# Vad som "triggat" dåligt mående hos mig på det senaste (OT, personlig tråd)
Author: [Borttaget]

Lade detta inlägg under övrigt, och hoppas det är ett okej ämne att skriva om här, även om det inte är "andligt", som så. Ville inte "ta över" babbeltråden med detta

Jag har ju paus nu från min aktivitet, då jag och hen som anordnar min arbetsträning tyckte det var det bästa, då jag som alltid började må dåligt när jag varit dit. Det är främst en person som är ganska "domderande" i sitt sätt... "Går alltid på en" när man ska göra något arbete, och tar över hela "stämningen" där. En dag då hen inte var där, kändes det ganska bra att vara på aktiviteten...

När jag nu har varit borta från aktiviteten ca en vecka, så mår jag "som vanligt" igen. Känner mig lättad, och glad. Har lust att "ta tag" i saker igen, känner motivation och ren levnadsglädje.

Och när jag tänker efter, så började min period av sämre mående just efter sommaren när jag gick till aktiviteten igen (som har nya handledare, mestadels nya deltagare). Jag har fått för mig att ganska många slutat gå dit regelbundet, pga hur aktiviteten "sköts"... Om det var kul och upplyftande att gå dit före sommaren (när det varit som dittills, under de ca 1,5 åren jag varit där flera dagar i veckan), så känns det nu som en börda, och man känner sig tung i måendet när man går hem.

Jag har tagit en hel del personligt, varit in och ut ur mindre psykotiska tillstånd, misstolkat andra (utöver aktiviteten också), och känt mig bara allmänt trött och nere, som att knappt tycka en enda grej är kul. 
Men som sagt, nu när jag har den här pausen så är allt det där negativa som borta.

De har skickat ett sms som välkomnar en tillbaka, som jag inte vet om jag vill/ska svara på (det var inte bara jag som fått sms:et skulle jag tro)... 

Jag har haft känslan att de övriga har "diskuterat" mig "bakom ryggen" på mig, dvs "i smyg", när jag inte hört. Jag kom till samma rum en gång där flera satt, och tror jag hörde mitt namn. En handledare harklade sig, och de blev tysta...... Hen som har hand om var jag ska ha min aktivitet bekräftade att hen förstår min känsla om att bli "baktalad", och att det mycket väl kan stämma. (hen känner igen flera som nu är på den aktiviteten), och hen verkade fundersam att jag inte hört av mig och berättat tidigare, eftersom hon själv misstänkt något sånt. 

Jag har undrat varför jag sen sensommaren, efter "semestern", mått allt sämre. Och nu har jag ju svaret, eftersom allt förändrades på aktiviteten över kort tid just då, och att jag nu mår i stort sett bra igen, när jag inte varit där på ett tag. 

Ärligt har jag ingen lust att någonsin gå dit igen, och har ingen vidare lust att ens svara deras sms🤷
Kanske pröva igen om några år, när saker kanske blivit annorlunda där igen, vissa personer kanske har slutat, osv.😶

Nåväl, jag får avvakta och se efter mina "möten" med psykiatrin och andra, hur jag känner. Tänker nu iaf njuta av att må bra, och slippa den här obehagliga känslan som aktiviteten har gett mig på senaste .

## Comment 1
Author: Condor

#0: 

Så länge andra pratar om dig är du intressant. 😄 Du är nog inte ensam om att det pratas om dig. Det är normalt att det pratas om andra när dom inte är närvarande. Det ska man inte ta personligt och sen vet man ju inte ens vad dom pratade om. Man ska inte tänka ut sig en massa saker som de skulle ha kunnat prata om (baktal). Sen är det ju inte så viktigt vad andra tycker och tänker.

## Comment 2
Author: [Borttaget]

#1:

Det har du ju förvisso rätt i. Men är det verkligen bra att gå till ett ställe som man inte alls mår bra av? När tanken med stället är tvärt om..😊

## Comment 3
Author: Condor

#2: 

Det beror på vad som är anledningen till att man inte mår bra om man går dit och jag tänker på vad Fata Morgana ofta säger, att ibland handlar det om att städa i sitt inre i stället för sitt yttre.

Skulle det vara så att du inte mår bra för att du blir mobbad t.ex. måste man städa i sitt yttre. Men om det bara handlar om att du misstänker att du blir baktalad, fast det kanske bara är "det vanliga skvallret" är det bättre att städa i sitt inre.

## Comment 4
Author: FataMorgana

Saken är den, att man inte alltid kan vara på platser där allt är frid och fröjd. Särskilt inte om det handlar om arbete. På nästan varje arbetsplats finns det människor man kommer bättre överens med och andra man inte klickar med. Man kan inte tycka om alla, och alla kan inte tycka om en själv.

Om man blir mobbad, orättvist behandlad eller har en narcissistisk chef kan det ibland vara nödvändigt för sin egen hälsas skull att lämna och söka sig vidare. Men det är inte alltid så enkelt. Man kan inte bara säga upp sig och förvänta sig att allt löser sig ekonomiskt, till exempel här i Österrike får man vara utan ersättning i sex veckor om man säger upp sig själv.

På samma sätt kan det vara med en aktivitet eller sysselsättning. Även där finns personer som man trivs med och andra som påverkar en negativt. Om man har möjligheten att välja, så ska man förstås inte behöva utsätta sig för en miljö där man mår för dåligt. Men ofta handlar det om att hitta en medelväg, för platser där alla alltid kommer överens, där inga konflikter uppstår och där allt bara är fridfullt är väldigt sällsynta.

Därför kan det ibland vara hjälpsamt att arbeta med sig själv så mycket man kan och att inte låta en eller två personer förstöra hela upplevelsen, att fokusera på dem man faktiskt trivs med och att öva på att låta vissa saker passera. Om man inte trivs med någon alls eller om situationen är helt ohållbar är det förstås en annan sak. Hälsan är förstås viktigare än någon aktivitet och meningen är ju förstås att man ska må bra på sådana ställen, så det är ju tråkigt att det försämrade så efter sommaren 🙁

Nu har jag förstås ingen aning om hur illa det är i just din situation eller hur mycket du redan försökt. Så se inte mina ord som pekpinnar – det är bara några tankar som kanske kan vara till hjälp. Om inte, så är det bara att glömma vad jag skrev. 😊

## Comment 5
Author: Condor

#4: 

Du har ju erfarenheter med narcisstiska chefer. Av de 5 chefer som du har haft sen du bor här var 3 narcissister. Sen får man heller inte glömma den där kollegan som mobbade dig, eftersom du var för bra för jobbet som du gjorde. Din kassa stämde nästan alltid och som enda kollega klarade du av testköpare med 100 %. Det störde henne och sen slemmade hon in sig hos den narcisstiska chefen och kröp in i hans rumpa. 😄 Hon måste ständigt ha haft en brun hals. 😄 Men eftersom du behövde pengarna kunde du inte säga upp dig och gick med magknp till jobbet varje dag.

## Comment 6
Author: FataMorgana

#5: Ja, jag vet inte vilken chef som var värst, om det var den chefen som du nämner eller den som gav mig skulden för felen mina kollegor gjorde 🤷‍♀️ På nästan varje arbetsplats har man sådana här utmaningar man får gå igenom. Skulle det inte ha varit riktiga jobb, skulle jag nog inte heller ha gått ditt frivilligt, så jag kan ju också förstå Snowy, om det går för honom där på sitt ställe, så som det gick för mig på dessa jobb.

## Comment 7
Author: Condor

#6: 

Ja, man måste betrakta sånt som en utmaning. Det är såna kollegor som man kan klassa som "de små tyrannerna"

Castaneda beskrev hur Don Juan lärde honom att se dessa tyranner som möjligheter till personlig utveckling. Istället för att reagera med ilska eller rädsla, skulle en krigare:

Utveckla tålamod och disciplin.

Träna sin förmåga att agera utan ego.

Se varje interaktion som en övning i att bemästra sin energi och sitt medvetande.

De små tyrannerna fungerar som katalysatorer för att bryta ner självbilden och egot. Om man lär att konfronteras med dom utan att förlora sin inre balans, kan man bli fri från personligt lidande.

## Comment 8
Author: FataMorgana

#7: Att praktisera det där kan verkligen vara till stor hjälp, speciellt om man inte har något annat val än att stanna kvar på sitt jobb, men annars också är det en bra praktik för livet 😊

## Comment 9
Author: [Borttaget]

Fina svar ni har gett😊

#3:

Ja, det är vad jag är lite osäker på, om det är en "tyst mobbing", och ibland direkt (t ex den här domderande deltagaren, som ger mig känslan att t ex klanka ned/förlöjliga mitt fotointresse.......).
Men jag vet heller inte riktigt hur det skulle vara om den personen inte var där. Jag tycker egentligen inte att övriga deltagare, och heller inte handledarna gör något dåligt mot mig.

#4:

Jag tycker du skriver jättebra. Och så tänker jag lite också... Att svårt att allt ska vara "perfekt" på en sån här aktivitet. Jag tror att jag behöver någon form av aktivitet för min inkomst skull (även om jag nu är sjukskriven). Men just detta ställe bygger helt på frivillighet, egentligen. Så risken att jag förlorar min inkomst pga om jag inte vill gå dit mer, är nog näst intill obefintlig.

Så ja, om jag går dit igen, kommer jag se det som en utmaning. En träning för livet att hantera sånt här. Man får helt enkelt se, efter denna paus.

#5, 6, 7, 8:

Trist för dig, FataMorgana, med sådana chefer, och kollegor. Känner ganska väl igen mig. Jag tror vissa blir sura/avundsjuka om man gör sitt jobb, eller annat (i deras ögon) *för* bra. 
Tror t ex att den här domderande deltagaren på min aktivitet stör sig på mitt fotointresse pga någon slags "avundsjuka"... Eftersom många verkade gilla, och uppskatta/stötta mitt fotointresse där, i alla fall tidigare, före sommaren. Den senaste tiden har jag fått trycka undan detta, bara så att den här deltagaren inte ska hålla på.

Det där i #7 är nog en bra sak att ha med sig. Det ska jag ha i åtanke om jag kommer tillbaka till det stället sen.😊🙂

## Comment 10
Author: Condor

#9: 

Varför inte ställa dig på benen och fråga honom vad som stör honom med att du intresserar dig för fotografering? Sen kan du ju fråga honom vad han själv intresserrar sig för. Alla människor är olika och har olika intressen. Fotografering är en fin hobby och ingenting som behöver gömmas undan och tryckas ner.

## Comment 11
Author: [Borttaget]

#10:

Jo, så kan man ju också göra till den här lite äldre kvinnan, som det är (kanske något jag skulle kunna/behöva träna på). Men varför jag är osäker på om det är mobbing/ens illa menat är för att hon i nästa stund frågar mig hur jag mår...😂 så man kan ju också bara tänka; "..Ja, sån är hon....🫡"

## Comment 12
Author: Condor

#11: 

Kanske hon verklkigen bara "är sån" att hon inte är riktigt medveten och vem vet vilka psykiska problem som hon har?

Sen kan man ju fråga helt vänligt med ett leende vad som stör henne att du intresserar dig för fotografering. Samtidigt kan du ju fråga henne vad hon intresserar sig för. Om du visar intresse för hennes intressen ser hon det hela kanske positivt.

## Comment 13
Author: [Borttaget]

#12:

Ja, man märker att hennes "personlighetstyp" är så.....Och hon har säkert diverse psykiska problem, och annat. Sen har hon skämtat med andra på ett sätt, så att den inte fattade, och visst tog illa upp, och sa ifrån, osv.....Så det är väl inget mot mig personligen egentligen.....och ja, eftersom hon har frågat mig hur jag mår, så har jag vid tillfällen frågat samma sak till henne.
Så, ja....att visa mig intresserad, men ändå vänligt säga ifrån, som du säger, är nog ingen dum idé :P
Men helt spontant i sådana här situationer kryper jag nog lätt in i mitt eget skal, så att säga😆🐢 kanske lite skillnad så om jag har kontakt med folk online, i text. Där har man ju chansen att tänka efter innan man skriver/svarar någon, utan att "situationen" bara glider förbi .😊

## Comment 14
Author: FataMorgana

#13: Jag har lite samma problem som du, att när det väl gäller så vågar jag inte rikigt 😄 Det är faktiskt mycket lättare online 😊

## Comment 15
Author: [Borttaget]

#14:

Eller hur😄 man tvekar, sen är det *"för sent"* att uttala sig, hehe.😵‍💫