Mycket tänkvärd text…….

#0: IFokus

Detta låter verkligen dystert. En sjuk mänsklighet.😟😢Frågan är varför vi överhuvudtaget har fått och har den förmågan inbyggd i oss att glömma det gudomliga? Varför finns det fenomenet alls i vår varelses skapelse? Egentligen borde det vara så att människan ständigt är i det gudomliga, livets källa, och att möjligheten att glömma livets källa inte är möjlig.

Jag hade en gång en upplevelse av att jag förstod allting. Känslan var att det var så oerhört enkelt. Varför hade jag inte fattat det här enkla förut? Jag började skratta åt att jag inte begripit det. En sådan lätthet! Under detta tillstånd var jag totalt medveten om att jag var ”hemma”, att jag alltid befunnit mig just här. Efter en stund började denna enkelhet suddas ut och jag var ”tung och förvirrad” igen. De egentligen meningslösa frågorna återkom. Var kommer vi ifrån? Varför finns vi och varför är vi skapade sådana vi är? Jag hade ju nyss förstått men nu var förståelsen borta.

Jag är glad att jag hade den här upplevelsen och har minnet av den kvar.
Jag är åxå glad över att ni skriver så kloka saker på det här forumet Tack!

#2:

Jag tror att det är så att vi genom evolutionen har format en kropp och ett nervsystem som är optimerat för överlevnad, inte för att uppfatta vår djupaste natur. Och just därför blir den gudomliga källan svår att se, trots att den är det mest fundamentala vi är.

Våra sinnen är designade för att upptäcka fara, hitta mat, skydda kroppen och för reproduktion. Allt detta kräver uppmärksamhet på det yttre, på förändringar, hot, möjligheter.

Sinnet är en överlevnadsmaskin, inte en sanningsmaskin. Det skapar identitet, separation, berättelser, oro, planer, minnen och detta är verktyg för att hålla organismen vid liv. Det kräver inte att vi uppfattar vårt innersta väsen.

Sinnet skapar egot som en funktion för att överleva. Men funktionen är så dominant att den skymmer det som inte är en funktion, vår sanna natur och därför identifierar vi oss med egot och ser inte vad vi verkligen är.

Först när sinnet tystnar, t.ex. i meditation, försvinner "rökridån" som sinnet skapar. Kanske det var det som hände dig, för det känns som att "komma hem" när rökridån löser upp sig, samtidigt som man känner en lycksalighet som inte är beroende av yttre omständigheter. Det är någonting som huvudet inte kan förstå och därför suddas det ut igen när sinnet blir aktivt igen.

Förresten…. välkommen till sajten och kul att du gillar den. 🙂

#3: Tack för välkomnandet🙂
Ja, så är det förstås. Vi behöver egot för att överleva i världen. Det gäller att förstå och känna att egot inte enbart är en själv. Vi har en ”djupare” existens. Evig tror jag.
Jag hörde någon som sa:
”Det är inte i kroppen medvetandet befinner sig. Det är kroppen som befinner sig i medvetandet.”
Tycker det är en bra utsaga.🌿

#0:

Tänkvärt💕 Som att vi sågar av den gren som vi sitter på…som när, och helar oss.

#2, #4:

Kul att du hittat hit.😊

#4:

Ja, egot är absolut nödvändigt för att överleva och det som kallas "egodöden" är någonting som ofta missuppfattas. Det betyder inte att egot dör, för vad som bara är en funktion är ingenting som kan dö. Det betyder bara att identifikationen med egot upphör.

Jag skrev ett inlägg om det för inte så länge sen, om det intresserar dig:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1659258/vad-egododen-egentligen-ar?page=1

Det som du skrev till slut om medvetandet och kroppen kommer man fram till om man inte lägre identifierar sig med egot, utan med ens sanna natur och den är som du skrev evig.

#5:

Grenen eller rötterna. Det spelar egentligen ingen roll vilken jämförelse som man tar.

#7:

Nej, förstås😊