# Fullständig utan andra Author: FataMorgana ____________________________________________________________________________ Vi har lärt oss att tro att vi behöver andra för att vara hela. Att ensamhet är ett tecken på brist. Att stillheten betyder att något fattas. Det är så samhället formar oss. Det är så vi blir lärda att tro. I ett samhälle som ständigt matar oss med idén att vårt värde mäts i andras ögon. Att vår lycka är beroende av andras bekräftelse. Att vi bara är någon om någon annan säger det. Vi tror att när någon älskar oss blir vi värdefulla. Som om vi vore tomma kärl som bara andra kan fylla. Så vi jagar bekräftelse. Vi vill känna oss sedda. Vi vill känna tillhörighet. Eftersom vi inte kan älska oss själva, söker vi någon som älskar oss i vårt ställe. Eftersom vi inte kan trösta oss själva, vänder vi oss till andra för att finna tröst. Eftersom vi inte kan acceptera oss själva, längtar vi efter att bli accepterade av andra. Men vänner kommer och går. Relationer förändras, människor likaså, och till sist upphör de att finnas kvar. Den som fäster sin trygghet vid det som är föränderligt kommer alltid att leva i osäkerhet och rädsla. När tryggheten vilar på något som ständigt skiftar, blir tystnaden och mötet med oss själva något vi fruktar. Vi försöker fly från dem, som om de vore ett hot. Men det är just i tystnaden och ensamheten som vi kan möta oss själva på djupet. Det du försöker fly ifrån är inte din fiende. Den är din lärare. Den visar oss var vi har glömt oss själva, var vi tappat kontakten med vårt eget hjärta. Sanningen är: Du har ingen skyldighet att passa in. Du får tacka nej till världens röster. Du får tacka ja till dig själv. Du får vara ensam. Du får bli stilla. Du får låta friden vara viktigare än populariteten. När du blir stilla och vågar möta tystnaden upptäcker du att din längtan efter ständig kontakt bara var ett försök att fly från dig själv. Från tomheten. Från rädslan att inte betyda något. Men när du inte längre flyr ser du att ingenting behöver fyllas. Att du redan är hel. I ett samhälle som ständigt påminner oss att vår lycka och vårt värde är beroende av andra, är det lätt att glömma att fridens källa finns inom oss själva. Den som upptäckt friden inom sig behöver inga applåder, behöver inte bli sedd, behöver ingen bekräftelse. Det betyder inte att du aldrig kommer att ha vänner. Men när du inte längre behöver något är du fri att ge utan att ta. Du försöker inte längre få andra att fylla ditt tomrum för du har redan allt du behöver inom dig. Du söker inte längre kärlek utifrån, för du älskar dig själv. Du flödar över och ger utan att kräva något tillbaka. Du lever i vissheten att du hör till dig själv. I en värld som ropar efter tillhörighet är det en handling av självrespekt att inte förlora sig själv. Vägen till inre frid går inte över den stora massan. Den går genom dig själv. Att vända sig inåt är en handling av mod. Det är att sitta ner i ensamhet och möta sig själv sina rädslor, sin tystnad men också sin egen inneboende frid. Det är att förstå att ingenting utanför oss kan ge oss varaktig trygghet. När vi är modiga nog att Möta tystnaden inom oss, upptäcker vi en frid djupare än alla ord. Det är då vi inser att allt vi söker i andra människor faktiskt går att finna i vårt eget hjärta. Friden vi längtar efter finns inte utanför oss själva, den finns i förmågan att hålla om oss själva varsamt, tålmodigt och med öppna armar. Så du behöver inte andra för att vara fullständig. Du behöver frid. Och friden börjar inom dig. I tystnad. I stillhet. I ensamhet. ## Comment 1 Author: Stjärnskott #0: 🤗🥰😘 ## Comment 2 Author: snowy00 #0: 🤗🌸 ## Comment 3 Author: Condor #0: Det var ett jättebra inlägg. 👍Precis så är det. Vi pressas in i en form, ett fängelse ända tills vi identifierar oss med formen. Vi blir till kreationer, till produkter av ett sjukt samhälle. När vi gör oss av med formen och väljer att vi inte vill vara produkter längre blir vi till en sorts "måsen jonatan", som ville mer än att bara flyga med flocken och fånga fisk. Jonatan sökte efter sina gränser och det absoluta. Efter att ha övervunnit sina egna begränsningar och funnit ett högre syfte med livet bortom den vanliga måsens vardag, bestämmer sig Jonathan för att återvända till sin gamla flock. Hans mål? Att dela med sig av det han har lärt sig—att det finns mer i livet än bara att överleva. Han blev ett ljus för andra måsar som också längtade efter något mer. ## Comment 4 Author: snowy00 #0: En liten reflektion... Du skrev: "*Men vänner kommer och går.* *Relationer förändras, människor likaså,* *och till sist upphör de att finnas kvar.*" Det här kan ibland (för mig) vara en lite jobbig process. Inte alltid, men jag håller ganska "hårt" i de få vänner jag ändå har. Fast så klart det beror på, t ex om det är en vän som jag ändå inte trivs så bra med... Om man vuxit ifrån varandra, då kan tomheten som kommer efter att ha "förlorat" den vännen, ändå vara ganska skön. Men kanske handlar det mer om att inte klamra sig, att mer vara I "flödet" av allt o-beständigt, som kommer och går. Att veta, att samma Vara ändå finns I alla människor... Men de olika människorna bara är olika uttryck av samma Källa/Vara...😊 Även om det kan vara bland det svåraste här i livet, tänker jag. ## Comment 5 Author: FataMorgana #4: Ja jag tänker att det är med vänner som med allt annat i livet, att allt förändras. Relationer skiftar, människor växer åt olika håll, någon flyttar bort, någon försvinner ur livet, någon går bort. Till slut tar alla relationer slut, om inte förr så senast när vi dör. Och även om det kan kännas tungt ibland, så blir det lättare när man upptäckt den inre friden inom sig. Då blir vi inte lika rädda för förluster eller förändringar och vi klamrar oss inte fast vid andra för att fylla något tomrum 😊 ## Comment 6 Author: snowy00 #5: Jo, precis. Det gäller nog att inte kämpa emot förändringarna som sker. Även när det har med ens vänner att göra. Det är nog då lidandet kommer...😊