# Att möta motgångar i livet och stärka sin psykiska resistens
Author: Condor

Ajahn Brahm är en buddhistisk munk som lever som abbot i Bodhinyana-klostret i västra Australien. Han har skrivit den här visa historian i sin bok "Kon som grät".

Jag har översatt den med chat gpt:

"I livet finns det alltid obehagliga saker – som att bli sist i klassen. Det kan hända vem som helst. Den enda skillnaden mellan en lycklig person och en deprimerad person är hur de reagerar på motgångar. 
Föreställ dig nu att du har tillbringat en härlig avslappnad eftermiddag på stranden med en vän. Och när du kommer hem upptäcker du att någon har dumpat en hel lastbil full med gödsel precis utanför din dörr. 

Om denna gödselhög bör du veta följande: 
Du beställde den inte. Det är inte ditt fel. 
Du sitter fast med den. Ingen såg vem som dumpade den, så du kan inte be någon att ta bort den. 
Den är smutsig, äcklig och vidrig. Lukten sprider sig långsamt genom hela ditt hus och är så olidlig att du skulle kunna kräkas. 

I denna metafor står lastbilen full av gödsel för alla traumatiska upplevelser som livet kastar på oss. Precis som med gödselhögen måste vi också veta tre saker om katastrofen i vårt liv: 

Vi beställde den inte. Vi frågar: Varför jag? 
Vi sitter fast med den. Ingen, inte ens våra bästa vänner, kan ta bort den från oss (även om de kanske försöker). 
Den är hemsk, en sådan förstörare av vår lycka att smärtan fyller hela vårt liv. Den är helt enkelt outhärdlig. 

När man sitter fast med en sådan lastbil full av gödsel finns det två sätt att reagera på den. Det första är att vi bär med oss gödslet. Vi stoppar lite av det i våra fickor och under vår skjorta. Ja, vi häller till och med lite av det i våra byxor. Och när vi går runt med dessa gödselbitar märker vi att vi förlorar många vänner! Till och med de bästa vännerna verkar inte vilja ses så ofta längre. 

Att bära med sig gödslet är en metafor för att sjunka in i depression, negativa tankar eller ilska. En helt naturlig reaktion på livets motgångar. Men vi förlorar många vänner, och det är ju helt förståeligt att de inte vill ha så mycket med oss att göra om vi ständigt är som sju dagar regn. Ännu värre är att gödselhögen inte försvinner, utan mognar lugnt, så att lukten blir allt mer olidlig. 

Lyckligtvis finns det en andra väg. När någon dumpar en lastbil full av gödsel utanför vår dörr, suckar vi och sätter igång med arbetet. Skyffel, gödselgaffel och spade tas fram. Vi skovar gödslet i skottkärran, kör den bakom huset och begraver det i trädgården. Det är ett ansträngande och tröttsamt arbete, men vi vet att vi inte har något annat val. Ibland orkar vi bara med en halv skottkärra per dag. Men vi gör något åt ​​problemet istället för att kämpa med det tills vi till slut hamnar i depression. Dag ut och dag in lastar vi gödsel i skottkärran, och varje dag blir högen lite mindre. 

Ibland behöver vi flera år, men en dag kommer en morgon då gödselhögen framför huset helt har försvunnit. Dessutom har ett sant mirakel hänt i en annan del av vår trädgård. Blommorna blommar i sin fulla prakt, och deras doft fyller hela omgivningen så att grannar och till och med förbipasserande börjar le av glädje. Fruktträdet i hörnet lutar nästan omkull, så rik är det på välsmakande frukter. Det bär så många att vi kan ge våra grannar och till och med förbipasserande av dessa underbara frukter. 

Att begrava gödslet är också en metafor. Med det välkomnar vi motgången som gödsel i livet. Arbetet måste vi göra själva, ingen kan hjälpa oss med det. Men om vi dag ut och dag in begraver gödslet i vår hjärtas trädgård, kan vi långsamt ta bort berget av smärta. 

Kanske behöver vi år för det, men morgonen kommer då vi inte längre ser smärtan i vårt liv och märker att ett mirakel har hänt i vårt hjärta. Blommor av vänlighet står i full blom. Doften av kärlek fyller omgivningen, våra grannar, våra relationer och till och med människorna som passerar förbi trädgården. Då lutar vishetens träd i hörnet sig ner mot oss, överlastat med de söta insikterna i livets väsen. Vi delar ut dessa läckra frukter generöst, och till och med den slumpmässiga förbipasserande får några, även om vi inte har för avsikt att göra det. 

När vi har upplevt tragedins smärta, lärt oss dess läxa och anlagt vår trädgård, kan vi i stora tragedier omfamna varandra och helt enkelt säga: Jag vet. Och den andra kommer att förstå att vi verkligen förstår honom. Medkänslan sätter in. Vi visar honom skottkärran, gödselgaffeln, spaden och uppmuntrar honom till gränslös iver. Men vi skulle aldrig kunna hjälpa den här personen om vi inte redan tidigare hade odlat vår egen trädgård. 

Jag har träffat många munkar som kan meditera fantastiskt, möta motgångar fridfullt, lugnt och glatt. Men bara några få av dem har blivit stora lärare. Jag har ofta undrat varför det är så. 
Idag tror jag att de munkar som hade det relativt enkelt och bara behövde ta bort och begrava små gödselhögar inte blev lärare. Men de som kämpade med särskilt stora svårigheter, som lugnt tog bort gödslet och belönades med en fruktbar trädgård, visade sig vara de stora lärarna. Alla munkar var visa, lugna, glada och fulla av medkänsla, men de med de större gödselhögarna kunde förmedla mer till världen."


Anmärkning: Tänk på det när du möter motgångar i livet nästa gång!

## Comment 1
Author: [Borttaget]

#0:

Vilken bra skriven text, även om den till och med var översatt med AI:n! Tänk om man kunde skriva så bra och "fylligt"..😊

Gillade detta lite extra:

>"Idag tror jag att de munkar som hade det relativt enkelt och bara behövde ta bort och begrava små gödselhögar inte blev lärare. Men de som kämpade med särskilt stora svårigheter, som lugnt tog bort gödslet och belönades med en fruktbar trädgård, visade sig vara de stora lärarna."

Så är det nog...motgångar är till slut oftast nyttiga!

## Comment 2
Author: Condor

#1: 

Just det! Det är det som är poängen med historian. Det lustiga är att jag precis hade tagit bort min egen gödselhög när jag träffade Fata Morgana med en minst lika stor gödselhög.  😄 Jag kunde inte ta bort hennes gödeslhög, men kunde visa henne hur hon kan ta bort den själv. Nu kan hon själv visa det för andra.

## Comment 3
Author: [Borttaget]

#0
När medvetenheten kommer tassande in i våra liv, kommer förändringar att ske. Det kan ta år att uppnå tills man har nått ett ömsesidigt förtroende. 😊
Vilket jag själv var med och förosakade. När man är i omedvetenhets blindhet ser man bara till sitt eget bästa. Man märker inte av det ogräs man sår och sår.

Ps. ännu en bra visdomshistoria levererad.😉

## Comment 4
Author: Condor

#3: 

Tack! Ja, det är en fin berättelse. Ahjan Brahm har skrivit fler böcker.  "Kon som grät" är en översättning av vad boken heter på tyska. Den engelska orginaltiteln är "Opening the door of your heart". Den innehåller 108 vishetshistorier. Jag har inte boken, men hittade historian på en tysk sida.

## Comment 5
Author: [Borttaget]

#2:

Ja, just det. Själv har jag nog ganska nyligen börjat se ljuset i slutet av tunneln, med att ta bort min egen gödselhög. Men jag är inte riktigt "där" än, det finns en del gödsel kvar att skyffla.

Men FataMorgana har funnits där som en vän och ett stöd i min process, att på något sätt upptäcka, och börja ta bort den stora gödselhög min personlighet omedvetet begravt sig i. Även om den processen började långt innan jag fick kontakt med FataMorgana, så har hon alltid varit en stöttepelare på det sättet, så länge vi haft kontakt här. Det är jag evigt tacksam för...

## Comment 6
Author: Condor

#5: 

När du är färdig med din gödselhög vet du hur man gör och kan visa vägen för andra. 🙂

## Comment 7
Author: [Borttaget]

#6: 

Just, precis...😊😄