# Att göra en sak i taget
Author: [Borttaget]

Eckhart Tolle gav en gång, vid ett nyår för flera år sedan, förslaget att man skulle börja det nya året med att "göra en sak i taget". 
Det är ju lätt hänt att man "lämnar" nuet, och närvaron, genom att dras med i sina tankegångar, om antingen det förflutna, eller också framtiden. "Vad ska jag göra efter detta?", "Vad blir det för middag ikväll?", "Kunde inte detta ta slut snart så jag får göra *det*, och *det* efteråt i stället."
Helt mänskliga, och vanliga tankegångar, som jag själv har ganska ofta. 
Men tänk om man inte skulle lämna närvaron, av nuet, genom att inte dras med i, eller starta främst dessa tankar? Hur skulle man må? Skulle kvaliteten på det man gör ändras?

I ett grövre sätt att inte göra en sak i taget, är ju till exempel att chatta med någon på datorn, samtidigt som man pratar med någon annan i telefonen... Blir man inte lite splittrad då?

För mig själv verkar det i alla fall lugna mig och mitt nervsystem om jag är så pass närvarande att jag inte har flera sociala interaktioner samtidigt. När jag är med familjen, så är jag med familjen. När jag kollar social media, så gör jag det. Till exempel. 
Men det bör ju heller inte gå till överdrift. Just nu sitter jag i min fåtölj, samtidigt som jag skriver på denna text. Det vore ju lite ologiskt, och överdrivet att det skulle vara något som skapar splittring. Man gör ju alltid flera saker samtidigt. Man är ute och promenerar, hjärtat och pulsen slår, *samtidigt* som ens ben rör sig framåt.
Det är inte det här jag tänker på, när jag tänker på att göra en, eller flera saker samtidigt. Jag menar sådana saker som stressar en, gör ens sinne splittrat. Någon kanske *kan* chatta på datorn *samtidigt* som den pratar i telefonen med någon annan, utan att känna sig splittrad inombords (även om jag nog tror att det är sällsynt). 
Andra kanske inte ens kan titta på TV samtidigt som de äter mat... Så jag tänker att kanske får man lära känna sig själv så pass, att man vet vad som är känsligt för en själv och inte. 

Hur reagerar kroppen och sinnet på att göra två saker samtidigt? Kommer stressen, ångesten, och splittringen? Det kan nog på flera sätt vara helt individuellt från person till person. 

Men kanske kan man i alla fall komma fram till att i allmänhet mår man bättre av att i det stora hela göra en sak i taget, med full närvaro, i stället för att försöka göra tre saker samtidigt i ett stressat och splittrat sinne.

## Comment 1
Author: Torparmor

Bra tankar så här inför start på nytt år.

Har man barn, särskilt små barn känner man lätt igen sig i att göra fler saker samtidigt och hur snart stressen klampar på och gärna tar över  🤯  😠

Då gäller det att andas - andas och andas igen  😌

## Comment 2
Author: [Borttaget]

#1:

Tack!

Det kan jag tro, att man ofta kanske nästan måste göra flera saker samtidigt om man har små barn. Det är ju ändå något jag själv inte har erfarenhet av.

Men ja, då är nog andningen ett bra "redskap", som du skriver..😊

## Comment 3
Author: Condor

#0: 

"*Man gör ju alltid flera saker samtidigt. Man är ute och promenerar, hjärtat och pulsen slår, samtidigt som ens ben rör sig framåt.*"

Ja, man gör ju mycket genom "autopiloten", utan att tänka efter. I alla fall fick det mig att tänka på en historia av Osho, om man tänker för mycket på det som man gör:

"Förståndet är belastat med tusentals motsägelser.
Jag hörde att en tusenfoting, ett litet djur med hundra ben, var ute på en morgonpromenad. En liten kanin blev förvånad – den hade ett filosofiskt sinne – och började tänka: ”Hur klarar den där killen av hundra ben? Hur kan han komma ihåg vilket som ska gå först, vilket som ska gå som nummer två, vilket som ska gå som nummer tre? Hundra ben, herregud!”

Den stoppade tusenfotingen och sade: ”Farbror, förlåt att jag stör din morgonpromenad, men jag är en lite filosofisk typ. Jag har en fråga som bara du kan svara på.”

Tusenfotingen sade: ”Vad är det för fråga?”
Kaninungen sade: ”När jag ser dina hundra ben undrar jag hur du lyckas komma ihåg vilket som går först, vilket som går som nummer två, vilket som går som nummer tre, ända upp till hundra?”

Tusenfotingen sade: ”Jag har aldrig tänkt på det. Jag har gått sedan jag var barn – frågan har aldrig uppstått för mig. Kanske är jag inte filosofisk. Men jag ska försöka ta reda på det. Du väntar under trädet så ska jag gå och se.”
Och inom några minuter föll han omkull, för med hundra ben är det svårt att hålla reda på vilket som går efter vilket… han snubblade, blev förvirrad och föll. Han blev mycket arg på kaninen.

Och han sade: ”Lyssna, ställ aldrig en sådan fråga till en annan tusenfoting. Vi klarar oss alldeles utmärkt utan den här filosofin. På min morgonpromenad gick jag så bra, och nu tänker jag att jag inte borde fortsätta. Jag borde gå tillbaka och vila. Du har ställt mig inför ett så tröttsamt och komplext problem – och ändå ser du så oskyldig ut! Och kom ihåg, behåll den här filosofin för dig själv.”"

## Comment 4
Author: FataMorgana

#0: Det här är en text som jag nog behöver fundera lite över innan jag svarar. Så med det vill jag säga, att jag återkommer 😊

## Comment 5
Author: [Borttaget]

#3:

Det är nog helt rätt. Om man blir för "självmedveten" och hela tiden tänker på vad man gör och inte gör, så kanske det stör mer än det hjälper.

## Comment 6
Author: [Borttaget]

#4:

Gör så😊

## Comment 7
Author: Torparmor

#3
Du har rätt i sak, och då blir min fortsättningsfråga - kan vi kan skaffa oss fler "arbetsuppgifter" som går på autopilot och hur gör vi det?

## Comment 8
Author: Condor

#7: 

Jag tror att det är saker som blir till rutin som så smånigom blir automatiserade "per automatik" så att säga. Det händer utan att vi syftar på det.

I vissa fall är autopiloten nyttig. Men om man ständigt går på autopilot och nästan hela livet blir automatiserat är man inte närvarande i nuet och inte medveten.

## Comment 9
Author: FataMorgana

#0: 

Jag tolkar ”att göra en sak i taget” mer som en fråga om uppmärksamhet och närvaro än om att aldrig växla mellan saker. Att vara i nuet, för mig, är att ha min fulla uppmärksamhet på det som är här just nu – som att känna vattnet rinna över händerna när jag diskar, och att vara med min uppmärksamhet i varje moment, från att jag tar det jag diskar i händerna tills jag lägger det åt sidan igen. På samma sätt handlar det om att verkligen vara närvarande med den jag pratar med.

Om jag till exempel chattar med någon och telefonen ringer, så kan jag antingen välja att inte svara, eller svara och då vara helt närvarande i telefonsamtalet och sedan gå tillbaka till chatten. Även det upplever jag som medveten närvaro, snarare än splittring.

Jag håller dock med om att det kan bli stressande att ha flera sociala interaktioner samtidigt, som att chatta och prata i telefon på samma gång. Där märker jag också att nervsystemet blir lugnare av att vara med en sak i taget. Samtidigt tror jag att det är ganska individuellt vad som upplevs splittrande.

Så kanske handlar det mindre om en strikt regel, och mer om att lyssna in hur kropp och sinne reagerar och välja det som skapar mest närvaro och minst stress i stunden. Så som du verkar vara inne på 😊

## Comment 10
Author: [Borttaget]

#9:

Ja, det var bra tänkt. Att inte se det som flera yttre delar som man gör på samma gång. Utan mer se det som: "Är jag medveten och närvarande nu?", "Är jag lugn och sansad?", "Eller far mitt sinne hit och dit, och vägrar låta sig stillas...?"
Huvudsaken blir ju då ens inre tillstånd, inte strikta regler om vad man gör och inte gör i det yttre..😊

Men tänker åter igen lite på vad Tolle också har sagt. Typ att om man är i en situation som man inte mår bra av (kanske blir stressad, mycket tankar som tar över, osv) så bör man antingen acceptera det som är just nu (bli närvarande, och "medveten" igen), eller avlägsna sig från situationen.
Det här sista var egentligen inget svar på det du skrev, FM, utan bara ett litet tillägg.😊

#7:

Det var en intressant frågeställning, som du redan har fått ett bra svar på.

## Comment 11
Author: FataMorgana

#10: 

Ja, precis. Det där som Tolle säger kan jag, om jag förstår det rätt, nog hålla med om. För om man inte kan acceptera situationen som den är och genom det bli närvarande igen, så kan man nog inte göra något annat än att avlägsna sig. Jag har svårt att se att det skulle hjälpa att stanna kvar i en situation där man är för uppjagad, stressad eller splittrad för att kunna vara medvetet närvarande.

Jag skulle säga att det snarare är ett uttryck för lyhördhet än flykt: att märka ”just nu klarar jag inte att vara närvarande här” och då ta ett steg tillbaka tills kroppen och sinnet har lugnat sig igen. Först då finns det ju utrymme att möta situationen klart, snarare än från reaktivitet.

Så även där tänker jag att fokus i slutändan ska ligga på det inre tillståndet, inte på att ”stå ut till varje pris”, utan på att välja det som faktiskt leder tillbaka till närvaro igen 😊

## Comment 12
Author: [Borttaget]

#11:

Precis! Väldigt bra uttryckt😊🤗