# Har du mod? Author: Hoppfull Vi har snuddat lite på detta med mod i andra trådar. Vi kallas ju av somliga för trygghetsnarkomaner, människor med behov av trygghet och lite eller få förändringar. Är det mod att förändra, vilka förändringar är modiga att genomföra eller är det mod att våga låta saker vara som de är istället för att tro att gräset är grönare på andra sidan så att säga? Vad är mod för dig? Hur uppbådar du mod? Har du fått mer mod under livets mödor? ## Comment 1 Author: Mavios Mod för mig är att göra något trots att jag egentligen är rädd för konsekvenserna av det jag täntk göra. När man övervinner något verkligt eller inbillat "farligt" (farligt kan vara andras fördömande, egna fobier osv). Oftast när jag uppbådar mod tänker jag "NIKE" (JUST DO IT!) och så gör jag det. Ju fler hinder man passerat, desto mindre rädslor möter jag känns det som. På det viset behöver jag mindre mod, för jag är inte längre så rädd. Fast visst finns det vissa saker jag fortfarande måste spotta upp mig ordentligt innan jag vågar göra. Visst kan det vara modigt att låta saker vara som de är, särskilt om omvärlden förväntar sig förändring och man måste gå mot strömmen för att behålla det som man vill. Det kan vara lika modigt att förändra något! För mig är alltså mod sammankopplat med den egna känslan av rädlsa/mental jobbighet kring det man ska göra. ## Comment 2 Author: Hoppfull Mina tankar är som dina Mavios! Att det handlar om att möta och övervinna rädslor. Sedan har vi olika rädslor, vissa har känslomässiga mönster som styr oss som vi behöver bryta (de allra flesta styrs av sådana tror jag)men är rädda för att krafsa på. Andra har flykttendenser och behöver träna sig i att just stanna kvar och tvärtom kan man ha rädsla för att våga sig ut och möta omvärlden. En vanlig rädsla som man möter dock, tycker jag, är rädslan för att blotta den man verkligen är. Sina fel, brister och sina tillkortakommanden men kanske lika ofta våra kvaliteter, kunskaper, begåvningar och erfarenheter. Vi talar ofta ner oss själva när vi pratar. Men hur uppbådar vi mod? Var hittar man modet att trotsa sina rädslor? Hur har ni gjort? ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag ser mod som ni ser det i stora drag. ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Jag uppbådar mod genom att ofta ställa mig frågan Vad är det värsta som kan hända? Sedan blir det mkt lättare, för det värsta är ju ändå aldrig det helt värsta.. ![Obestämd](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 4 Author: Hoppfull Problemet är nog när man bär på mönster man inte är medveten om att man har. De allra flesta gör det... man tar bara över mönster från tidigare generationer och att ha modet att leta reda till och med på dem kan vara knepigt både att hitta och metoden för att hitta dem. Jag använder oxå väldigt mycket den taktiken som du Mariann :) Och när jag söker mönster så använder jag de sidor hos min familj som jag inte uppskattar och så granskar jag mig själv noga för att se om jag har samma (vilket man ju oftast har, i någon form) så angriper jag det med näbbar och klor :) ## Comment 5 Author: Lionadh Det enkla svaret på frågan i rubriken är - Jaa, det har jag! "Det är ett enda steg. Du tar det aldrig men darrar av längtan hela livet." Dikt av Stig Andersson \-Är det så jag vill leva? frågade jag mig själv när jag läste den i tonåren. Mitt svar blev - och är - Nää! Efter det har jag alltid tagit ett steg, även om jag varit rädd. Ett enda steg mot nytt liv.... Ett enda... ## Comment 6 Author: [Borttaget] Mod... Det finns det ont om i dagen samhälle. Mod är att möta och se rädslan i vitögat och sen besegra den. Mod kan också vara likadant som att vara dum, om man inte tänker sig för... Mod är alltså inte samma sak som att man itne tänker på konsekvenserna, utan att man helt enkelt struntar i dom. ## Comment 7 Author: Lionadh Att göra det man är rädd för, det är äkta mod. Därför är rädslan en del av det. För att komma över rädslan måste du möta det du är rädd för. Att undvika det är inte lösningen. Då står du kvar - och förblir rädd. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Den dikten var bra! Det är också en strategi, att tänka ok, ska jag sitta sedan på hemmet i gungstolen och ångra att jag inte vågade? Nix det sak ajg inte, så det rä bara att kasta sig ut och se om isen bär... oftas om inte alltid gör den ju det ;) om inte  har man fått träna sig på att ta sig upp ur vakar :) ## Comment 9 Author: Lionadh Man får lära sig simma.... ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") "Seglaren ber inte om vackert väder, han lär sig segla." ## Comment 10 Author: [Borttaget] kan vara lite svårt å simma  i is vatten  ;) Men visst det bästa är ju att se det som lärdomar och att lära sig simma och ta sig till fastlandet... där de stora utforskarmöjligheterna finnes :) ## Comment 11 Author: Lionadh När man tränas att komma över en fobi får man gradvis utsätta sig för - och lära sig om - det man är rädd för, t ex spindlar eller ormar... Det man vet nåt om blir ju också mindre skrämmande..  Därför är det nog också som människor är fascinerade av det okända.... ## Comment 12 Author: Hoppfull På samma sätt fungerar det att förändra andra beteenden som inte är lika påtagliga, man får träna och ändra sig gradvis, helst emd hjälp av en duktig vägledare förstås ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 13 Author: Gronstedt #6: Hej Ijin! Kul att "se" dig igen! Jag har tänkt på just detta med mod på sistone. Jag har massor av mod av fysisk sort, men hur är det egentligen med det mjuka modet, vardagsmodet, modet att möta livet? Terry Pratchett skriver om en av sina personer, en mesig, virrig kvinna, som också är häxa: Witches never run from something they really hate (ungefär "häxor flyr aldrig från sådant de verkligen avskyr"). Den sentensen har jag försökt leva efter, och jag backar aldrig för fysiska hot eller faror, viker mig aldrig i konfrontationer. Men jag har insett att jag är lite väl bra på att inte HAMNA i konfrontation. Hur modig är man då, egentligen? Jag fick höra att en före detta jobbarkompis dotter, nu 4 år, har en obotlig hjärntumör och inte väntas bli 5. Föräldrarna har vetat om detta i ett år ungefär, de har ett barn på 2 år och ett till på väg. Hur mycket mod krävs det för att leva deras liv, dag för dag, med den vetskapen? Hur skulle jag kunna hantera det? Grannen fick cancerdiagnos för drygt två år sedan. I går åkte h\*n in på sjukhus igen. Hur klarar man att gå igenom behandling efter behandling medan man blir sjukare och svagare och har allt mindre hopp? Hur skulle jag kunna hantera det om det var jag? Om det var min livspartner? Jag vet ju att man bär det man måste bära, när det är dags att bära det. Men jag känner mig verkligen inte speciellt modig vid tanken ... Fysiskt mod är lätt vid jämförelse. ## Comment 14 Author: [Borttaget] Bara att leva kan kräva det största modet... ## Comment 15 Author: Vera-Trollet Kan det vara så att när man står och ser människors ofantliga livsmod så tror vi oss inte klara det, men är man i situationen så klarar man det för man har ju inte så mycket att välja på.Då får man styrka, kraft och MOD som en gåva i just den stunden. Visst har jag fått mera mod med åren.Jag tror också att vi alla som individer visar mod på olika vis och i olika situationer. Här kommer nog vår karaktär, livsvisdom och upplevelser in. Telexempel har någon blivit illa behandlad som barn så tror jag att en sådan person visar mera mod inför ett annat barns behandling. Mod är också för mig att stå för vad jag tycker även om jag blir ensam när jag väljer att föja mitt samvetes röst. \# 13 Det är väl också mod att kunna VÄLJA att inte gå in i vissa situationer. Det är ju inte enkelt att vara människa och att ha mod i alla livets händelser.När man har facit i hand så kanske vi visar stort mod eller så visar vi inte det modet som man trodde fanns. ## Comment 16 Author: [Borttaget] #13 Fysiskt mod har jag massor av jag med, men jag saknar det vardagliga... Det verkar vara någon intresses brist där:p Jag menar, mod utan action går ju inte! Eller det är iallafall så det blir... Har lite det problemet nu när man ska ut på arbetsmarknaden:p Jag har båda typerna av mod, för även om man kan förlora saker vinner man deffinitivt inte om man ger up:D Kul att se dig med;) Det var ju ett tag sen.. ## Comment 17 Author: Tuva-Lena Mod är att våga förändra, fastän man vet att det blir en skärseld man skall gå igenom. ;) Jag uppbådar mod genom att se det jag skall förändra som en utmaning - och jag gillar utmaningar, dom är lekfullare. Har alltid haft mod att vara mig själv och anta utmaningar, men jag har definitivt fått mer med ålderns rätt. ![Cool](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cool.gif "Cool") ## Comment 18 Author: [Borttaget] Jag är övertygad om att åldern skapar mod! ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Där bara måste man vara mkt försiktig och inte låta modet bli egoistiskt, det kan man ofta se hos äldre,  i alla fall som jag ser det runt mig. ![Oskyldig](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif "Oskyldig") Något jag själv känner att jag måste tänka på och vara uppmärksam på varteftersom... ## Comment 19 Author: Hoppfull Hur menar du då Mariann? \*nyfiken\* ## Comment 20 Author: [Borttaget] Jag tänker på att en del äldre tappar förmågan att lyssna på andra, de bara hävdar sig själva. Många tränger sig före i kön, minns på Danmarks färjan på den tiden alla skulle över o handla billigt, då körde de över folk med sina sådana där väskor på hjul, vad de nu heter... Nu ska jag ju inte hävda att de inte var sådana i sin ungdom också, de man mötte på stan... men jag tror att de blev mer så att säga modiga i att hävda sig själva och i att våga synas, att det tog sig sådana uttryck att när man väl hade modet att göra det då går det ut över andra. Sedan ser man ju sådant på närmare håll, där man kunnat följa personen/erna i många år... ## Comment 21 Author: Hoppfull Hihihi, lustigt att du säger det... när jag hade butik så insåg jag snabbt att de allra värsta kunderna att ha att göra med var medelålders damer (mellan 45-55 ca). Jag baxnade verkligen över hur överlägsna, egotrippade och otrevliga de var. Så oförskämda människor fann jag inte inom någon annan kundgrupp. De trodde sig veta allt, ha alla rättigheter, saknade ödmjukhet inför andra fullständigt osv. Så här ÄR det var deras paroll. Tragiskt att se! ## Comment 22 Author: [Borttaget] mina efarenheter av personer ligger i pensionsåldern... ev blir de som var dryga då (medelåldern) ännu värre sedan... ![Obestämd](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 23 Author: Hoppfull Aha, jag tyckte tvärtom. de som passerat den åldern var betydligt mer ödmjuka och trevliga ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Men det var ju mina kunder det... när det gäller nära relationer till mig så stämmer det bra med, medelåldern är värst.. att tänka på när jag närmar mig själv. Jag tror i och för sig att det finns goda skäl. Det är en tid i livet när man äntligen inser att man inte behöver vara alla till lags utan duger som man är. Det får ett visst överslag i att vissa struntar i helt i vad andra tycker och känner. Men det är min analys ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 24 Author: [Borttaget] _Det är en tid i livet när man äntligen inser att man inte behöver vara alla till lags utan duger som man är. Det får ett visst överslag i att vissa struntar i helt i vad andra tycker och känner._ Precis min analys också! ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 25 Author: Hoppfull ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 26 Author: [Borttaget] Jag känner ju själv att jag är där  ![Flört](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Har ofta låtit mig trampas på... men som sagt att hävda sig själv på andras bekostnad är inget vidare, så jag måste vakta mig. Eftersom man ser det hos andra, så måste man vara extra vaksam på sig själv. ## Comment 27 Author: Hoppfull Mmm, det gäller att behålla minnet av den känslan man hade så att man inte försätter andra i samma situation som man själv hamnade i. ## Comment 28 Author: [Borttaget] Exakt! ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 29 Author: Vera-Trollet Det ni tar upp från# 20 och framåt handlar inte för mig om mod. Det är för mig egoism, " dålig uppfostran" ingen empati. Mod är någonting annat anser jag. att våga gå in eller bryta något destruktivt. Att våga stå för vissa saker, egna eller andras. Våga göra saker även om du känner rädsla. Modet  i det som tas upp skulle vara för mig att säga till dessa äldra att detta passar sig inte att göra så här oavsett ålder. Eller vad tycker ni?![Kyss](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") ## Comment 30 Author: Hoppfull Det är helt sant... vi spårade ur lite... ## Comment 31 Author: [Borttaget] Gjorde vi ![Obestämd](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") för mig handlar det om mod... ![Oskyldig](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif "Oskyldig") för mig hade detta att trycka ner mig själv och låta mig trampas på varit mycket destruktiv i längden. Så för mig har det absolut handlat om mod att våga synas och ta min plats. Våga säga ifrån, det har jag fått verkligen jobba med, att ta mig modet. Sedan måste jag vara på min vakt att inte detta gör att jag nu i min tur trampar på andra... ## Comment 32 Author: indigoman Intressant tråd! Det är jättesvårt med den rätta balansen som du säger i #31. ## Comment 33 Author: [Borttaget] Är man aldrig rädd, kan man inte heller kallas modig. ## Comment 34 Author: [Borttaget] Mod kan vara simpla saker, som att gå vägar som är förbjudna av den anledningen att så kallat stora läromastrar gått bet på just dem vägarna. Ett annat typ av mod kan vara att ge kunskap som kanske inte alla är berättigade till enligt de så kallat lärde, en kunskap som bara vissa få ska ha rätten att veta om, typ Enochian som är änglarnas så kallade språk. Men det största modet enligt mig själv är att våga söka inåt och försöka förändra, för det värdsliga kan du ändra till positivt eller negativt på bråkdelen av en sekund, men ett sökande inåt är en livsuppgift som om du har tur kan lära dig förstå dig på medans du lever. ## Comment 35 Author: Gronstedt Men visst är det konstigt att det beteende som ni ogillar i medelålders kvinnor inte skulle uppfattas som försök att förtrycka andra om det var medelålders män som gjorde det. Då skulle det bara vara beklagligt stressade herrars naturliga beteende. Jag tycker det är viktigt att man försöker separera beteendet från individen innan man försöker komma fram till grunden för beteendet. En man som sitter med knäna brett isär och rapar efter att ha halsat en sval öl är en arbetare som njuter sitt förtjänta otium. En kvinna som sitter med knäna  brett isär och rapar efter att ha halsat en sval öl är en slampa utan bordsskick. En man som gör en våghalsig omkörning är en skicklig förare som känner gränserna. En kvinna som gör en våghalsig omkörning är en djävla kärring som hittat körkortet i ett cornflakespaket och borde stanna hemma och passa barnen. En man som buffligt tränger sig i en butik förstår ju tyvärr inte bättre, stressad som han är. En kvinna som buffligt tränger sig i en butik är en snorkig, fisförnäm räpa som tror att hon är finare än andra ... Eller? ## Comment 36 Author: Blissis #31 Så här beskriver min lärare det att möta konflikter. "Hur bör vi handskas med den här frågan? Vi bör först och främst hålla huvudet kallt när vi stöter på en sådan konflikt och vi ska inte bete oss på samma sätt som han gör. Självklart gör det inget om vi förklarar frågan vänligt och framlägger frågan tydligt för honom, men om du håller fast vid den så går det inte. Om vi stöter på sådana bekymmer så tävlar och strider vi inte som andra." ## Comment 37 Author: [Borttaget] #36 tycker ajg var ett bra råd hur man ska göra! Jag försöker göra så i alla lägen, fast det är ju klart ibland blir det fel. #35 Pratar vi kvinnor här... ![Obestämd](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") jag har när jag tänker efter oftast blivit överkörd av kvinnor i den åldern, pensioneringen. Även de runt mig är iofs kvinnor också. men man kan nog inte generallisera ändå. fast eftersom kvinnoan sedan barnsben varit förtryckt så är det ju inte konstigt om hon när hon kommer i 40 års åldern börjar hävda sig och det med rätta tycker jag, men inte på bekostnad av andra. dvs så om står i #36 tycker jag iaf. ## Comment 38 Author: Hoppfull Jag håller delvis med dig Gronstedt. Men det jag pratade om här handlade enbart om kvinnor, och det handlar om ett sätt att bete sig som är surt, otrevligt, besserwissrigt och överlägset. I just detta pratade jag inte om män alls. Utan det jag iakttagit är kvinnor i just den åldern som beter sig mycket illa, särskilt mot andra och gärna yngre kvinnor! Mäns beteenden tycker jag en hel del om... Våra normer styr så tragiskt mycket och det värsta är att vi så kraftfullt kämpar på att ha dem kvar genom att hålla oss inom dem med näbbar och klor!! ## Comment 39 Author: BigBear Ja, medelålders kvinnor är väl det mest vanligt förekommande inom andligheten och det är väl inte så konstigt att de tar revansch på alla sätt de kan. Men jobbiga kan de verkligen vara.....![Flört](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Men det kan ju vi gubbar också, förstås! **"Generaliseringar är generellt sett felaktiga"** ## Comment 40 Author: Hoppfull Hahaha, absolut BigBear! Skillnaden tror jag är att män har ett överläge hela tiden medan kvinnorna kommer i den här typen av beteenden, från ett underläge, vid en viss tid. De ändrar sig alltså markant och det är väl det man reagerar på. Det är såklart helt rätt att en kvinna ska öppna munnen och få lov att tycka och känna som hon vill om hon varit överkörd hela livet. Men för den skull behöver man inte bli nedlåtande och otrevlig, det är väl just det draget jag vänder mig emot. Sannolikt är det dock inte medvetet, för vem vill medvetet vara nedlåtande och otrevlig?! ## Comment 41 Author: Mammzing Mod, var när jag skilde mej för 1 år sen. Kännt i många år att nåt varit fel men haft panik med att tänka på att vara ensam. När väl beslutet kom och jag blev ensam med 4 barn var det en lättnad. Att jag inte tagit det steget förr, när jag anade. Vet inte nu vad som skulle hända för att jag skulle tappa modet. ## Comment 42 Author: [Borttaget] Jag har också fått uppbåda det modet en gång... Så det är helt klart modigt för jag vet vad som krävs för att fatta ett sådant beslut... ## Comment 43 Author: [Borttaget] #41 Glömde ![Skäms](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") Hjärtligt välkommen hit till oss på andlig utveckling!! ![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 44 Author: camillal777 Mod för mig är att våga blotta sitt inre, känslor, tankar...att våga vara svag när man är det...det är styrka....att inte skydda sig med sköldar och svärd. Klä av sig naken och våga vända andra kinden till, men utan att bli överkörd och utnyttjad. Mod är att våga!! ## Comment 45 Author: Hoppfull Usch ja, camilla! Mod är att visa sina tillkortakommanden, att våga be om hjälp, att våga låta sig vara behövande... Mod är olika beroende på vad vi kommer ur tror jag. En del behöver uppbåda mod för självständighet och andra behöver mod för att våga behöva. ## Comment 46 Author: [Borttaget] #45 Den sista meningen där är huvudet på spiken! ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 47 Author: Hoppfull ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 48 Author: camillal777 Verkligen så ja Hoppfull :) Instämmer med Marinns kommentar! ## Comment 49 Author: [Borttaget] Ijin har nu framgångsrikt skaffat sig mod på alla fronter i livet nu=) ## Comment 50 Author: [Borttaget] #49 Låter Underbart! ## Comment 51 Author: Hoppfull Härligt Ijin, hur gick du till väga för att lyckas med detta? ## Comment 52 Author: [Borttaget] Det är därimot lite svårt att förklara... Det känns som om jag säger åt mig själv att bygga på det, och omedvetet gör kroppen det tills det helt plötsligt är "färdigt":p