# När behovet av att bli sedd tystnar Author: FataMorgana Jag vet inte vem som skrev de här orden från början: "Den högsta formen av frid är att inte ha någon vilja att bli sedd, bekräftad eller förstådd av någon" Jag hittade dem i mitt Facebookflöde och kan bara hålla med. För det handlar inte bara om vackra ord. Eller om ännu en tanke om hur vi borde leva. Utan det är något var och en av oss kan erfara. Att det finns en oerhörd frid i att inte längre behöva bli sedd, bekräftad eller ens förstådd. För så länge vi vill att andra ska förstå oss, och så länge vi söker efter bekräftelse eller deras godkännande, ger vi också en del av vår frihet till dem. Då kan en blick, ett ord, en reaktion eller utebliven reaktion förändra hela vårt inre tillstånd. Om någon tycker om oss, känner vi oss värdefulla. Om någon tar avstånd, börjar vi plötsligt att tvivla. Om någon missförstår oss, känner vi ett behov av att förklara oss. Och jag tror att många av oss inte ens ser hur mycket energi som går åt till allt detta. Till att vilja bli rätt sedd, rätt förstådd och rätt uppfattad. Det är så enormt energikrävande att vara så beroende av andra människor. Och det är ofta vad hela den andliga kulturen på internet handlar om idag. Det blir liksom en jakt på att synas, bli hörd och förstådd i sitt lidande eller sitt uppvaknande. Man kan säga att hela internet skriker efter uppmärksamhet. Och att det alltför ofta handlar om att bygga upp ett ”spirituellt ego”. Istället för att se igenom det och upptäcka den inre frid som finns inom oss alla när egot tystnar. För när vi inte längre behöver bli sedda, godkända eller ens förstådda av omvärlden, upphör också omvärldens makt över oss. Och det är då vi upptäcker friden som alltid funnits där. När det ständiga sökandet efter andras bekräftelse tystnar. Det är en form av radikal självförankring, där det egna varandet är tillräckligt i sig självt. ## Comment 1 Author: Condor #0: Det får mig att tänka på ett uttalande av Don Juan: "Den vanliga människan söker bekräftelse i andras ögon och kallar det självförtroende. Krigaren söker okränkbarhet i sina egna ögon och kallar det ödmjukhet. Den vanliga människan är bunden till sina medmänniskor, medan krigaren bara är bunden till oändligheten." Lever man i sin egovärld, innebär det att ens mående, identitet och självkänsla ständigt styrs av omvärldens reaktioner. Man söker bekräftelse för att känna sig trygg. Man är sårbar och fångad i andras dömande och förväntningar. Släpper man behovet av bekräftelse, frigör man enorma mängder energi som man annars slösar bort på att upprätthålla sin sociala fasad. Don Juan sa att människor slösar bort 90 % av sin livsenergi till att försvara egot, tycka synd om oss själva eller känna oss kränkta. ## Comment 2 Author: Gråeld #0 Att se igenom sig själv, kanske inte är så lätt. Att skylla ifrån sig är lättare. Hur ärlig är man egentligen, när det kommer till krita. Kan man erkänna det för sig själv. När är man mogen att.. Ord som sinnet inte vill se, eller vara. Har jag ställt frågan till mig själv, många gånger. ## Comment 3 Author: FataMorgana #2: Ja, precis. Lätt är det inte. Och kanske är det just den här ärligheten inför oss själva som är det svåraste. Att verkligen våga se sina egna mönster, utan att förklara bort dem eller lägga ansvaret någon annanstans. Men jag tror inte heller att vi behöver döma det vi ser, utan jag tror att det mer handlar om att bara våga se det som faktiskt finns där. Även det som egot helst inte vill kännas vid 😊 Och ju mer vi vågar se, desto mindre makt får det över oss. 🪷 ## Comment 4 Author: [Borttaget] #0: Sånt här tampas jag själv nog med emellanåt. Jag skrev i en annan tråd att vissa verkar ha ett starkt bekräftelsebehov. *Men vem är jag att säga så?* Då jag kan se mig själv mer eller mindre subtilt, under vissa perioder, söka bekräftelse, och förstående från andra... Något som mest bara stjäl energi, och sårar mig själv (på insidan)... Hur fri är man egentligen..? Så fri..som man själv gör sig.....😔 ## Comment 5 Author: Stjärnskott #4: Ja, det undrar jag också. Hur fri är jag egentligen? För jag kan ju känna någonstans på insidan att jag trillar in i olika mönster - trots att jag vet - rent logiskt att det är nått som i princip - gör sig självt - mitt reflexmässiga jag - Det tar tid att bli av med ( för mig i alla fall ). Och förr blev jag arg på mig själv o kallade mig själv för fula dumma saker - som bara gjorde det svårare att gå framåt.......om jag nu ska gradera vägen mot ...... Det tar tid..... Nya rötter behöver tid på sig..... För när inget händer på utsidan.... Och den inre kritikern står med pekpinnen på insidan..... Då befinner iallafall jag mig mitt i ett eget inbördeskrig ( förr i tiden ) sen blev det en annan kamp ( någon slags självhävdelse ) som ville omskriva det som var. Behålla fin sidan utåt och ful sidan innåt....... Och nu då? Långt ifrån där jag trodde jag skulle hamna.......vad det nu var? Acceptansen kom till slut och visade mig vägen ut..... från gång till gång sträcker den ut sin hjälpande hand 🙏 ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5: Ja.. fulsidan inåt och finsidan utåt. Kanske gör man så i mångt och mycket, då och då. ## Comment 7 Author: Stjärnskott #6: Ja kanske. Jag inbillar mig att det är väldigt mänskligt ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7: Så är det nog..😊