# När alla våra roller tystnar — vad återstår då? Author: FataMorgana En av människans märkligaste tendenser är att undvika just det som har störst potential att befria oss. Vi säger att vi vill ha frihet, att vi vill erfara den villkorslösa kärleken, att vi vill bli upplysta. Men när friheten närmar sig, då drar vi oss undan. För friheten kräver att vi lämnar allt vi hållit fast vid, alla berättelser om vilka vi är, allt vi använt för att känna oss trygga. Det är skrämmande. För vem är vi då? Tomheten? Det okända? Något utan namn? Så vi klamrar oss hellre kvar vid det gamla, även när det skaver. Inte bara vid de roller vi en gång fått, som yrkesroller, relationer och banden till familjen, utan också vid dem vi själva uppfunnit för att känna oss speciella. Vi människor är mästare på att undvika det som skulle kunna befria oss allra mest. Vi uppfinner ständigt nya lager av identitet, nya historier att gömma oss bakom, nya sätt att förklara varför vi är viktiga. Särskilt inom den nyandliga världen ser man det tydligt, hur gamla roller får nya namn som ljusbärare, healer och gammal själ. Och vi intalar oss att de ska rädda oss från känslan av att vara ingenting. Som om det vore en förlust att inte vara någon. Men tänk om det är just rädslan för att inte vara någon som håller oss fångna? Tänk om det är där den sanna friheten finns, inte i ännu en berättelse om vem vi är, utan i det som återstår när alla berättelser får falla. Tänk om det som vi kallar för upplysning är det som blir kvar när alla våra identifikationer har fallit bort. När vi inte längre ser oss som man eller kvinna, som yrkesrollen eller ljusbäraren. För först när vi tillåter oss att inte vara någon, kan vi börja ana det som alltid har funnits här, en stillhet utan namn, en närvaro utan form, ett varande som inte behöver någon identitet för att vara fullständigt. Så frukta inte tomheten. Det är inte en förlust, utan ett frigörande från allt som aldrig var sant. Friheten ligger inte i en ny identitet, utan i att inte längre behöva någon. ## Comment 1 Author: Condor Jag tänkte att texten som jag ställde in på andliga visheter för ett par dagar, passar bra till ditt inlägg: "Om jag inte gör något åt det, är jag inget speciellt. Att vara inget speciellt är en av mina egenskaper. Det är inte farligt att acceptera den. Den gör mig fri." ## Comment 2 Author: FataMorgana #1: Ja den visheten passar perfekt till texten jag skrev 😊 ## Comment 3 Author: Stjärnskott #0 Det är ju rent fantastiskt att genom att bli mindre Ger så stor tillväxt. Att lägga av sig roller och titlar skapar utrymmen som gör de inre rummen större. Expansion utan kamp ## Comment 4 Author: FataMorgana #3: Ja, exakt så! Du sätter ord på det på ett så fint sätt – att bli mindre och lägga av sig allt skapar ett mycket större utrymme. Expansion utan kamp… tack för de orden 😊 ## Comment 5 Author: Stjärnskott #4: 🤗vassego ## Comment 6 Author: snowy00 Ja, vilken paradox. Att bli mindre, är att vara mer. Mer av vadå? Mer av ingenting, av tomhet... och samtidigt; av fullhet.😊 Kommer att tänka på en Haiku-dikt, som jag minns att jag citerade för ett antal år sedan: *I am nobody:* *A red sinking autumn sun* *Took my name away* ~ Richard Wright ## Comment 7 Author: Stjärnskott #6: Det var en fin haiku 🥰 ## Comment 8 Author: snowy00 #7: Ja, en av mina favorit-haiku.😘 Den säger så mycket, i så lite text. (lät den vara på engelska då det är svårt att översätta haiku, eller dikter generellt, utan att råka förstöra de) ## Comment 9 Author: FataMorgana #6: Ja, precis den paradoxen… mindre och ändå mer 😊 Fin Haiku 😊 ## Comment 10 Author: Condor Fler tankar som jag hade: Att vilja vara något speciellt är ett av egots mönster att separera sig från andra. Man försöker ge sitt liv en djupare mening och är ute efter andras respekt, andras uppskattning, andras beundran, andras kärlek och i slutändan andras energi. Därför ger sig folk beteckningar som att vara en utomjording, en inkarnerad ängel, en shaman, medium eller åtminstone någon med ett speciellt gudomligt uppdrag. Det är en konsekvens av att inte har hittat det speciella i sig, som varje människa har, att inte ha hittat kärleken i sig, att uppleva en tomhet och brist på energi som man vill fylla på genom att vara speciell. Har man sen verkigen blivit något "speciellt" eller åtminstone fått andra att tro det, väcker man förväntninar i andra som man måste uppfylla för att förbli speciell. Sen kan man reflektera över följande frågor, är det verkligen den bästa meningen som man kan ge sitt liv att uppfylla andras förväntningar? Är man verkligen fri eller är det det som berövar ens frihet? ## Comment 11 Author: Gråeld #0 Livet gick som i repris, när jag läste din text. Oj, vad mycket som kom fram. Acceptera närvaron är ett ord som gör sig påmind. Tack för din sanna text.💚 Och ni andra som skrivit här.🤗 ## Comment 12 Author: Stjärnskott #10: Helt klart berövar det ens frihet.. att ge bort sig själv hela tiden och att inte värna sina gränser...Det tömmer oss snarare på kraft och energi... Och får andra människor att tro att de kan kräva vad som helst, hur ofta som helst,,,,,,, Bara för att en del av oss inte har fått lära sig att värna sina inre rum. Och istället sätter sitt värde genom andra människors godkännande...... ## Comment 13 Author: snowy00 #12: Det du beskriver känner jag till viss del, i mindre skala, igen hos mig själv. Mörkare känslor, oftast I relation till andra, som visar sig i mitt väsen. Men oftast försvinner de lika snabbt som de kom.🫣 ## Comment 14 Author: Stjärnskott #13: Det tog lång tid för mig att förstå att jag hade en form av medberoendeproblematik och bar på en stark känsla av att inte duga... och att mina sk *snälla egenskaper* handlade om en stark rädsla för att uteslutas ur gemenskap i tron att jag var ovärdig. Och detta väckte en hel del oroväckande känslor i kropp och knopp... Det var som en underliggande sanning att jag alltid var i underläge i förhållande till andra och jag bar en skam som var mycket tung. ## Comment 15 Author: snowy00 #14: Ja...så kan det nog *till viss del* vara för mig också ibland. Men till största del, från och till... Kan känslor som svartsjuka dyka upp inom mig. Även ett visst form av lindrigt bekräftelsebehov... Som att det till en viss grad, mörka inom mig, vill bli bekräftat....som ett litet inre barn...som inte har "lärt sig" att hantera de där känslorna ännu.🤔🫡 Hm, nu blev det djupt...😄😅 ## Comment 16 Author: snowy00 Eller ja, så djupt det kan bli när man pratar om känslor, tankar, och det personliga. ## Comment 17 Author: Stjärnskott #15: Det inre barnet är inte att föringa. Henne försöker jag nu mer hålla kärleksfullt i handen. 🙂 ## Comment 18 Author: Stjärnskott #16: Havet är djupt sjunger krabban i lilla sjöljungfrun..... våra inre känslohav de är också djupa.... 😉 ## Comment 19 Author: FataMorgana #11: Fint att höra att texten landade så hos dig. Tack för att du berättar 🤗 ## Comment 20 Author: snowy00 #17: Nej, det är nog så...man får vårda det inre barnet kärleksfullt...🤔🤗 Ändå ett bra sätt att se på det. #18: Ja, sant..😁 ## Comment 21 Author: Stjärnskott #20: 💗 ## Comment 22 Author: Condor #12: Ja precis, man berövar sig själv på sin frihet, för om man är tvingad att uppfylla andras förväntningar och söker bekräftelse i andra, kan man inte röra sig fritt. Man ger sig själv handbojor ooch fotbojor. Det får mig att tänka på ett citat av Don Juan i Castanedas böcker: "Den vanliga människan söker visshet i betraktarens ögon och kallar det självförtroende. Krigaren söker otadlighet i sina egna ögon och kallar det ödmjukhet."