# Förväntningar på livet Author: Hoppfull Efter att ämnet dök upp i en annan tråd, som jag kapade ![Generad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-embarassed.gif) så startar jag nu en egen tråd kring detta. Jag funderar på våra förväntningar på livet. Vad har ni andra för förväntningar? Vilka förväntningar har man "rätt" att ha och vilka betraktas som lyx eller egoistiska? Ska man kämpa för sina förväntningar eller ska man vänta och se vad som kommer till en? Hur tacksam ska man vara för det man har, oavsett om det inte alls motsvarar vare sig samhälleliga förväntningar eller egna? Vad säger ni andra? ## Comment 1 Author: Gronstedt Menar du mera materialistiska, sociala, emotionella - eller alltihop? ## Comment 2 Author: Hoppfull Här slår vi på stort och tar allihop... de går ju ofta ihop med varandra på något sätt. Jag drömmer ju exempelvis om att blir frisk nog att orka jobba... men det är ju på sätt och vis en materialistisk dröm eftersom jag längtar efter att gå till tandläkaren, kunna köpa sådan jag saknar (skor t.ex.), kunna sponsra min sons körlektioner, kunna lugnt bli gammal och få en pension men även åka på semester om det gick... ## Comment 3 Author: Hoppfull Glömde... det är ju även sociala förväntningar att ha ett jobb samt emotionella då det är utvecklande och stimulerande att ha ett jobb... tycker jag. ## Comment 4 Author: Gronstedt Oj, då blev det mycket ... Fast jag vill skilja på det jag skulle vilja ha och det jag VERKLIGEN vill ha. Jag menar, jag vill gärna ha en Hayabusa och en Hummer, men det är mer skojiga garneringar på livet. Vad jag VERKLIGEN vill ha är avbetalade huslån och utrymme att jobba med roliga men olönsamma saker. Och vad jag verkligen behöver har jag egentligen tillgodosett mer än väl som det är. Kanske det är så att "skulle vilja ha"-kategorin är det som man inte har "rätt" att förvänta sig. Men om någon skaffar sig det ändå, då - är det fel då? ## Comment 5 Author: Hoppfull Vad är ens behov då? Vi (människor) har ju milsvida skillnader i åsikter där. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Svåra grejer det här, det som spontant känns som mänskliga rättighet är väl inte egoistiskt på något sätt.... men vi har ju det här med vad som är tänkt för oss i livet, vilka svårigheter och vilka begränsningar är inbyggda i oss... genom själens beslut... dessa är svårare.. ## Comment 7 Author: Gronstedt Ett "behov" som ofta varit uppe på PUiF är behovet att bli sedd. Är det en rättighet? Och om man inte vill bli sedd, då? ## Comment 8 Author: Hoppfull Men vad är mänskliga rättigheter? Att vara frisk? Att ha pengar till det man behöver (och vad är det i så fall)? Var går gränsen för när man inte har det man behöver och vem avgör? Och det här som är tänkt för oss i livet, hur vet vi det? ## Comment 9 Author: [Borttaget] respekterad är ett ord jag hellre använder, det är en rättighet tycker jag... ## Comment 10 Author: Hoppfull Hm... sedd av andra eller sedd och bekräftad av sig själv kanske är kärnfrågan i det fallet. För att med nöd bli sedd och bekräftad ur samhällelig synvinkel tror jag är en kreation av det moderna samhället. ## Comment 11 Author: [Borttaget] behov är just svårt att bedöma för de är ju så himla olika... är det ok med 10 skor? eller är behovet egentligen 3 par... eller endast 1....  det som är tänkt för oss är svårt å veta... ofta är det väl så som det Är.... sedan kan ju det vara meningen att man ska göra något åt det...  hmmm lättare sagt än gjort ibland... [Mänskliga rättigheter](http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=7 "http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=7") enligt FN ## Comment 12 Author: Gronstedt #10: Det tror jag också. För vem är det som är skyldig att "se", i så fall? (Om någon skulle ha rätt att "blir sedd", alltså.) Om man ser vad som verkligen är nödvändigt för att uppehålla livet, så det ytterst lite. Många överlevde trots allt koncentrationslägren. Men det räcker ju inte på något sätt för ett riktigt liv. Gränsen måste alltså gå högre än så, i alla fall ... Jag var inne i tråden om Samtal med Gud, där frågan fanns om hur "räkmackepersoner" upplever sitt eget liv. Av alla människor som jag talat om mobbing med (och det är några stycken, eftersom ämnet ligger mig varmt om hjärtat) är det en försvinnande liten andel (typ en på 50) som INTE anser att de har varit mobbade. Till exempel en gång då en person var sjuk och inte kunde följa med på skolresan, så åkte de andra ändå, helt hänsynslöst! Mobbing! Så förväntningarna är klart olika ![Fundersam](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-undecided.gif). ## Comment 13 Author: Hoppfull Mmm, det är just den typen av funderingar jag själv funderar kring. För egentligen ska man ju vara tacksam och nöjd så fort man har kläder, mat och tak över huvudet. Visserligen står i rättigheterna enl FN att man även ska ha en massa andra rättigheter (24-28) men de måste ju i allra högsta grad ses som ytterst godtyckliga. Men att vara frisk, att få den behandling eller vård man behöver, är det en rättighet? Att bli tagen på allvar hos läkaren är det en rättighet? Och om det inte är så, vad innebär det? Många ser det ju som helt naturliga rättigheter att köpa det de vill ha, när de vill ha det, att kunna äta det de vill ha, där de vill, när de vill... de flesta ser det som helt självklart och kanske en rättighet att ha så mycket kläder och skor att de med jämna mellanrum måste rensa ut sina garderober och slänga säckvis... Är det här frågor för moral och samvete egentligen och har kanske mindre med rättigheter att göra? För min del som alltid har stått tillbaka för alla andras behov är det här knepiga frågeställningar. Ska jag använda pengar till att gå till tandläkaren eller ska jag satsa dem på mina barns behov istället? Ska jag köpa mig ett par nya gympadojjor eller ska de gamla få gå ett tag till trots att de är trasiga och ger mig skavsår? Ska jag ta av familjens pengar och köpa mediciner coh gå på dyra alternativbehandlingar eftersom sjukvården struntar i mina problem? Eller ska jag tacksamt acceptera livets prövningar och se det som min livsutmaning? ## Comment 14 Author: Gronstedt Oj, svåra frågor - måste tänka kring dem. Men svaret på den sista är definitivt NEJ! Inte f\*n måste man vara tacksam för eländet, i alla fall! Ännu en snabb tanke: Du kan inte ta maten ur munnen på barnen för att köpa skor till dig själv, men om ungarna har bra mat och varsitt par sommarskor och varsitt par vinterskor, så kan du definitivt få nya skor innan ungarna får nya "bara för att kompisarna har det". Är du med på skillnaden? \*lätt för mig att säga som inte har några barn ...\* ## Comment 15 Author: Hoppfull Ja det är knepigt. Nejdå, inte skulle jag ta barnens mat inte :) Hela frågeställningen kommer nog ur hur mitt liv sett ut och hur jag alltid dels fått slita som ett djur för att ens få saker att fungera och dels hur jag alltid fått stå tillbaka själv för andra (läs barnen föresträdesvis). När jag så efter en fruktansvärd skilsmässa med staplevis med strul och inte pengar till mat till mig ens, träffar en fantastisk man som älskar mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt så blir jag efter att ha fött vårt gemensamma barn sjuk och kroppen vägrar bli frisk... alltså tillbaka på noll på något sätt för egen del. Alltså kan jag inte riktigt göra mig kvitt frågan, vad har jag rätt att förvänta mig av livet och är det meningen att det ska vara så här? ## Comment 16 Author: [Borttaget] Den din sista fråga är inte lätt för andra att besvara. Det kanske kan vara ett meditationsämne,  ett ämne att kontemplera över... Jag kan tycka att du har både rätt till det ena och det andra, men vad hjälper det, jag råder ju inte över ditt liv ändå och jag kan ju inte ändra på nått. Dessa frågor besvaras bäst i ditt inre tror jag. Får man inga svar så handlar det om att acceptera att du inga svar får och att göra det bästa av situationen, efter din förmåga... jobba på och jobba på att också acceptera livet som det ser ut för dig just nu. jag säger inte att det är en lätt sak... Men jag har inga andra svar att ge dig ![Ledsen](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-frown.gif) kanke någon annan har andra... ## Comment 17 Author: omelett Ett citat som jag gillar: "Den friske har tusen önskningar, den sjuke endast en" Så har det sett ut för mig, jag ville ha allt, strävade på för att skaffa det. Lyckades också. Fick en enplansvilla, två bilar på garageuppfarten, resor och allt det där man ska ha. Jag var inte lyckligare för det. Jag hade ju fullt upp med att vårda ägodelarna och köpa nya. Det gick inte att uppnå nöjd.![Ledsen](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-frown.gif) Så blev jag svårt sjuk, dödligt sjuk till och med. Då blev min enda önskan att bli frisk. Nu har jag släppt det där med ägandet. Nästan ska jag säga, för ibland ramlar jag in i det.  Söker andra värden i livet. Jag umgås hellre med mina vänner än vårdar mina ägodelar. ## Comment 18 Author: Hoppfull Mmm, jag är ju inte direkt dödssjuk men verkar inte bli friskare heller... och visst är det så att det blir det enda som blir viktigt! ## Comment 19 Author: omelett Men varför skulle det vara fel att önska, att ha förhoppningar om ett bekvämt liv, med lite guldkant? Så är det väl med oss alla. Vi är ju präglade av den kulturen vi lever i. Sen att man blir nöjd eller inte när man når målet är väl en helt annan sak. Det kan man ju inte veta innan. ## Comment 20 Author: Ayena_old Intressant tråd. Har tyvärr inte orkat läsa igenom men ska göra detta i morgon :-) ## Comment 21 Author: [Borttaget] grunnat... flummigt.... Asger pratar ofta om syftet bakom.... Jag tycker du med rätta kan ha den förväntningingen att få vara frisk.  men jag tänkte då så här... Varför vill du vara frisk? Jo du vill jobba (var det så?). Då kan man ställa frågan, varför vill du jobba? Sdan kan man ju då analysera de svar som där blir....(ifall man vill) och bedömma dom i vilken nivå av egoistisk önskan/tanke är det i dom. Finner man att det inte är egosistiskt alls, är det ju ok. Finner man att några är det o några inte, eller i olika nivåer. Då skulle man ju kunna gå in o jobba med motivet till att du vill ha ett arbete. Ifall man vill.... flummar Mariann.... ## Comment 22 Author: Lionadh Mina förväntningar på livet har sett ut så här - eftersom skolan gick rätt bra så trodde jag att jag skulle få ett framgångsrikt arbetsliv. Men så blev det inte. Istället fick jag brottas med sjukdom och utmaningen var att hålla näsan över vattenyta. Idag är det människor och relationer som är viktigt för mig. Att ge och få kärlek, ha kärleksfulla relationer. Nu jobbar jag i vården, då jobbade jag i industrin och i politiken. Då ville jag förändra världen, nu önskar jag mig ett liv som fungerar. Hälsa, harmoni och balans. ## Comment 23 Author: Hoppfull Hehehe... jo jag skrev lite om det inledningsvis men jag tar det igen eftersom det är jobbigt och bökigt att scrolla sig upp och ner i långa trådar. Jag vill jobba för att: få ett socialt sammanhang (nu sitter jag hemma ensam hela dagarna), för att få trygghet i form av en mera stabil ekonomi (vill kunna gå till tandläkaren och hjälpa barnen med det de behöver osv), jag vill även få trygghet framåt = pensionspoäng (som det ser ut nu kommer jag inte att ha ett öre utöver grundpensionen som väl är 7000:- eller så). Jag vill även jobba för att det utvecklar mig och lär mig nya saker både rent intellektuellt men även i kontakten med andra människor. Dessutom vill jag jobba för att göra något som spelar roll för andra, något som får andra att må bättre. Det finns förstås egoistiska motiv i detta! Att vilja ha lite ekonomisk trygghet är ju egoistiskt, likaså socialt sammanhang... Undrar vad Asger skulle säga om mig ![Förvånad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-surprised.gif) ## Comment 24 Author: [Borttaget] Det undrar jag me ;) Ifall du vill skriva till honom går säkert det bra... fast han e borta nu några veckor.... Yvonne hans fru är ju bra på å kika in i människor.... hon e clairvoyant... faktum är att han är aldrig omöjlig!! ## Comment 25 Author: Hoppfull Jag har egentligen aldrig haft några förväntningar på livet alls när jag nu sitter här och tänker efter. Jag har bara existerat och har aldrig tagit för mig eller hoppats på något... jag har uteslutande funnits för andra på min egen bekostnad. Det är möjligt att det är just det som ställer till det. Att jag kanske inte ens förväntat mig själva livet... Pga olika omständigheter har jag förstått att jag for ganska illa i min mammas mage och att min överlevnad var i fara. Kanske har det påverkat min tilltro till livet. ## Comment 26 Author: [Borttaget] där låter det som en bra orsak.... tilliten till livet , att du också har ett berättigande... gör bra saker att gå i terapi på ;) ## Comment 27 Author: Hoppfull Den sista meningen förstod jag inte riktigt Mariann? ## Comment 28 Author: [Borttaget] Förväntningar och förväntnigar ville bara tillägga några rader eller mer...#ler#  förväntnigar har jag självklart men för mig innefattar det mest praktiska saker runt omkring...saker som sker osv som jag inte kan styra,sen har jag givetvis drömmar och mål men de kan jag förhoppningsvis styra.....synpunkter tack :) kram Maria ## Comment 29 Author: [Borttaget] alltså man kan gå i andlig terapi eller kristusterapi på ett särkilt problem man upplever sig ha... typ tillit till livet, till Gud or what ever tema... ilska mot Gud, mot livet.... ## Comment 30 Author: [Borttaget] ville tillägga självklart ska man vara tacksam för det man har,även om man inte alltid kan ta vara på det som redan finns runt omkring ...man blir gärna lite "hemmablind",betänk dock att rätt som det är kan något traumatiskt inträffa och då ångrar man att man inte tog vara på det man hade....Har hänt mig,så jag vet vad jag skriver om kram igen..... ## Comment 31 Author: [Borttaget] #30 Där känner jag också igen mig.... ## Comment 32 Author: Hoppfull #28 vad menar du med att du har förväntningar på praktiska saker runt omkring som sker? ## Comment 33 Author: [Borttaget] Praktiska saker livet rullar på och alla dagliga förväntningar som bör skötas....vad jag och många med mig förväntas göra.....kanske låter som något negativt men finns nog även positiva förväntnigar.....hmm kanske otydligt formulerat men men...:) ## Comment 34 Author: Hoppfull Jag förstod bara inte, min tanke i tråden var att skriva om vilka förväntningar vi har på livet. Som att man ska få vara frisk, föda friska barn, ha ett jobb, en hygglig ekonomi osv. Alltså de egna förväntningarna på vad livet bör innehålla. Inte riktigt de förväntningar man tror att andra har på en. Förstår du vad jag menar? För jag fortfarande lite osäker på vad du menar :) ## Comment 35 Author: Gronstedt Nu kommer jag och märker ord igen ... Jag tänker att man måste skilja på förväntingar och rättigheter. Alla har rätt att få vissa basala behov tillgodosedda, men alla kanske inte förväntar sig att få det. Andra kanske förväntar sig alldeles orimliga saker (som att få en Hayabusa av tomten utan att behöva spara pengarna själv). Alltså tror att världen på något sätt är skyldig att ge dem även lyxvarorna. Att man förväntar sig att få någonting tycker jag låter som om man anser att det bara ska komma en till del, utan att man behöver jobba för det. Det är en annan sak att önska sig att man ska vara frisk, att vilja vara frisk - då är det något man strävar efter själv, inte väntar sig att få utan strävan. ## Comment 36 Author: Hoppfull Jag håller helt med dig, jag tror att problemet kommer när man ska definiera basala behov. För där finns ju en samhällsaspekt med, vad är basala behov i dagens samhälle? Och våra förväntningar på livet kanske för vissa av oss bara sträcker sig till vad andra betraktar som basala behov och tvärtom. Menar du att det enda man kan förvänta sig av livet är egentligen just själva livet? Allt det andra är önskningar om hur man vill ha livet? ## Comment 37 Author: Gronstedt #36: Jag menar ungefär som du skriver att man kan ju "förvänta" sig vad som helst, men det är bara vissa saker som kan betraktas som "rättigheter". Vilka det är är tyvärr också subjektivt och omdebatterat. När du frågar om förväntningar som kanske jag svarar att jag "förväntar mig" att få vara så frisk att jag kan jobba ihop pengar till att helrenovera mitt hus. Eller så kan jag säga att jag "hoppas" att få vara så frisk. Det blir en skillnad, det sista låter mer ödmjukt, tycker jag (inte för att jag är så ödmjuk, förstås). Av livet kan man nog inte förvänta sig någonting, utom möjligen livet självt, om ens det. Man har nog inte ens några "rättigheter" som man automatiskt får av livet. Sociala system ger mänskliga rättigheter, inte "livet". ## Comment 38 Author: [Borttaget] #37 där har du en mkt bra synpunkt... vi kanske inte ens ska se livet som en rättighet... \*funderar\* ## Comment 39 Author: Gronstedt #38: Enligt mitt sätt att se är Homo sapiens inget annat än ett ovanligt tillkrånglat djur. Om en hjortkalv i skogen inte har "rätt" att slippa bli tagen av vargen, och om vargvalparna inte har "rätt" att få en hjortkalv av sin flock, varför skulle vi då ha någon "rätt" till livet? Som sagt, så tror jag att det är civilisationen och de sociala systemen som ger oss sådana rättigheter. ## Comment 40 Author: Hoppfull Hm... det var nog kanske egentligen det jag på något sätt var ute efter i min grundtanke. I mitt eget sökande återkommer jag hela tiden till att jag liksom inte uppskattar att jag faktiskt lever och ser själva livet som en gåva. Kanske för att det nog bitivs känns som att ifall jag slutar slåss för min överlevnad (eftersom vare sig kropp eller annat fungerar och någonsin har gjort)så dör jag... alltså kanske det inte är meningen att jag ens ska ha livet?? ## Comment 41 Author: [Borttaget] Klart du ska ha livet... annars hade du inte varit här.. meningen är kanske att du ska ha tillit till livet.... uppskatta livet... det är kasnke din största uppgift denna gång at fixa till det... jag vet nada bara spånar... ## Comment 42 Author: Hoppfull Det är inte alls omöjligt... det är väl en utmaning som heter duga, att uppskatta ett liv som knappt är ett liv :) Att uppskatta att man bara överlever och inget mer... vet inte hur jag ska förklara det för att inte låta som om jag tycker synd om mig själv, för det gör jag inte, men jag kan bli förbannad över min situation och känna det som om det är oerhört meningslöst alltihop!  Det känns ju ändå som att, för att man ska kunna uppskatta livet måste det innehålla något mer än bara överlevnad... men det kanske är just att ha förväntningar på livet som man inte har rätt till? Jag har ju förmånen att se mina barn växa upp och att delta i deras utveckling... från soffan där jag ligger pall... jag har förmånen att ha en oerhört kärleksfull sambo som verkligen gör allt för mig :) Men ändå känns det som om livet måste (borde) vara något för MIG oxå. ## Comment 43 Author: Gronstedt #40: Jag har grubblat en del kring det där med "livet" under dystrare perioder av mitt liv, och för mig var det så att det blev lättare att leva när jag inte förutsatte så mycket. När jag tänkte att livet var min rättighet kunde jag också bli sur för att det inte var allt ett liv borde vara. När jag inte tänkte att det var en gåva att vara tacksam för, slapp jag ha dåligt samvete för att jag inte var tillräckligt tacksam för gåvan - och tacksam var jag ju inte, eftersom jag hade ont överallt och hade det allmänt hopplöst. Att bara ta livet för givet och njuta av de små sakerna blev min räddning. En sommar för några år sedan satt jag på uteplatsen, inlindad i en filt, och försökte koppla av. Efter den obligatoriska avkopplingsstunden skulle jag gå in och fortsätta med vad det nu var. Men på vägen lade jag mig rätt ned på gräsmattan, inlindad i en filten, och tänkte för hundrafemtioelfte gången i ordningen "Hur ska jag orka?". Och på något sätt insåg jag då att jag inte behövde orka. Solen lyste på mina tår, gräset i grodperspektiv såg skojigt ut mot horisonten, det luktade jord och ankskit och resten spelade ingen roll. Och där hittade jag styrkan att orka med allt tråkgöra. Å du Hoppfull - om det är "meningen" att du ska leva vet jag inte, men du har mening för andra. Det är inget alllmänflummeri om att alla är viktiga. I ditt fall _vet_ jag ![Cool](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-cool.gif). ## Comment 44 Author: Hoppfull Åh Tack, det värmer ska du veta ![Generad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-embarassed.gif)!! Jo, nu 18 år försent (![Förvånad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-surprised.gif)) har jag ju insett att jag inte borde ha skaffat barn. Ta nu inte detta som att jag inte vill ha mina barn för jag älskar dem så att det gör ont i mig! Men jag har ju inte ork, jag har inte ork att ta hand om mig själv knappt så att skaffa tre barn att ha ansvar för är ju näst intill korkat :) Min kropp är dessutom i så dåligt skick (ryggen tänkte jag på nu) så min kiropraktior säger att graviditeter egentligen inte var aktuellt... åsså tre stycken!!! :) Nu är det ju som det så det är bara att bita ihop och orka. Det är antagligen därför som det inte blir energi över alls till mig själv. Jag behöver nog träna på att njuta av de små sakerna, eller det gör jag redan, men att sluta ha dåligt samvete över allt jag **inte** klarar! Det är nog det svåraste. Min sambo (som inte är pappa till de två äldsta) som jobbar heltid och försörjer oss får dessutom göra det mesta annat eftersom jag inte orkar. Det är en sådan svår känsla att hantera att vara beroende av någon annans kärlek. Antagligen hör det ihop med min "kärlekslösa" uppväxt där jag fått lära mig att jag inte har några rättigheter eller kan förvänta mig något. Hade det bara varit jag och sambon hade det förstås varit annorlunda, inte minst i det praktiskt och ekonomiska anträngningarna :) men nu är vi mitt uppe i de åren och då är det superjobbigt att inte räcka till. Jag är nog en ganska hyfsad mamma för övrigt och jag hoppas kunna ge ungarna styrka och kraft men just det där att vara till last... fixar inte det riktigt. ## Comment 45 Author: omelett En god vän till mig beskrev det så här: Fysikens lagar säger att energi bara kan gå åt ett håll. När energin går innåt, så kan den inte gå utåt. ## Comment 46 Author: Hoppfull Aha, då är det alltså det motsatta jag "lider av" och således dränerar mig själv på energi hela tiden. ## Comment 47 Author: omelett Inte bara du. Hela Sveries befolkning verkar ju mer eller mindre utbränd. Man kanske får acceptera att det är så. Det inre tar tid och kraft. Tids nog så har man det på plats och kan verka utåt igen. Kämpar man emot, så blir det någon sorts viljornas kamp, där ingen kan vinna. ## Comment 48 Author: Gronstedt #47: Jag tror inte detta att man ska vara så jämra aktiv hela tiden är nyttigt i längden. Man behöver navelskåderi också. ## Comment 49 Author: Hoppfull Nej jag håller med om att aktivitetsnivån bland väldigt många är helt hysterisk! Men att bli så dränerad på energi som jag är, och till synes inte kan läka, det är inte alls normalt. Något är fel men frågan är vad... ## Comment 50 Author: Gronstedt #49: Nej, jag tänkte mer på den "generella" utbrändheten omelett nämner. ## Comment 51 Author: Hoppfull Ja, jag är chockerad över hur mina bekanta inte klarar att sitta hemma en kväll i lugn och ro... sedan blir de förvånade över att de är så uppjagade så att de är dödssura nästan jämt... himla konstig inställning :) ## Comment 52 Author: Ayena_old När det var dags att tänka på yrkesutbildning i skolan, man skulle börja välja antingen vidareutbildning eller yrkeslinje, så var min tanke på livet fortsättningsvis att jag skulle gifta mig och bli försörjd av en underbar man (sådana som man läste om i hjärtebiblioteken). (Jag är född 1947 trodde faktiskt att det var den naturliga konstellationen i familjen, mamma/pappa/barn och pappa försörjer). Men naturligtvis ville jag ha ett yrke, så där "krockade" mina idéer och föreställningar. Nu villejag jobba med något konstnärligt, eller som kosmetolog eller frisör. Möjligtvis även klädskapare. Men alla dessa drömyrken fick ge vika eftersom mina föräldrar inte ville bekosta någon utbildning för mig eftersom de inte trodde på mig. Det blev en kontorskurs på Hermods eftersom min bästis fick denna av sina föräldrar och så blev det även för mig. Tvåhundra kronor kostade den och det fick jag väl vara värd då. Min stora förhoppning/förvänging i livet var, förutom att jobba med rätt jobb, att finna den stora kärleken och att gifta mig så vi kunde leva lyckliga i alla våra dagar. Jag har aldrig haft förväntningar av att vara rik, men ändå velat haft möjligheter till lite guldkant på tillvaron, såsom en semesterresa då och då, och annat som förgyller tillvaron. Jag har aldrig hittat den där stora kärleken! Däremot är jag världsmästare i förhållanden (värre än Lill- Babs!) Det blev inte heller till att jag jobbade med det jag ville, däremot så utbildade jag mig som bekant inom administration. Så mina förväntningar har aldrig blivit av. Kanske jag inte har affirmerat tillräckligt (he he) ## Comment 53 Author: Hoppfull Jag tänker på det där med fysikens lagar från #45... det skulle ju betyda att man inte både kan ge och ta emot? Eller missuppfattade jag det? Ayena, har du förlåtit dina föräldrar för att de inte gav dig det du behövde och ville ha eller gör det fortfarande ont i dig när du tänker på det? ## Comment 54 Author: Gronstedt Fast att ge behöver inte innebära energiförlust och att ta emot inte energitillskott ... ? Eller? ## Comment 55 Author: Hoppfull Kan du utveckla det Gronstedt? ## Comment 56 Author: Gronstedt Beror ju på hur man menar. Men när jag sköter om hästarna, till exempel, så både ger och får jag samtidigt. Jag ger dem vård som är livsnödvändig för dem både fysiskt och emotionellt/socialt, men samtidigt får jag energi och läkedom. Inte för att de menar att ge, kanske, men det är det som blir resultatet. Om jag å andra sidan omges på alla sidor av någon medkännande person när jag mår dåligt så får jag en massa (som jag inte vill ha) men blir bara tröttare. ## Comment 57 Author: Hoppfull :) ok då fattar jag. Frågan är nog hur man kommer över ytan så att man orkar börja med det där som ger en energi! ## Comment 58 Author: Ayena_old #53 - Nej detta med mina föräldrar är lite knepigt. Jag fick veta när jag var 17 år gammal att min far inte var min far. Där kom ju en förklaring till varför han slog mig så väldigt mycket och jag hatade honom ännu mer. Han dog 1975. Min mor har ställt till mycket för mig genom att vara mycket dominant och elak. Hela mitt liv är, när jag ser tillbaka, en lögn från henne. Nej, jag har inte förlåtit henne. Jag bröt kontakten med henne år 1999 då jag insåg att vidare kontakt med henne skulle innebära en fullständig katastrof för mig. Önskar bara att jag fått insikten tidigare och kunna frigöra mig från henne. Här finns mycket som jag ser spelar in på brustna förhoppningar och drömmar. Men jag jobbar på det! (Säger någon någonting om någon affirmation nu så skriker jag!) Och vad har jag för förväntningar på livet nu då? \- Att jag ska vara frisk nog att kunna ta hand om mig själv. \- Att jag ska kunna klara mig ekonomiskt på pensionen så att jag inte blir hemlös. \- Att jag fortfarande ska få möjlighet att träffa någon man som jag kan uppleva en slags kärlek tillsammans med. ## Comment 59 Author: Gronstedt #57: Att bra steg att börja med är att frigöra sig från de där jobbiga som omger en på alla sidor när man inte vill ![Fundersam](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-undecided.gif). För mig är ensamhet en livsnödvändighet, i alla fall. ## Comment 60 Author: Hoppfull Jag håller med! Att bryta från destruktivitet är ett väldigt viktigt steg! Det ger utrymme att ändligen börja läka men även att få möjlighet att se och utvärdera vad som verkligen hände. Dessutom så är en brytning den första riktiga markeringen att man inte medverkar i dominansen längre. För tråkigt nog är det ju så att den där typen av människor kan bara dominera oss så länge vi låter oss domineras. Det är förstås så att är man uppvuxen i en familj som dominerar en från barnsben så KAN man inte stå upp för sig själv utan är ofrivilligt delaktig i denna dominansrelation. Det här var det ingen som förklarade för mig när jag började gräva i detta för över tio år sedan. Utan man sa bara: det är ditt eget fel, det är du som försätter dig i den situationen ![Förvånad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-surprised.gif) Men Hallå, om man alltid blivit dominerad från barnsben **kan** man faktiskt inte riktigt säga att det är ens eget fel! Däremot kan man säga att bara jag kan ändra på det. För mig var förlåtelsen det enda som tog udden av mitt hat och min smärta. Den satt fast som en inkilad kniv i min kropp och inte förrän jag gjort förlåtelseritual, både på "elakingarna" och på mig själv försvann smärtan. den dagen du känner dig redo Ayena skulle jag rekommendera den varmt! ## Comment 61 Author: omelett #53 Det handlar om din egna energi, i vilken riktning den går. Du är här på detta forumet och brottas med stora existensiella frågor. Inte så konstigt att du inte orkar med den materiella världen då. Det växlar ju också ibland. Vissa dagar kan man ju fungera bättre, andra sämre. Men tid och kraft tar det.