dem, så allt vi vet har vi vetat sedan i maj-juni. De har inte ens hört av sig och önskat maken lycka till på hans nya jobb, tvärtom sa hans pappa att han hoppades att han inte skulle få jobbet (de jobbade på samma ställe innan)!  Mmm, mina rättvise-känslor ja :) Huvudet på spiken, det är inte för egen del, utan för dottern och mannen. Jag måste jobba mer på att släppa, jag vill kunna prata om dem utan att gå igång. Det som trots allt gör mig mest irriterad är att om/när de hör av sig, så låtsas det som inget... de lever i sin låtsasvärld där de ljuger för andra om att vi träffas för att hålla sin egen fasad om hur duktiga och fantastiska **de** är (jo det är sant, hans mamma har sagt rakt av till mig att hon ALDRIG gjort något fel i hela sitt liv). Så bristen på umgänge är helt och fullt vårt fel och handlar enbart om oss eftersom de är fullkomliga människor och aldrig har gjort något fel. Deras egon är större än vad man tror är möjligt anser jag. De väljer sin egen stolthet framför kontakten med sin egen son och barnbarn. För att de ska slippa se att de har problem. Jag ska tillägga att jag ber för dem varje kväll (om jag inte missar), ber om ljus i deras hjärtan och att de ska få exakt det som just de behöver! ## Comment 7 Author: [Borttaget] Då tycker jag ni ska välja ditt ex farmor, är ni välkomna så åk dit och bjud även in dem till er... din man är ju vuxen och kanske kan sätta sig över den lite mysko känslan ( som jag mycket väl förstår också, sådan sits har vi ju här med, äldsta barnet har jag ju med annan man ![Oskyldig](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif "Oskyldig")). ## Comment 8 Author: lkn02001 klokt mariann... ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") något som slog mig när jag läste marianns inlägg var att jag tror att anledningen till att jag fortfarande lider lite av den refusering jag fick av min farmor och farfar är att ingen talade om för mig att det inte stämde. Min mamma baktalade dem ofta med det kände jag snabbt att det är inte bättre det. Ingen ställde sig på min sida och talade om att det är deras problem. Följdaktligen började jag trots att jag är stark i själen fundera på om det kunde ligga något i det de sa. Jag tycker att det är viktigt att ni ställer er på er dotters sida och verkligen pratar om detta.   Bilda en pakt med er dotter när hon blir sårad av farmor och farfar, så som man gör med småbarn. "mamma, jag vill gå ut" "men det regnar ute, och vi glömde regnkläderna på dagis" "men jag VILLL gå ut!! \*buhuuu\*" "ja, vilka dumma regnkläder, att de blev kvar på dagis. och dumma regn att det kommer precis nu. Vi går och läser en bok och struntar i det dumma regnet" Nu menar jag inte att ni ska sitta och prata skit om farmor och farfar, men i stunder där hon blir ledsen, släta inte ut det med att "de kanske glömde" eller liknnde. Säg hur det är, ja, visst är de dumma som glömde. jätte jättedumma. det är bäst att vi har riktigt roligt nu så att de verkligen missar allt roligt. som när jag hade tjatt på farmor och farfar att komma och titta på en ridtävlig, de hade 50 m att gå för att kolla på mig. de dök inte upp. "de hade kansek annat att göra" var svaret jag fick av pappa. Det fick mig att tänka, vad var viktigare än mig? varför ville de inte se mig när jag tävlar? varför varför varför? Det hade varit bättre att få höra något i stil med, "vad dumt att de inte kom, när de ändå har så nära. Men vet du, nu får du rida riktigt bra så att de verkligen missar något. ## Comment 9 Author: lkn02001 oj, det hann komma flera svar innan jag lyckades posta. hade lite strul med datorn. jag tycker också att ni ska satsa på exets mamma, om det känns okej för din man. Er gemensamma dotter mår säkert bra av att få känna värmen och gemenskapen där. naturligtvis bar aom det är okej för din exman också! :) ## Comment 10 Author: Hoppfull #7 Aha, det visste inte jag att du/ni hade. Fungerar det bra för er? Jo det börjar fungera bättre nu, vi har ju haft en ganska påfrestande relation med exet tidigare, så då hade det inte gått . Men nu har vi haft en del gemensamma saker som konfirmationer mm. Vi var på hennes (deras farmors) 75-årsfest förra året och hon blev sååå glad att vi kom. Hon är ensam med sen 10 år så hon skulle säkert bli glad för det. ## Comment 11 Author: Hoppfull #8-9 Vi gör så, vi säger att de är skruttiga som inte hör av sig och att det är dålig stil. Vi är oxå noggranna att påpekat att det INTE är hennes fel eller fel på henne! Det var ett smart sätt att förhålla sig, att bilda pakt mod det "onda" det ska jag börja använda mig av, tack för tipset! ## Comment 12 Author: [Borttaget] Det var jobbigt i många år, sonen var 2 när vi skildes och är ju nu 26 så jag har ju under många år inte behövt bry mig... men problemet var ju mer mot exet och dennes nya kvinna än mot övrig släkt... ## Comment 13 Author: lkn02001 #11. Kan man använda sig av i många sammanhang i livet, när man har med otrevliga kunder att göra till exempel. Om kunden känner att du är på hans sida och inte försvarar utan också tycker att det är dåligt så brukar det gå bättre.Men det funkar nog bäst på barn, för man kan dra till med så lätta saker! :) ## Comment 14 Author: Hoppfull Måste bara berätta... blev så full i skratt... idag när jag hämtade posten låg där ett litet brev/paket till dottern från farmor och farfar. Kanske får mina böner effekt till slut ![Flört](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 15 Author: Lionadh Åh vad roligt Hoppfull! Kram på dig!![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 16 Author: [Borttaget] man får ju ändå aldrig sluta att hoppas på förändringar ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande")... men låt dig heller inte nedslås om den bara var tillfällig (säger glädjedödaren) ## Comment 17 Author: lkn02001 åh vad roligt hoppfull!! ## Comment 18 Author: Hoppfull Nog var det roligt alltid... men i paktetet var ett brev där de skrev att de ville att Tilda skulle skicka dem en önskelista. Så även om det var trevligt för henne så var det bara en förevändning för att kunna få ett ärende uträttat, precis i den sanna anda de är ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 19 Author: [Borttaget] Tilda... vilket underbat vackert namn på dottern ni har ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Fast hon fick ju nått å öppna och önskelista gillar ju barn att göra så... ## Comment 20 Author: Hoppfull Jo det var jättekul för henne, det är ju vi som ser hur de är... Ibland kan jag verkligen tycka synd om dem, de missar så mycket av livet genom att vara så stängda som de är och genom att aldrig tala och/eller lyssna på andra på riktigt. ## Comment 21 Author: lkn02001 jo, men det är deras problem, du kan inte ta på dig dom. Gläds med din dotter som fick öppna paket och dessutom skriva önskelista! Det var ju ändå lite fiffigt att de skickade på posten istället för med mail... det blir liksom lite roligare då. ## Comment 22 Author: Hoppfull Ja det är mycket roligare när de gör så! De skrev mejl alltid till henne förut med, långt innan hon kunde läsa... hon tyckte såklart att det var helt ointressant! Jag gläds verkligen med henne även om jag inte lyckats uttrycka det! Ja alltså jag går inte runt och engagerar mig i dem alls, jag vet att det är deras problem och att jag inte kan göra något åt dem. Men i och med att det trots allt drabbar oss hela hela tiden så är det svårt att bara kunna ignorera, jag är ju inte känslokall heller. Och mina känslor bygger ju trots allt på vad detta gör med MIN familj, inte med dem.